Förlossningen del 2

Och här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse. Del 1 finns här.

17.00 tycke jag att det började kännas som att det snart blir jobbigt så ber om EDA. Helena föreslår lustgas medan vi väntar och vill att jag ska hoppa tillbaka på sängen så hon kan kolla ctg. Jag är sjukt osugen men gör det ändå. Mycket svårare att hantera värkarna i sängen än på pilatesbollen men gör vad jag kan och kan inte låta bli att känna mig lite imponerad över just det faktum att jag faktiskt försöker. Har en bild av Gudrun Schymans andning under hennes förlossningsfilm som jag utgår från för att andas lugnt och ljudlöst. Skum grej men det funkade att se det framför sig. Kristoffer peppar genom att påminna om andning, känna mig tung och annat. Han kan inte komma åt att trycka eller massera i sängen men det hjälper att han bara pratar med mig. 

17.?? Får meddelat att narkosläkaren är upptagen med ett akut kejsarsnitt och inte kan komma på 30min. Jaha där sket det sig tänker jag som genast inser att det kommer inte hinnas med någon EDA utan att jag får klara mig på egen hand. Igen. Jag profylaxandas i lustgasmasken och fokuserar med all kraft på det. Nu har värkarna eskalerat och kommer tätt och gör mig helt slut i kroppen. Jag tappar helt tidsuppfattningen och vad som händer runt omkring. Fokus är att andas så ljudlöst som möjligt, slappna av i käke och axlar och hålla i lustgas-masken.

Sen kommer det där skedet som är svårt att beskriva. När allt sker på en och samma gång. Att jag är medveten och omedveten om vad som händer i kroppen och runt omkring. Jag hör chocken i Kristoffers röst när han inser att det kommer att komma en bebis väldigt snart och han kan inte fatta att det gått så fort (igen!), jag hör barnmorskorna och koncentrationen i deras röster, jag känner lukter. Men mest känner jag bebisen. Hur den rör sig. Det är helt annorlunda mot med Aaron men jag kan ändå inte sätta ord på det. Jag tar av mig masken för att kunna lyssna på barnmorskornas instruktioner. De är tydliga med när jag bara ska andas och när jag får trycka på och det känns jättebra att få så klara besked mitt i allt som gör ont. Kristoffer är nära mitt ansikte och en barnmorska håller i mitt högra ben och stöttar mig där samtidigt som alla i rummet känns märkligt synkade. Det gör ont men jag känner inte att det är ohanterbart. Plötsligt är hon ute och jag får en helt absurt stor energiboost och all smärta försvinner. Så var det verkligen inte förra gången då jag var helt slut och hade ordentligt ont efteråt. 

Det är en tjej! konstaterar Kristoffer lyckligt. Hon är blåvit, blodig och skitig med massa svart hår. Och hon skriker! Högt. Underbart. 

17.58 tittade hon ut. Alltså bara två timmar efter att vi tagit hål på hinnorna. Klart att hon var tvungen att slå sin storebrors tid :)

Eftersom bebisen haft navelsträngen runt halsen på slutet och därför var tvungen att komma ut lite snabbare än vad barnmorskan egentligen ville så sprack jag lite. Så jag blev sydd den här gången också men det var bara en ytlig bristning så det var en helt annan sak än operationen sist. 

Hela förlossningen var en fantastisk (ja, trots att det gjorde ont) upplevelse och det känns som att vi fick en ordentlig revanch mot förra gångens trauma. Visst känner jag mig snuvad på EDAn men samtidigt är jag så nöjd med att vi kunde använda de verktygen vi fick på profylaxkursen. Vi hjälptes åt tillsammans och hur klyshigt det än låter så jobbade vi som ett riktigt bra team och det är en så fin känsla att bära med sig.

Nu väntar bara det svåra. Komma på ett namn!

Förlossningen del 1

En förlossningsberättelse om när vår dotter föddes. Det blev ganska mycket text så jag delade upp det i två inlägg.

På måndagen (22/2) hade vi tid för kontroll för att se om livmodertappen var mogen och jag var tillräckligt öppen för att kunna starta förlossningen genom att ta hål på hinnorna. Det visade sig att min kropp var redo (nästan utplånad tapp och 2-3cm öppen). Så vi fick inbokat igångsättning den första lediga tiden vilket var kl 15.00 tisdagen den 23/2. Alltså. Känslan av att åka hem med ett papper med en tid på när ens förlossning kommer att starta - den är väldigt väldigt märklig. 

Tisdag förmiddag var konstig. Jag lämnade Aaron som vanligt på förskolan och grät en skvätt över att om jag dog så skulle jag aldrig få träffa honom igen. Märkligt hur ens logik fungerar ibland... Resten av dagen tog vi det lugnt. Handlade lite, jag sorterade bilder, kolhydratladdade och försökte kurera våra onda halsar genom att dricka mängder med te. (Fortfarande inte helt friska och Kristoffer blev dessutom sämre igen så det kändes inte som en helt optimal uppladdning)

Kl 15.00 kom vi fram till Östras Normalförlossning. Vi fick ringa på klockan och se allt som vi inte sett förra gången. Där var det lugnt och vi blev visade till ett rum med orden att vi kom precis vid ett skiftbyte och att snart kommer en barnmorska.

Jaha. Så det är alltså så här ett förlossningrun ser ut tänkte jag som inte mindes ett skit från rummet Aaron föddes i. En "inplastad" säng och en vägg med massa sladdar och grejer bakom. That's it ungefär. Skittråkigt rum helt enkelt. Och långtråkigt att vänta. Jag var ju liksom inställd på att 15.00 så tar de hinnorna så det kändes lite snopet.

15.15 kom en barnmorska in och förklarade att hon precis skulle gå av sitt skift men att hon skulle starta igång ctg-apparaten och köra en kurva. Det är tydligen standard. Jag hade varit lite skraj för att ha på mig ctg:n för jag tyckte den såg mäkta obekväm ut men det var inte få farligt. Den skulle i alla fall hålla på och mäta i typ 20min så det blev en ganska långtråkig historia. Kristoffer roade sig med att försöka klura ut vad vi kunde läsa ut av den. Samtidigt kändes det lite roligt att få vara med om sådana saker som de flesta är med om under sin normala sjukhusförlossning.

15.45 Barnmorskan Helena kommer in och kollar ctg-kurvan och presenterar sig och vad hon ska göra. Hon säger att bebisen ser ut att må bra vilket känns fint. Vi tycker direkt väldigt bra om henne. Hon sätter en kanyl i handen på mig och tar blodprov som standard i fall något akut händer med mig. Kanylen får sitta kvar för den kan användas om jag behöver värkstimlulerande eller något annat härligt. Jag berömmer mig själv för att jag är så duktig när hon sätter nålen trots att det är läskigt och hyfsat oskönt. 

