Ny plattform

Efter att ha testat på att blogga på blogger i drygt 4år tänkte jag nu passa på att försöka mig på en ny plattform. Jag skriver ju bloggen bara för min egen skull men om ni vill får ni gärna följa med. Kom igen. Det blir skoj! Tror jag. Och funkar det inte så hoppar jag tillbaka hit igen. Eller någon annanstans. Fast då säger jag förstås till innan. Det är ingen stor grej liksom.

Jag varnar dock för eventuellt strul. Jag är helt ny på det här. Anyways. Ni hittar min sprillans nya blogg här *stor pil ner*





https://linaekholmblog.wordpress.com

Mail från Madison

Jag tänkte bjuda på en glad känsla denna fredag.

Jag skickade ett mail med bilder på Märtha i Aarons gamla body som han fick av John&Norma från Madison. När vi bodde i Madison hjälpte jag John lite med hans släktforskning eftersom han har svensk släkt, och även om jag suger på släktforskning så kan jag i alla fall språket hjälpligt. Typ. Och så hjälpte jag också honom lite med hans forskning inom limnologi i en av dammarna utanför Lake Mendota. John har varit medförfattare till IPCC-rapporterna (den som belönades med Nobels Fredspris tillsammans med Al Gore) och både han och Norma är två av de vänligaste personer jag träffat. De bjöd mig och Kristoffer på konsert, välkomnade oss att fira jul tillsammans med dem och ställde utan att blinka upp med att köra oss till flyget när vi skulle hem.

När Kristoffer en gång sa något i stil med att "we can never repay you for your kindness" svarade de bara enkelt med att "that's okay, just be kind to someone else".

När jag nu skickade bilderna och ett kort "we miss you" fick jag ett långt mail tillbaka och en bifogad fil med Johns senaste forskning om klimatförändringar och smältande glaciärer (eftersom han visste att jag skulle uppskatta det). Jag får nästan en klump i halsen av tacksamhet när jag tänker på det. Att någon människa bara kan vara så otroligt omtänksam.

Och med den känslan i kroppen säger jag glad helg!

Finbesök

Idag får besök av det här fantastiska paret. Lars och Diane.

Lars är Kristoffers barndomskompis som även agerade bestman på vårt bröllop och Di är hans bättre hälft. De bor i vanliga fall i Sydney så det ska bli kul att få bjussa på exotiska aktiviteter så som ta en tur i trädgården med barnen. Typ. Jaja. Jag är megapepp på att de kommer hit i alla fall. Sitter och planerar när vi ska kunna hälsa på dem. Ska bombardera dem med frågor om deras bröllopsplaner och insistera på att själv bli inbjuden. Förhoppningsvis gifter de sig i Australien tänker jag, så får jag en bra anledning att besöka landet.

Bröllopslördag

I lördags var vi på bröllop. På Nääs Slott vid Lerum. Superfint! Vi har inte varit på bröllop på ett år och flera av kompisarna som var på bröllopet har vi heller inte träffat sedan dess. Det känns lite trist för det är väldigt roligt när vi ses. Men vi, jag och Kristoffer mest, är dåliga på att ta tag i det där lilla projektet att träffa folk. Livet kommer liksom emellan och lediga helger spenderas mest med huset eller med att träffa vår släkt.

Det var första gången jag var borta från Märtha och det var en ren pina - för brösten. Till skillnad från första gången jag lämnade Aaron så var jag helt lugn rent mentalt den här gången. Men satan vad ont det gör att inte å amma på nästan tolv timmar när jag är van att amma varje 2-4:e timme. Det var några kompisar som hade sina pyttesmå bebisar med och vi skojade om jag jag kunde låna dem eftersom min bröstpump var trasig. Men det kändes liksom inte helt okej att för någon att låta det bli mer än ett skämt.