16.00 tar hon hål på hinnorna och sätter fast en skalpelektrod på bebisens huvud. Det blir varmt och härligt och jag får ta på mig ett par osexiga nättrosor och landstingets bästa blöja. Sedan ska en ny ctg-kurva köras för att se hur bebisen svarar på vattenavgången. Också standard verkar det som. 

16.15 Börjar få lite molvärk. Kristoffer går till Apoteket för att köpa halstabletter. Jag ber om att få in en pilatesboll och värmekudde så fort ctg-apparaten kört färdigt.

16.45 börjar få tydligt urskiljbara värkar. Kristoffer kommer tillbaka. Han får börja testa att trycka över höftbenen (lite svårt att förklara) vilket fungerar bra. Jag fokuserar på andningen och lyckas riktigt fint med både det och avslappningen. Sitter och gungar på pilatesbollen med värmekudden på ryggen och lutar mig mot sängen. Känns faktiskt helt okej men lite läskigt eftersom jag känner igen allt som händer i kroppen så himla väl.

Slut på del 1

Igångsättning inbokad

Vill ni veta det sjukaste? Det sjukaste är det här:

Gravid och förvirrad i v.39

Gud. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Idag är min första "lediga" dag. I morgon har vi tid för kontroll 1 för att se om vi ska starta igång förlossningen. Jag känner mig märkligt stressad och oroväckande lugn på samma gång. Jag tänker att jag borde försöka göra något vettigt med den här dagen i fall det är min sista innan bebisen kommer. Det är strålande solsken och underbart vackert med all snö (se bildbevis nedan!) så därför tänker jag att jag borde gå ut och njuta av det. Men jag har fortfarande inte fixat klart fotoboken för 2015 så jag tänker att jag verkligen borde ta tag i det. Jag vill också baka en stor batch semlor så att jag kan ha i frysen och kalasa på sedan när bebisen har kommit, men det betyder att jag måste åka och handla ingredienser i så fall. Och så tänker jag att jag bara borde ligga stilla och inte göra ett skit för i fall bebisen kommer nu så behöver jag verkligen ha fått vila ordentligt. Jag vill ta 1000 bilder på magen i från alla håll och kanter för att verkligen dokumentera min fantastiska kropp. Och så tänker jag att jag är lite lätt dum i huvudet som sitter framför datorn och skriver blogginlägg när jag sa att jag skulle pausa bloggen. Gah. Jag blir tokig på mig själv.

Jag pendlar mellan att hoppas på att bebisen ska komma i morgon, alternativt någon gång sent i mars. Jag är livrädd och otroligt peppad inför förlossningen på samma gång. Livrädd när jag tänker på allt det fysiska som jag ska gå igenom, men peppad inför tanken på att få ta revansch. Suck. Vad är det för fel på mig egentligen.

v38+0

Det känns lite tungt nu. Jag vill vila. Inte vara sjuk. Och jag vill inte att resten av familjen ska vara sjuka heller. (I måndags var det bara två barn i Aarons förskolegrupp. Två. Alla andra ligger hemma med typ samma skit som vi.) Kristoffer har haft feber av och till i nästan en vecka nu. Känns som sämsta tänkbara uppladdning inför att välkomna en ny liten person. Men. Det var inte det jag skulle skriva om. Nej, jag tänkte ge en uppdatering på läget.

Fast något som hänger ihop med sjukdomen är att det känns som att alla mina muskler i kroppen har förtvinat. Jag har ingen styrka alls när jag ska göra vissa rörelser (typ vända mig och magen i sängen) och jag andas tungt av minsta lilla ansträngning. Jag fick utskrivet världens största flaska hostmedicin av läkaren på vårdcentralen som jag inte har en aning om hur jag ska lyckas bälja i mig det här året, för att inte tala om innan förlossningen. Men förhoppningsvis ska den skynda på tillfrisknandet lite. För jag kan lova att det inte är nådigt att vara höggravid och ha hosta.

Anyways. Precis som förra graviditeten har jag varit helt befriad från förvärkar (än så länge) och bebisen ligger djupt fixerad vilket är obekvämt men inget som gör ont. Jag har ingen aning om jag bör se detta som ett tecken på att förloppet kommer flyta på på samma sätt som förra gången eller om det helt enkelt bara är så här min kropp fungerar just nu. Skillnaden är att jag upplever det som att Bbron sparkar/trycker mycket hårdare än vad Aaron gjorde och därmed gör det väldigt svårt för mig att sova precis när jag vill.

I lördags var vi på en riktigt bra profylaxkurs - Matildas profylax - som några kompisar gått på och tipsat oss om. Både jag och Kristoffer gillade upplägget som var en alldeles perfekt kombination av flum och konkreta tips. Och jag var tacksam över att det inte handlade om att vi bara skulle sitta och andas på ett specifikt sätt utan att det var en kombination av "det här händer i kroppen" och "det här jag du göra för att lindra när där händer i kroppen". Vi ska dit på lördag igen och det känns väldigt bra.

Jag blev också otroligt sentimental under profylaxen när Matilda pratade om en bebisfilt och när jag sedan läste kurskompendiet dök den här texten upp: "Om du/ni har något fysiskt ting att ta med till förlossningen som kan förknippas med er målbild, exempelvis en filt att linda in barnet i, en liten mössa eller ett foto på storasyster som väntar med spänning på att få hålla lillebror/lillasyster – så ta med detta till förlossningen och lägg fram det när det känns som att ni behöver påminna varandra om vart ni är på väg och varför ni gör det här." När jag läste det bröt jag ihop totalt. För det är ju klart att vi ska ha med bild på storebror där hemma som längtar efter att få träffa sitt lillasyskon. Gud. Jag börjar gråta bara jag skriver det.

Puh. Pull yourself together Lina!

Texten fick mig i alla fall att inse att min absolut starkaste drivkraft är kärleken till Aaron. Och även om det är svårt att tro så kommer jag ju snart att älska en ny liten person lika starkt. Det ska jag ta vara på under förlossningen när det känns svårt. Jag ska ha filten nära mitt ansikte och tänka på att jag snart ska få lägga en alldeles ny människa där. Och sedan. När vi har återhämtat oss lite, då ska vi ta fram fotot och berätta för bebisen att det här är Aaron, världens finaste lilla tvååring som väntar och längtar efter att få träffa oss.