Anyways. Jag hamnade vid ett festligt bord och vi skrattade oss igenom sittningen. När det blev dags att bryta upp agerade jag lite fylletaxi, tog några korta varv på dansgolvet och sedan körde vi hem (typ 30-40min) för att avlösa de stackars barnvakterna (Kristoffers föräldrar). De är inte typen som klagar men de hade ju inte haft en lugn och harmonisk kväll direkt. "Nu vet jag hur det är för de som har kolikbebisar", sa Kristoffers mamma. Stackarna. Och stackars Märtha.

Mamma ska aldrig lämna dig igen, viskade jag till henne idag, halvt på skämt halvt på alvar.

Hej bloggen!

Nu är det mer än en månad sedan jag skrev något. Jag har tänkt länge att jag ska författa något inlägg men jag har liksom tänkt att eftersom det gått så lång tid nu så måste det vara något med substans. Något riktigt meningsfullt. Men jag har liksom inte haft något tillräckligt spännande eller meningsfullt att skriva om käns det som. Elle ja. Jag har haft viktiga saker att berätta, roliga minnen jag vill dela med mig av, svårigheter som uppstått och allt däremellan. Men det har känts lite för lite. Eller så har det känts som att jag plötsligt gör en alldeles för stor sak av några rader på en dataskärm.

Så. Well. Vi gör helt enkelt så här. Jag visar lite bilder från ledigheten här hemma och med Kristoffers familj i stugan. Så kommer snart ett inlägg md bilder på vårt förråd som vi håller på att bygga. Tankar om att hantera en förlossningsdepression. Kanske något om hur vi ska lägga upp resterande föräldraledighet. Och massa bilder på mina perfekta barn. Såklart.

Enjoy!

Stekande sol eller hellregn betyder att vi kan sitta inne och måla

Blåsa bubblor med batteridriven maskin är helt klart häftigare än att bara blåsa själv. Även om ni kanske inte tror det baserat på denna min :)


Våra hallon som vi fick av Kristoffers föräldrar och som har transporterats från Kristoffers farmor och farfars hus i Hallersrum, till hans föräldrars hus i Tranås, tillbaka till Hallersrum och sedan till oss tog sig direkt och förvånade alla med att ge skörd redan första året. Stora och otroligt goda tycker både stora och små.

Vi tränar upp Aarons vattenvana.

Märtha och kusin Frank har mysigt <3
Kollar på stora maskiner både före och efter frukost. Notera gärna kläderna. Aaron och Emma är helt påklädda. Frank har pyjamas och Kristoffer har pyjamasbyxor och preppy piké. Semesterklädsel at it's best

Första doppet för Märtha! Fötterna tyckte hon var roligt men när Kristoffer skulle doppa rumpan på henne sa hon bestämt nej. Inte kul att vara van vid 36 gradigt badkarsvatten och sedan utsättas för något som är 10 grader kallare...

Faster Emma och storkusinerna

Pussar farmor

Obligatorisk familjebild

En liten miniMört

Semestereko

Jag har gått in i någon form av semester-mode. Eller ja. Det är väl knappast att kalla semester nu när jag är föräldraledig, men det ä trevligt att vara hemma ihop i alla fall. Hursomhelst. Detta i kombination med att jag har ca noll tid över att blogga gör att det nog kommer eka ganska tomt här ett tag.

Att bygga förråd själva från grunden verkar tydligen rimma illa med familjetid för alla fyra. Ja det är liksom inte lätt att hinna med utflykter, bygga, potträna och bara va samtidigt. Just nu känns det i vissa avseenden till och med som att semestern nästan är slut eftersom det känns som att vi inte kommer hinna med hälften av vad vi har tänkt. Men men. Gäller att sänka kraven lite bara. Och ta in all hjälp vi kan få.

Och idag har vi bestämt att vi ska göra någon form av planering dagen innan för att bestämma vad vi har för förväntningar på dagen därpå. Tror det blir superbra tillslut, men just idag har varit ett hårt uppvaknande (därav planeringen).