Okej. Och nu kommer en inte alltför smickrande bildserie på mig och magen samtidigt som jag testar blixt och kamera-app

Utdrag ur min graviddagbok

Här kommer ett litet censurerat utdrag ur min graviddagbok. Jag har skrivit mycket mer än det här, men tänker att det här kan kännas okej att dela med mig av. Obs obs - orimligt lång text. Och då har jag ändå skalat bort ganska mycket. Vi snackar ju ändå nio månaders text här liksom. Idag går jag förövrigt in i v.38 och bebisen är färdigbakad vilket känns HELT galet att tänka på. Igår kunde jag knappt röra mig (pga av att det känns som att bebisen håller på att bryta sig ut) och beslutade mig lite snabbt för att idag får bli min sista arbetsdag. Men mer om det senare. Nu till dagboken.

2015-06-20 (v.5)
Igår var det midsommarafton. Och då gjorde jag ett positivt graviditet. Alla symptom med svullen mage är/var bortblåsta men eftersom mensen bara varat en dag tyckte jag att måste veta. Jag blev så klart väldigt glad men samtidigt tror jag inte riktigt på det. 17 februari säger appen att jag har BF. Eftersom Aaron kom 10dagar efter BF så tänker jag att den 17:e låter som att jag i så fall skulle kunna få spendera min 31årsdag på BB. Men jag försöker att inte få upp förhoppningarna.

Idag är det dagen efter midsommar och vi är på väg till Revesjö. Jag tittar på Aaron som sover och tänker att jag inte vill dela honom med någon. Jag vill att han ska vara mitt enda. Mitt allt. Men så tänker jag på när han och våra kompisars dotter lekte som galningar igår. Hoppade i sängen, jagade varandra i trädgården, turades om att åka Aarons BobbyCar och då svänger jag. Det är ju det jag vill ge honom. Det är ju därför jag blivit gravid igen. Jag vill att han alltid ska ha någon där på sin sida. Någon som står upp för honom, och som han kan stå upp för, när mamma och pappa är tråkiga eller orättvisa. En lillebror eller lillasyster som kan hålla världens finaste tal på hans bröllop och berätta att han var deras första vän. Precis som det var för mig.

2015-07-02 (v.7)
Nu känner jag mig gravid. Kräktes i går kväll eftersom det luktade äckligt. Blä kan inte ens skriva om det. Det har varit en tung morgon. Har känt att jag behöver äta men inte fått i mig ordentligt. Vet inte om jag orkar jobba. Vill inte ens tänka på i morgon. Men det är ju de sista två dagarna nu innan semestern.
Uppdatering: jag gick hem efter 2,5h. Jag pallade helt enkelt inte. Fick typ kväljningar av att dricka vatten.

2015-07-13 (v.8)
Jag mår skit. Vaknade 05.15 och fick skynda mig upp för att trycka i mig en macka. Sedan kunde jag inte somna om. Ligger i sängen och hatar det. Vill vara uppe och leka med Aaron men det suger så sjukt mycket energi. Jag kan hålla skenet upp när jag sitter hos honom men sedan är jag helt slut. Känner mig så värdelös som inte orkar vara med honom hela tiden.

Pendlar lite mellan att ha mina seaband på mig och inte. Vet inte om de hjälper. Jag är inte illamående så att det känns som att jag ska spy. Mer lite äcklad av allt. Lukten av banan är det värsta jag vet och jag håller andan varje gång jag öppnar kylen. Kristoffer tycker att jag är skittråkig och omständig så jag går omkring med ständigt dåligt samvete för att han inte kan göra precis det han vill (utöver att känna att jag inte räcker till för Aaron).

Han verkar tro att bara jag hittar någon form av magisk mat-formel så skulle allt vara okej. Men det funkar inte så.

Bara härliga känslor helt enkelt.

2015-08-11 (v.12)
Nu har jag börjat jobba igen. Usch. Har mått ganska dåligt. Tycker att illamåendet borde släppa snart. Det gör det väl antar jag. Men jag vill att det ska lossa nu! Är fortfarande väldigt känslig för om jag inte äter tillräckligt mycket på morgonen. Eller om jag äter för mycket på kvällen. Blir äcklad av att öppna kylskåpet, gå förbi grönsaksdisken, mata Aaron och tugga för länge på mat. Tänker att det är ganska likt som förra gången men jag klarar kött bättre men mår kanske generellt lite sämre.

2015-09-03 (v.17)
Jag mår inte riktigt lika illa längre tror jag.

2015-09-18 (v.18)
Idag har vi gjort RUL. Allt såg bra ut. Vi blev flyttade så nu är BF 23/2 (vilket betyder att jag är i v17+2 idag) vilket var ganska väntat. Känns bra att det är längre i från Aarons födelsedag men synd att det är närmre min. Jag hoppas på en mars-bebis i alla fall. Tänker att det är fint om den får en egen månad. Kände när vi körde till Östra att jag för allt i världen hoppas att vi inte ska behöva köra dit i rusningstid...

Moderkakan ligger högt i framkant och det är förmodligen därför jag inte känt så mycket annat än små rörelser mot sidan. Väldigt spännande att inte kolla kön. Har ingen aning om det blir en pojke eller flicka. Innan trodde jag mest på en kille, just nu tror jag kanske 55% på tjej. Skumt.

2015-10-14 (v22)
Vänta lite här. Hur gick det till när jag plötsligt passerade mer än halva graviditeten? Idag har jag dock känt mig som om jag vore i typ v 42+1000. Öm eller vad jag nu ska kalla det där som liknar träningsvärk mellan benen. Svårt att hitta en vettig arbetsställning. Testade att arbeta ståendes men ganska jobbigt. Hade väldigt svårt att koncentrera mig idag. Men det gick bättre att röra på mig idag jämfört med igår då det kändes som att jag skulle gå under när jag hämtade Aaron och han inte ville följa med hem. Det ville han inte idag heller men det var i alla fall hanterbart.

2015-11-05 (v.25)
Älskade lilla barn. Det är fantastiskt märkligt hur stark du verkar vara. Du ger mig hårda sparkar upp mot revbenen om jag undrar om det blir bättre eller sämre ju större du blir. Jag känner mig trött allt som oftast men vet inte om det beror på att Stig gick bort i måndags (torsdag idag), jobbet, att graviditeten börjar kännas eller en kombination av allt. Jag får en stark tyngdkänsla när jag har gått mycket, tycker att det är obekvämt att åka bil och rör mig långsammare för varje dag. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte ägnar graviditeten så mycket uppmärksamhet. Kanske är det därför du passar på att sparka mig lite hårdare.

2015-11-17  (v.26)
I morgon går vi in i v.27. Igår började bebisen leverera några riktigt hårda sparkar. Jag minns inte att Aaron gjorde det. Antingen har jag glömt hur det var eller så har den här lilla varelsen lite mer av den varan i sig. Lite läskigt men samtidigt ganska tryggt.

2015-11-19  (v.27)
Jag blir trött i ryggen av ingenting känns det som. Jag är grinig och lättirriterad och har svårt att vara riktigt glad. När folk frågar hur jag mår har jag svårt att svara eftersom jag slits mellan att behöva ljuga och inte vilja säga sanningen. Jag önskar att folk ville sluta fråga. Jag har ingen aning om det beror på graviditeten eller om det bara känns allmänt tungt med allt annat. Men jag blir ledsen för att jag inte är glad trots att jag går och bär på det finaste som finns. Och att jag har världens mest fantastiska lilla barn som snart ska bli storebror.

2015-12-22 (v.31)
Det är en livlig liten krabat därinne. Av någon konstig anledning har jag dock börjat få för mig att den ska ha någon sjukdom eller kromosomavvikelse. Bara för att vi inte gjorde KUB den här gången. Märkligt att börjar tänka på sånt nu liksom. Jag trodde det hörde början av graviditeten till. Ah well. Sånt är det. Den verkar i alla fall ha lite mindre plats för jag får inge riktigt lika hårda sparkar längre. Å andra sidan känner jag tydligare delarna på bebisen. Liksom "ja där kom en fot eller det där är huvudet/rumpan som putar ut".

Jag är väldigt ambivalent till hela köns-grejen också. Om någon säger att "det blir nog en tjej" så cementerar det min tro på att det är en liten pojke. Aaron 2.0 liksom. Men när någon säger att "det blir nog en kille" så tänker jag direkt "undrar om det inte är en tjej ändå". Det låter ju knäppt men jag tror att det hänger ihop med min skepsism mot folk som inte kan understryka sina belägg vetenskapligt.

2016-01-23 (v.36)
Okej. Jag erkänner. Jag är inte enbart överpeppad på den stundande förlossningen och tiden efteråt. Jag är faktiskt ganska orolig också. Jag vet ju till viss del vad som väntar. Jag vet att det kommer att göra svinont och att jag sedan kommer att gå igenom en hormonfylld bergodaobana. Jag vet att jag kommer att bli knockad av kroppens styrka och jag kommer sedan uppleva en så överväldigande oro och kärlek att det inte går att beskriva i ord. Det är ju läskigt. Det är fantastiskt och det känns som att vi har en bra plan. Men visst fan är det ändå jävligt läskigt också.

v.36+0

Jag har så svårt att fokusera på något annat än graviditeten just nu. Jag scannar internet efter gravida bloggare och följer hungrigt alla deras tankar och inlägg. Förlossningspodden går på repeat i mina hörlurar och jag letar efter någon annan liknande pod för att stilla mitt begär. Jag känner att jag måste få skriva av mig lite för att inte explodera så vi tar en liten genomgång av läget just nu. Pass upp för avklädd bild på slutet btw!

Jag läser
Jag försöker läsa "Föda utan rädsla" men blir så jäkla irriterad på allt som står där. Det är så mycket generaliseringar. Så mycket som ska vara på ett visst sätt. Så mycket som inte stämmer in på mig. Och så är den skriven med ett genusstänk som känns förlegat. Jag blir också ganska frustrerad eftersom jag inte riktigt förstår vad författaren menar ibland. Hur menar hon tex att jag ska sänka min axlar och slappna av när den där mäktiga överväldigande känslan av att krysta kommer? Jag fattar helt enkelt inte. Måste hitta någon bok som inte gör mig förbannad. Alternativt så kommer profylaxkurser rädda mig och förklara allt :)

Jag lyssnar på
Förlossningspodden och kloka människor inom sjukvården. Jag fokuserar på positiva berättelser och skalar snabbt bort alla som försöker skrämma upp mig. Jag vägrar lyssna på negativa människor eller människor som tror att deras lösning skulle funka även för mig.

Jag känner mig
Tung (vilket är ironiskt att skriva med tanke på boken jag läser). Fast mest tung mentalt. Det tar emot att jobba eftersom mina tankar vandrar iväg hela tiden. Men nu är det bara 1,5 jobbveckor kvar och att säga att nedräkningen har börjat är ju en grov underdrift.

Annars känner jag mig bra i kroppen. Förra gången jag var hos barnmorskan kändes det verkligen som att barnet hade fixerat sig långt ner - precis som Aaron - men den där välbekanta ilande känslan (som om någon försöker bryta sig ut) har dämpats en hel del så nu är jag inte riktigt lika säker. Bbron är annars otroligt lugn och regelbunden i sina rörelser och det gör att jag känner mig ganska lugn också.

Jag och datum
Jag är en ganska logiskt lagt person. En person som vill ha svar. Typisk ingenjör. Även om det inte finns några svar. (Och att få svar om typ datum när det gäller allt som har med graviditet/förlossning/barn att göra är mer eller mindre omöjligt. Sannolikheter funkar, men det finns inga absoluta sanningar.) Därför är det skönt att ha lite konkreta hålltider jag kan lasta av hjärnan med.
- 5 feb är min sista jobbdag. Hurra!
- 6 och 13 feb är det profylaxkurs och mina förväntningar är skyhöga
- 16 feb ska vi in på första kontrollen för att se om det är dags att starta igång förlossningen genom att ta hål på hinnorna.
- 23 feb är BF!
- 28 feb fyller jag 31 år och det här är väl egentligen det enda datumet i hela februari som jag hoppas att bebisen verkligen inte föds på.

Mina favoritdatum som bebisens födelsedatum är annars

160216 - för att det är symmetriskt snyggt

160229 - för att det vore coolt med en nyårsbebis och en skottårsbebis

1603xx - för att bebisen då skulle få en egen månad och för att det ska vara längre ifrån Aarons födelsedag hoppas jag på en marsbebis.

Jag och namn
Vi har inte spikat några namn än och jag är lite lätt stressad av att ha en lång lång lista med tjejnamn men typ inga killnamn.

Jag och förberedelser
Eftersom det där kontrolldatumet kryper allt närmare tänker jag tat det snart börjar bli dags att packa en väska. Jag kollade på vad jag skrev förra gången och tänker att det var en ganska sansad lista. Får se vad vi ska ha med den här gången...