Ah well. Önskar er en trevlig ledighet. Och så önskar jag att vädret börjar jobba lite mer med oss...

Midsommar 2016

Midsommar i år var ju något i hästväg. Jag antar att de flesta i Sverige var lite lätt golvade av värmen. Helt fantastiskt tycker jag. Kan inte minnas när jag varit med om en sådan midsommar sist. Så här såg vår midsommar ut. Typ. Lite lätt kaos när vi tillsammans med tre andra småbarnsfamiljer skulle fira men det kändes ändå  skönt avslappnat mitt i allt. För alla är ju i samma sits och då är det lite lättare.

Annars var det stora samtalsämnet självklart Brexit. Herregud säger jag bara. 

Rörtången

Jag gissar att det kanske går att utläsa av avsaknaden på inlägg att det har varit lite fullt upp här hemma. Så jag tänker att jag fortsätter ungefär där förra inlägget slutade. Med att jag fick ett litet bryt. Och att vi rådde bot på det genom att åka till havet.

Destinationen blev Rörtången där Aaron hoppade omkring på de stora stenarna (=klipporna). Glad som en lärka var han och jag fick någon form av hjärtsnörp för att jag mindes mina egna somrar som barn när vi lekte bland stränderna och klipporna och hittade på spännande lekar. Kristoffer fick också något drömskt i blicken och tänkte tillbaka på sina Göteborgssommrar hos sin mormor och morfar. Och sedan blev hjärtat (mitt i alla fall) ännu mer ömt när jag insåg att det faktiskt är nu som det här börjar om igen. För nu är det Aarons tur att upptäcka vad han kan hitta på för lekar med lite drivved och släta småstenar. Det är hans tur att söka rätt på de mest speciella snäckorna. Och knappt kommer jag hinna blinka innan det även är dags för Märtha att få börja utforska världen på det där underbara okomplicerade sättet.



Vi kollade också på när ett gäng barn fiskade krabbor. Konversationen gick ungefär så här:

Jag: Vad många krabbor ni har fångat! Ska ni tävla med dem? 
4åring: Ja! 
Jag: Åh vad kul. Hur många tror ni att ni behöver? 
4åring: Tvåhundra! 
Jag: Oj, tvåhundra?! Det var många :)

Efter att ha spanat in krabborna hittade vi en härlig lekplats där vi passade på att ta en liten paus. Och sedan avslutade vi besöket med glass.

Aldrig har jag då upplevt ett bättre sätt att ladda batterierna på!

Energiboost

Vissa saker tar energi och vissa saker ger energi. Vi skippar energitjuvarna idag och fokuserar på två som boostar mig just nu.

Promenader
En sak som jag har märkt ger mig otroligt mycket energi är att promenera till och från förskolan med vagnen. Under förutsättningen att Märtha sover (annars är det ett rent helvete). Jag känner mig så stolt och hurtig då. "Ingenting är omöjligt" är känslan det ger kroppen och jag målar upp scenarior där jag äntligen börjar ta tag i min kost och slutar leva på godis som en konstant quick fix. Jag går och tänker på hur vi ska åka på cykelsemester med barnen när de är större. Att vi ska göra mindre sommarvandringar i Alperna samtidigt som vi bilar genom Europa. Jag fantiserar om att det faktiskt inte är så lång tid kvar innan jag får börja springa/jogga igen. Och känslan kan sitta kvar ett tag efteråt och när jag kommer hem igen så orkar jag ta itu med både städning och tvätt och hux flux är huset mindre stökigt.

Rensa ogräs
Jag trodde ALDRIG att jag skulle bli en person som gillar att rena ogräs. Men faktum är att jag tycker om det. Än så länge känns det kravlöst och överkomligt. Jag kan liksom gå in helt i någon form av mindfullness när jag sitter där med fingrarna i jorden. Jag är helt avstressad och bara njuter av att det är mitt ogräs jag rensar.