Här kommer en bild på mig och magen i v.35+4. Jag tycker den är vrålsnygg, vrålstor och att jag ser jättesolbränd ut på bilden. 

v 35+1

Du vet att du är jävligt gravid och när följande musikslinga får dig att fälla en tår

This time baby, I’ll be bulletproof

Alltså jag kan inte riktigt förklara hur skönt det är att jag känner mig så jäkla förberedd och försedd med verktyg som jag saknade förra gången. Och då har jag ändå inte gjort ett skit. Inte egentligen. Det är bara att jag har lurat mig själv att tro att jag är förberedd.

Nu är jag i alla fall i v.36 och plötsligt känner jag mig tung. Tidigare har jag mest känt mig otymplig, men nu. Nu känner jag att det är tungt på riktigt att röra sig. I tisdags när Göteborg upplevde säsongens första snökaos, var jag tvungen att skotta lite men fick ganska snabbt lägga ner det företaget eftersom jag blev helt matt i ryggen. När jag går i trappor håller jag mig ganska krampaktigt i ledstången. Jag ser mig nog för i snön för att inte halka och går med händerna lite lätt ut så att jag ska kunna ta emot lättare om jag trillar. Jag funderar allvarligt på om jag borde jobba så länge som till den 5 februari just eftersom jag blir så jäkla trött av så lite. Men samtidigt är det som att tröttheten sitter mest i huvudet. För jag har ju liksom inga fysiska problem som hindrar mig (nej, att gå lite långsamt räknas faktiskt inte som fysiska problem tycker jag). Ah, well. Jag vet inte. Jag får se.

Vi var på vårat andra aurorasamtal i går. Känns superbra. Den 16/2 fick vi tid till att göra en första kontroll för att se om tappen är mogen. Någonstans går jag och hoppas på att den ska vara mogen och hon som undersöker mig säger att "ja, allt ser fint ut och du är 4cm öppen så om du vill kan vi starta nu". Då skulle bebisen få födelsedatum 16/2-16 och det är ju så där härligt snyggt och symmetriskt. Bra att lägga fokus på sådana väsentligheter...

Det har känts så fint att att gå på de här aurorasamtalen. Karin som vi träffade har skrivit in en massa bra saker i protokollet som personalen lätt kommer kunna ta del av. (Typ att vi i första hand ska ha en erfaren barnmorska, att jag är nålrädd, och andra småsaker) Och även om förlossningen startar spontant så känns det som att vi har tagit några aktiva beslut för att minimera risken för förra gångens kaos. 

Min enda farhåga nu är att jag ska uppleva allt som "för medicinskt". Jag vill liksom inte känna att jag är en patient. Jag vill känna att jag ska föda barn. Det är lite svårt att beskriva men det känns viktigt för mig att jag kan vara mer med i processen den här gången. Och snart är det dags. Tänk vad häftigt det ska bli!

Gravidlistan

UnderbaraClara hade en så fin gravidlista som jag tänkte sno rakt av. Jag tänkte först att jag skulle lägga upp den efter Bbron fötts men jag hade inte riktigt tålamod till det. Så eventuellt reviderar jag den något i framtiden.

När blev du mamma? Jag var 28 när jag fick Aaron och skulle fylla 29 (2 månader senare). Av någon anledning kändes det väldigt viktigt för mig innan att kunna säga att jag var 28 och inte 29 när jag fick honom. Så här i efterhand känns det skitlöjligt. Det skiljer ju bara två månader ändå... Med Bbron kommer jag att ha fyllt eller precis fylla 31 år. Låter jättegammat tycker jag men jag känner mig inte speciellt gammal.

Hur många barn har du? En ute och en i magen

Var graviditeterna planerade? Ja. Fast med Aaron så hade vi tänkt börja försöka månaden efter så att han skulle bli ett "första-kvartals-barn" istället för  ett "sista-kvartals-barn". Jag kommer fortfarande ihåg hur förvånad jag var när jag tog det där testet. Och hur besviken jag var för att jag hade blivit snuvad på att planera för att bli gravid. Men med facit i hand är det jätteskönt att det blev som det blev. Med Bbron var vi väldigt noga med att det skulle skilja mer än 2 år. Allt fungerade direkt båda gångerna.

När berättade du om graviditeterna? Kring v.8 båda gångerna tror jag - berättade eftersom jag mådde skitilla och behövde äta på knäppa tider och vi hade gäster hos oss precis då båda gångerna. Väldigt olika upplevelser kring att berätta dock. Första gången ville jag skrika ut det direkt, men då bodde vi ju inte hemma och hade ingen lust att berätta det över telefon. Andra gången kändes det jättesvårt att föra på tal.

Hur många barn vill du ha? Jag har, så länge jag kan minnas, velat ha tre barn. Sedan kom Aaron och jag kunde för allt i världen inte se vitsen med att ha fler barn. Han var ju helt perfekt som han var så varför skulle jag ens våga kräva mer? Men ganska snabbt växte viljan att vilja ge honom ett syskon eftersom både jag och Kristoffer tycker att syskon är så himla härligt. Just nu vet jag inte vad jag hoppas på. I fall det här blir min sista graviditet tänker jag i alla fall njuta järnet.

Tätt ihop eller långt isär?  Minst två år emellan. Helst tre - fast så länge orkade vi inte vänta med Bbron.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna? Nej faktiskt inte. Normalt mycket skulle jag tro. Mycket värre oro efter födseln så jag kanske har förträngt om och i så fall hur mycket jag oroade mig. Finns ingen värre oro än den panik jag kan uppleva om jag tror att något ska hända Aaron.

Hur var graviditeterna? Bra och lätta båda gångerna. Några jobbiga veckor med illamående men annars inte alls jobbigt.

Gillade du att vara gravid? Jag älskar att vara gravid! Tycker det är så härligt. Enda som är jobbigt är att jag inte kan gå fort.

Visste du vilket kön det skulle bli? Med Aaron kollade vi och det kändes totalt meningslöst efteråt. Vi hade liksom ingen aning om vad vi skulle göra med informationen så den här gången var vi tydliga med att vi inte ville veta. Känns så mycket bättre faktiskt. Vi blir inte överösta med massa förutfattade meningar om hur pojkar eller flickor "ska vara". Istället kan det bara få vara en bebis som ligger och gror.

Hur var förlossningen? Aarons förlossning var väldigt traumatisk, men kanske mest för Kristoffer som stod bredvid och behövde ringa ambulans och torka upp mitt blod i badrummet. Det jag upplevde som jobbigt var tiden efteråt - dels att amningen inte fungerade men också att jag inte kunde röra mig utan att ha ont. Tror det tog 8 veckor innan jag kunde sluta med smärtstillande och det var ganska påfrestande. Jag är dock otroligt pepp på Bbrons förlossning. Det låter ju galet, men det är lite som att jag är revanschsugen. Sedan har jag också väldigt stor tilltro till svensk förlossningsvård och jag är ju helt läkt i kroppen så det kommer ju lösa sig på ett eller annat sätt den här gången också. Jag är helt enkelt en ärrad upplevelse visare och vet att även om saker och ting känns för jävligt ibland så går det att ta sig igenom dem.

Hur var första bebistiden? Väldigt mycket blandade känslor. Allt var upp och ner. Läskigt och mysigt om vartannat. (Det här är något jag får återkomma till om några månader tror jag...)

Hade ni bestämt namnen sedan innan? Nej. Aaron var ett av förslagen förra gången men vi hade inte bestämt och det har vi inte gjort den här gången heller.

Ett råd till blivande mödrar?

• Lyssna på förlossningspodden. Börja t.ex. med avsnittet som heter "Barnmorskan som ville dö. Fast utan bedövning" eller "In bed with en barnmorska". Otroligt fin och feministisk pod som verkligen inte delar ut pekpinnar eller levererar skräckhistorier.
• Gör precis det du mår bra av. Om du vill gå på gravidyoga, vattengympa, profylaxkurs, läsa mängder med böcker, eller ignorera graviditeten totalt så gör det. Ha en plan och var beredd på att överge den helt i fall det inte fungerar - gäller allt från förlossning till tiden efteråt.
• Köp en ergobaby eller liknande ergonomisk bärsele

Aurorasamtal

Idag var jag och Kristoffer i väg på ett aurorasamtal på Östra sjukhuset här i Göteborg. Det innebar att vi fick prata med en läkare/barnmorska om vad vi skulle kunna vidta för åtgärder för att få en bättre förlossningsupplevelse den här gången. Det var ursprungligen inte vårat eget förslag utan det var något som min gynekolog och också min sjukgymnast rekommenderade att jag skulle ta upp vid inskrivningssamtalet om jag blev gravid igen. Och jag måste säga att jag är så himla tacksam för det och för den svenska sjukvården. Vanligtvis är det främst kvinnor med stor förlossningsrädsla som besöker auroramottagningen eller sådana som haft komplicerade tidigare förlossningar. Vi tillhör väl egentligen inte någon av de grupperna även om Aarons förlossning var traumatisk. (När vi var där fick vi även reda på att det ofta är kvinnor med väldigt utdragna förlossningsförlopp tidigare som kommer dit.)

Hursomhelst. Vi visste väl inte riktigt vad vi kunde förvänta oss. Tänkte att vi kanske skulle få lite bra tips på vad vi kan göra om allt går så fort så att barnet behöver födas hemma. (Vi är ju båda extremt inställda på att det kommer att gå fortare den här gången och alla barnmorskor vi pratat om verkar också vara av den uppfattningen.) Men nej det var lite mer avancerat. Karin som vi träffade hade verkligen läst igenom alla mina journaler och brev som vår BM på MVC skickat och sådde fröet att för oss kanske det skulle vara lämpligt att starta igång förlossningen genom att ta hål på hinnorna när tappen är mogen. Något som vi kanske skulle börja testa någon veckan innan BF. Hon gick igenom hur hela processen skulle gå till och förklarade allt så lugnt och tydligt medan vi bara satt och gapade. Att ta kontrollen över förlossningen på det sättet var verkligen inte något vi ens övervägt, eller fattat var ett alternativ. Medan Kristoffer direkt tyckte att det lät som en fantastisk idé var jag lite mer tveksam. Jag vet inte alls hur jag ska förklara det, men det känns liksom inte som att jag har rätt att bestämma när mitt barn ska få födas. Och så vill jag ju gärna att bebisen ska komma så sent som möjligt och det känns ju som att sannolikheten för det minskar ordentligt med den här planen. Samtidigt vill jag ju på inget sätt att varken jag eller Kristoffer ska behöva gå igenom en så kaotisk upplevelse, som Aarons förlossning innebar, igen.

Den 20/1 ska vi träffa henne igen och lämna besked på hur vi ska göra. Så nu ska vi tänka igenom alla för- och nackdelar, fundera över hur vi känner inför den här planen och bara sortera tankarna lite. Jag vet inte riktigt vad vi kommer att landa i men jag känner mig så lugn och så otroligt peppad inför förlossningen nu. När vi åkte hem efter samtalet var det som att vi båda var fyllda med massa oförklarlig energi och det kändes så fint. (Och då mötte vi ändå en ambulans med blåljusen på och bara log i samförstånd.) Att få prata med någon som är så kunnig, påläst och som verkligen tar sig tid att lyssna är helt fantastiskt. Tanken på att ha en ordentlig plan tilltalar ju också ingenjören i både mig och Kristoffer på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. Inspirerad av alla tankar på planer bokade jag dessutom in oss på en svindyr profylaxkurs så nu känner vi oss mer redo än någonsin.

I morgon ska vi till MVC och kolla hur jag och Bbron mår och jag tror att vi ska börja mäta lite mer nu också (för visst måste det ändå vara dags att kolla det nu?) Jag vet inte om bebisen har fixerat sig än men jag kan i alla fall känna att den har mycket mindre plats eftersom jag inte får så hårda sparkar längre. 

v 32+5

Jag ber på förväg om ursäkt för ett långt inlägg. Det står absolut inget matnyttigt men jag kunde liksom bara inte sluta skriva när jag väl börjat... Sorry.

Jag har nu kommit till det där stadiet som en av mina kollegor lite fyndigt kallar för "jävligt gravid". Min mage är helt absurt stor. Jag äter helt absurt mycket. Och det är absurt nog 50 (+-14) dagar kvar till BF. Jag känner mig inte speciellt tung dock även om jag verkligen funderar en extra gång på om det är något annat jag kan passa på att plocka upp om jag ändå måste böja mig ned.

Det här med mat är lite lustigt tycker jag. För några/någon vecka sedan så kändes det som att jag hade magsäcken uppe i halsen (vilket min BM förklarade beror på att slemhinnorna i svalget vidgas - precis som alla andra slemhinnor i kroppen). Men den där känslan av att det finns något i halsen som säger stopp har liksom nästan helt försvunnit nu. Nu kan jag istället äta väldigt mycket. Och blir snabbt hungrig efter att jag har ätit. Jag kan tex trycka i mig två potatismuffens med schnitzel bara några timmar efter att ha ätit en mastig laxpasta. Och så ganska mycket godis däremellan. Trots att jag intar mitt kvällsmål omkring 21 på kvällen är jag vrålhungrig igen vid strax innan 07 då Aaron väcker oss.