Något har gått sönder som jag aldrig kommer kunna laga

Ibland tänker jag att det är något som har gått sönder i mig. Något som har gått sönder mellan mig och Aaron som jag aldrig kommer kunna laga. Jag tror jag kände så första gången när Märtha var två eller tre dagar gammal. Och jag kan liksom inte riktigt hitta tillbaka till hur det var före det. Jag älskar Aaron så gränslöst mycket. Så mycket att det gör ont i hela kroppen bara av tanken på att missta honom. Men det känns som att jag inte kan visa det. För när jag väl får chansen att vara med honom är jag för trött. Eller så känner jag att jag liksom måste anstränga mig för han ska ha roligt med mig.

Just nu känns det som att jag är konstant otillräcklig och sviker honom. Jag låter TV:n agera barnvakt när jag är trött eller när jag behöver lite tid för mig själv. Och det är jobbigt för jag vet ju att det fel. Det är fel för att han ber mig sitta hos honom och titta på TV tillsammans. Och jag säger nej, inte just nu. Men jag hör ju att han behöver mig. Och så kan jag inte vara där. Istället sitter jag för mig själv med Märtha i selen och sortera bilder på datorn eller lagar mat. Inte för att jag egentligen måste gör det. Men för att jag behöver vara för mig själv.

Jag vet ju så klart att andra också känner så här ibland. Att någon gång känna sig otillräcklig hör liksom ihop med föräldraskapet. Men för mig är det en ganska ny känsla. Tidigare har det varit ganska enkelt för mig själv att köra över mina egna behov för att helt sätta Aaron i första rummet. Jag har fått ta lite styck men det har känts okej. Men nu är det som att det har blivit för mycket.

För det mesta så tänker jag inte så mycket på att jag känner så här men ibland slår det till med full kraft och golvar mig. Speciellt tydligt blir det de gånger då vi haft någon form av konflikt. Konflikter som nästan alltid uppstår för att han är trött/hungrig/sjuk. Och jag avskyr det. Visst begriper jag att det är nyttigt att vi har våra konflikter men de känns ofta så meningslösa. För det är ju inte hans fel om han är trött eller hungrig. Det är ju mitt jobb som förälder att se till att min älskade lilla 2,5åring får möjlighet att äta och sova på rätt tider. Det är mitt ansvar att se till att han har vettiga kläder på sig. Då känns det fel att behöva vara hård mot honom för att jag har gjort fel.

Gud

Allt jag vill är att bara få ligga och hålla om honom och inte bry mig om något annat i hela världen.

Goda grannar

För 1,5 år sedan flyttade vi till det lilla samhället Alafors strax utanför Göteborg. "Hitlurade" av två kompisar som vi pluggat med. Ett hus dök upp bara ett stenkast från dem och vi slog till.

Och vilken jackpot vi gjorde! Inte nog med att vi nu har våra kompisar 50m bort. Vi har även haft turen att hamna bredvid en barnfamilj med stora barnet 6 måmader äldre än Aaron (som dessutom går i samma grupp på förskolan) och lilla barnet 4 månader äldre än Märtha. Nu är visserligen inte det något som automatiskt gör att vi blivit bra vänner. Nej. Men det faktum att dessa personer är otroligt omtänksamma gör att livet blir såååå mycket lättare.

"Vi ska till affären - behöver ni något?"
"Jag kan hämta Aaron så Märtha får sova klart"
"Säg bara till om ni behöver virke till förrådet så fixar jag det"

Jag kan inte riktigt göra deras handlingar rättvisa men det känns fantastiskt att välsignats med så härliga personer. Personer som vi verkligen kan lita på. Jag tänker ofta att det är svårt att åtgärds deras hjälp. Försöker göra småsaker i alla fall för att försöka visa hur tacksamma vi är.

Men istället för att ge dem något fint så verkar det som att de just för tillfället har fått överta vår halsfluss. Typiskt obra grej att få :(

Min första GIF!

Hej. Skulle bara titta in och säga att jag gjort min första GIF. Yay!

Dream big

Jag läser om Emma och hennes familj som bor trångt och som gillar att ha det så. För att kompensera sin lilla lägenhet i vackra Midsommarkransen i Stockholm har de istället valt att köpa ett torp på Gotland där de kan ber ut sig. Och jag tycker det låter så otroligt pittoreskt och härligt. Grejen är bara den att mitt drömboende inte ser ut som Emmas fantastiska lilla 2:a.... utan lite mer så här:

eller så här:

Med en trädgård i den här stilen:

Ja okej, det här kanske inte direkt är speciellt realistiskt... Faktiskt inte alls realistiskt. Inte ens mitt pinterestkonto över trädgård och hus är rakt igenom genomförbara. Men. Jag kan väl få drömma. Och samtidigt tycka att Emmas lösning låter fantastisk :)

(Tryck på bilderna för att komma till källan)

Halsfluss

Det är synd om mig. Jag har fått feber och halsfluss. Att vara sjuk är förjävligt. Om du har en person som kan ta hand om dig så kan det visserligen vara ganska fint på ett sätt. Men att vara sjuk och ha barn är som att dubbla sin sjukdom. För då: 

1) kan inte ens partner ägna all sig uppmärksamhet åt dig

2) behöver det stora barnet fortfarande mys och gos och närhet och lek av båda sina föräldrar

3) måste det lilla barnet fortfarande ammas och tas hand om 

När jag kom till vårdcentralen konstaterade läkaren på cirka tre sekunder att jag troligen hade halsfluss eller körtelfeber (då hade jag "bara" haft ont i halsen i lite mer än ett dygn, så det var i alla fall skönt att veta att jag inte bara är en crybaby som ojar sig över minsta lilla. Hur jag fixat två förlossningar utan ryggbedövning är alltså inte något jag aktivt valt om jag säger säger så...). Som "tur" var så var det alltså bara halsfluss. Samtidigt är det trist att vara sjukt och lite meckigt att hitta medicin som funkar både när jag ammar och är allergisk mot penicillin. Fick tabletter i alla fall. (Tack. För det är ju inte alls svårt att svälja med halsfluss. Jaja.) Nu ska jag väl snart bli friskt. Och på måndag tar vi Aaron till vårdcentralen också för att kolla så att inte han har åkt på samma sak. 

Diamantbröllop

Idag firar vi min farmor och farfar som har varit gifta i 60. Hurra! Så otroligt häftigt. Tänk om jag och Kristoffer får fira det en dag. Svindlande tanke. Det ska bli så kul att få uppmärksamma dem idag. Lite extra roligt att få träffa farmor och farfars syskon också. Jag kan bara minnas att jag har träffat släkten på farmors sida en gång. Kanske gjorde jag det som bebis också men det kommer jag inte ihåg.

Vi har ett fullspäckat (nåja) schema med lekar, fotografering och tårt-frosseri att se fram emot. Bara min lillebror som är iväg på övning som tråkigt nog inte kan vara med. Annars tror jag att hela tjocka släkten kommer och det är ju grymt roligt.

Den här bilden tog vi när farfar fyllde 80. Då berättade jag att vi väntade Aaron och det var så fint. Och nu. Tänk nu. När vi tar en ny sån här bild så är det FYRA barnbarnsbarn som tillkommit. Underbart!

Om att längta till de fina dagarna tar över

Idag har varit en ganska tung morgon. Vissa dagar är sådana. Vissa är fina. Tillslut kommer de fina dagarna att vara fler än de tunga. Jag längtar till det är så. Tills dess gör jag mitt bästa för att bara "överleva". Idag försöker jag hitta saker att vara tacksam över. Även om det också får mig att börja gråta.