Jag blir ganska lätt trött i ryggen och är därför väldigt nöjd med att jag tog hem mina birkenstock till julledigheten så att jag slipper få ömma fötter dessutom. Men annars mår jag fint i kroppen. Det enda jag kan kan klaga på (och som jag fattade skulle hända redan innan jag blev gravid med Aaron) är att min rumpa totalt vissnat ihop. Sjuk ytligt, jag vet, men jag var väldigt fäst vid min rumpa innan och hade gärna behållt den några år till.

Angående det här med kön förresten. Häromnatten när jag vaknade för att gå på toa fick jag syn på mig själv i spegeln och tänkte "shit vilken stor mage - det måste vara en kille därinne". Vet inte varför men det var i alla fall den starkaste känslan jag haft för bebisens kön än så länge. Jag har nu gått från att tro att det är typ 55% sannolikhet för kille, till typ 70% sannolikhet för kille. Och med tanke på hur jäkla stor magen är nu och hur lång tid som är kvar, så tror jag inte att min livmoder kommer orka vara med i leken lika länge som med Aaron. Den kommer nog se till att allt drar i gång ungefär lagom till dagen innan min födelsedag tror jag. (Men det hade varit väldigt festligt med en skottårsbebis, eller en marsbebis). Det knäppa är ju också att jag inser hur otroligt löjligt det är att försöka gissa bebisens kön genom magens form och storlek. Det finns ju liksom inget som säger att om magen skulle se ut si eller så så skulle det bli en kille/tjej. Det finns heller inga vetenskapliga belägg för att magens storlek skulle avgöra förlossningsdatumet. Ändå så poppar sådana tankar upp i skallen på mig och biter sig kvar.

Jag har någon vag idé om att jag borde träna något för att vara lite snäll mot min kropp. Men bara tanken på att utöva något så simpelt som typ gravidyoga gör mig matt. Och den här gången känns det svårare att komma iväg på någon sådan aktivitet också. Inte bara för att vi har Aaron men också för att vi inte bor inne i stan längre. När vi bodde på Andra Lång låg platsen för mig gravidyoga 5min gravidgångväg bort.  Nu är det en bil/tåg-resa bort... Men jag saknar vattengjumpan. Den var fin och jag är så himla arg på mig själv för att jag missade att anmäla mig i tid.

På torsdag ska vi på aurorasamtal och på fredag är det MVC-besök. Ska bli spännande med båda eftersom det innebär att vi ökar tempot lite i hela förlossningsförberedelsen och det är fint.

Förlossningsspellista

Jag har ganska (läs mycket) okreddig musiksmak om jag får skryta lite. Jag gillar helt enkelt sådant som spelas på radion och som är väldigt mainstream. Väldigt oorginell på alla sätt och vis. Men så har jag ju faktiskt aldrig varit superintresserad av musik heller. Anyways. Nu ville jag liksom bara ge en liten heads up för jag hittade min gamla förlossningsspellista som jag tänkte dela med mig av (eller i alla fall halva). Blandat högt och lågt. Det sjuka är dock inte att jag suttit och gjort en lista, eller ens vilka låtar jag valt. Nej det sjuka är att jag blir helt rörd av lyssna på låtar från den. Jag mins liksom exakt hur jag såg liksom framför mig hur jag skulle vara superstark till tonerna av Levels eller Titanium under värkarbetet och hur Prins Noel skulle spelas när jag fick upp mitt lilla knyte i famnen. Ja, som en disney-film typ. Ganska orealistiskt. Men på något sätt var det ändå ett himla fint sätt att förbereda sig inför förlossningen. Även om jag aldrig fick användning för den.

Idag är jag förövrigt i v31 (30+1). Känns ganska bra. Men igår gjorde jag misstaget att springa till tåget vilket jag fick sota för resten av dagen (och idag med verkar det som). Det är liksom som att jag har en handbroms som alltid ligger i och även om det inte gör direkt ont så håller den mig tillbaka. Det är väldigt frustrerande att se tåget/bussen/vagnen och inse att "nej det finns inte en chans i helvete att jag hinner dit innan den går". Det ska i alla fall bli så otroligt skönt att gå på ledighet och i morgon ska vi till barnmorskan och se hur jag och baby Bbron mår. 

Tredje trimetern och v.29+2

Om sista veckan (sista veckorna) i andra trimetern avslutades med lätthet så började den tredje trimetern desto tuffare. Efter förra söndagens adventsmys här hemma så var jag fullkomligt slutkörd i kroppen. Tisdagen efter inledde jag dessutom dagen med att kräkas. Fräscht. Jag vet fortfarande inte riktigt om det beror på graviditeten, tröttheten eller en släng av någon lättare magsjuka. Aaron har dessutom varit sjuk, även om han inte inser det själv, och det tar på krafterna att underhålla en levnadsglad blivande tvååring. Jag kan inte få bort tanken på att han tycker att jag är dödens tråkig jämfört med förskolan. Och så spinner jag vidare på den tanken och inser hur trist jag kommer att vara med en liten bebis fastklistrad vid kroppen. Där och då kunde jag inte förstå hur jag skulle kunna orka med att jobba i 7,5 arbetsveckor innan jag går hem. 

Men. Den här veckan har varit helt annorlunda. Tack och lov. Jag känner mig lätt om än oändligt ovig i kroppen och den där känslan av att faktiskt ha en bebis i magen som är i vägen när jag ska böja mig, ta på skorna och sånt, har inte infunnit sig än. 

Det märks att det här är en annan graviditet. Inte speciellt konstigt förstås, men eftersom förra gången är allt jag har att jämföra med så gör jag ju också det. Bbrons specialitet är att sparka hårt upp mot revbenen och magsäcken lagom när jag ska gå och lägga mig. Det gör det väldigt svårt att somna då. Likadant är det när jag vaknar mitt i natten och inte lyckas somna om tillräckligt fort. Då är hen där och håller mig sällskap med omilda rörelser.

Annars mår jag faktiskt himla bra just nu. Jag lyssnar på förlossningspodden och känner mig riktigt peppad för förlossningen. När jag däremot läser förlossningberättelser (vilket jag trillar in på lite då och då – nu senast var det Paula Uribes jag läste) så känner jag mig inte lika peppad. Jag ser på inget sätt fram emot att återvända till BB-rummet, samtidigt som tanken på att ta hem en liten nykläckt unge är minst lika skrämmande.

Tanken på resan till sjukhuset (bil företrädesvis och inte ambulans den här gången) gör mig extremt osugen på att föda barn igen. Jag vill verkligen VERKLIGEN inte sitta och behöva hantera några helvetesvärkar i bilen. Jag vill liksom bara bli teleporterad till en skönt rum, få lite lustgas när det är som värst, krysta några gånger och sedan få upp min lilla skatt på bröstet.

Jag ska försöka ha en målbild att jobba för tror jag. Lista saker på sådant jag vill ha och kanske framförallt sådant jag INTE vill ha. Jag har redan börjat men den fylls gradvis på hela tiden. Ska bli skönt när vi har aurora-samtalet i januari/februari så att vi kan prata igenom en tydligare plan med sjukvårdspersonalen.

Statistik barnets kön

Jag har länge varit en sucker för statitik. Jag är också lite av en märka-ord-besserwisser just när det handlar om statistik. Jag tycker generellt att folk är dåliga på att identifiera om de pratar om en chans, risk eller sannolikhet. Jag är dock inte helt hundra på att min egen definition är den rätta men så här tänker jag: Om du pratar om sannolikhet som en positiv möjlighet så är det en chans, om den riskerar (no pun intended) att vara negativ är det en risk och om du inte lägger någon värdering i det är det rätt och slätt en sannolikhet. Tillåt mig att exeplifiera.

• ”Oddset säger att jag har 5% chans att vinna 14 030 kr på travet idag” säger den som har satsat pengar på en häst. (Paradoxalt nog så utsätter sig den här personen också för en risk i och med att sannolikheten att hen inte får utan snarare förlorar pengar är mycket stor.)
• ”Det finns risk för regn i morgon” säger den som inte vill ha regn i morgon. 
• ”Sannolikheten att få en pojke är 51%” säger jag som inte har en aning om vilket kön bebisen i magen har.

Och med detta vill jag nu direkt hoppa över till födelsestatistik. Jag vet. Lite flackigt sådär men ni får ha överseende med mig. Kristoffer och jag har ju valt att inte ta reda på barnets kön den här gången vilket lämlar ett massa härligt utrymme att få gissa fritt. Enligt SCB är det 51% sannolikhet att få en pojke och 49% sannolikhet att få en flicka. Detta samband gäller alltså varje gång. Sannolikheten att först få en pojke och sedan få en pojke till är därmed 51*51 = 26%. (För flickor gäller såklart precis samma samband dvs. 49*49 =24%.) Dvs. sannolikheten att jag får en pojke är 51% men sannolikheten att jag skulle bli mamma till två pojkar är bara 26%. Är ni med? Sannolikheten att jag skulle bli mamma till ett barn av varje kön är 50% (100-26-24=50%). Det är lite krångligt att uttrycka sig i skrift så därför har jag här en pedagogisk tabell som jag tror förklarar allt.

Tabellen är hämtad härifrån.

Så vad tror ni det blir? Jag behöver väl knappast tillägga att det viktigaste är att få ett levande och (helst) friskt barn men det betyder ju inte att det inte är mindre kul att gissa för det. Och för oss spelar det verkligen ingen som helst roll om vi får en pojke eller flicka. Före jag fick Aaron trodde jag att det var viktigt för mig att få "en av varje sort" men han har visat mig att kön är totalt oviktigt. 

V.27+0

Jag sitter i en obekväm bil. Det regnar ute och är novembermörkt. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur värdelös jag tycker att svenska politiker är just nu. Men jag orkar inte. Det är för dystert. Jag kör ett gravidinlägg istället.

Idag gick vi in i v28. Sista veckan i andra trimetern. Yay. Jag mår otroligt bra i gravidkroppen. Bebisen lever rövare och verkar trivas bra. Jag har inte ont någonstans så länge jag tar det lugnt och det försöker jag att vara duktig att göra.

Magen känns stor och som att den är långt ner. Jag funderar på om jag tyckte det med Aaron också men det är svårt att jämföra. Jag undrar om jag ska bli helt enormt stor eller hur jag kommer att känna mig i februari.

Jag har börjat räkna ner mina jobbveckor och även om det är ganska få så känns de otroligt långa och många. November i år känns som världens längsta månad tycker jag. Konstigt att det kan vara så. Jag vet inte om det hänger ihop med att jag har bättre koll på vilken vecka jag är i nu eller om det är för att jag är lite allmänt oengagerad i saker som inte rör min familj.

v.23+0

Yay, v.24 idag! Hur mår jag då? Jo då. Det känns att jag är gravid. Min app tipsar glatt om att en promenad efter maten är bra för matsmältningen och jag kan tyvärr bara hålla med i att det är ett bra tips. Har pausat med järtabletterna eftersom jag blir ännu sämre i magen av dem. Får börja igen nu efter semestern tänker jag, alternativt se om det finns något lite mer skonsamt. Annars har jag en eller flera nerver som verkar hamnat i kläm och som gör det himla omständigt att vända sig i sängen på natten, gå in och ut ur bilar, resa sig upp, böja sig ner och lite sånt. När jag har gått länge känner jag en ordentlig tyngdkänsla, nästan som efter förlossningen och jag ska försöka bli bättre på de där käcka knipövningarna inbillar jag mig.

Det var väl det dåliga. Nu till det fina. Magen växer så det knakar, Bbron rör sig en massa och Aaron är för tillfället väldigt intresserad av att titta på filmer på bebisar (dvs sig själv som bebis). Det känns så fint att tänka på att bebisen i magen är så stor att den nu kan uppfatta olika röster så att den ska känna igen min, Kristoffers och Aarons röster när den kommer. 

v.21+0

Okej på den här bilden ser det kanske ut som att Aaron ligger och luktar i rumpan på sin nyaste lilla kusin men det gör han inte. Han ligger och klappar honom väldigt fint på rumpan.

Jo förstår ni att det är ju nämligen så att jag har blivit faster. Faster till en alldeles gudomligt perfekt liten broson som blev tre veckor gammal igår. I lördags var vi nere och besökte honom och hans familj. Det är faktiskt lite löjligt hur snabbt jag glömt exakt hur små de där små liven faktiskt är. Pyttesmå händer. Pyttesmå tår. Och munnen sedan. Munnen som är så liten och näpen och gör en massa härliga grimaser. Hjärtat smälter flera gånger om kan jag lova.

Sedan smälte hjärtat lite extra mycket när Aaron visade upp sin omtänksamma sida och hämtade "nanna" (nallen) så fort han kände att bebisen behövde den. Självklart jobbar moders- och faderskänslorna då på på högvarv och bara "åh, han kommer bli väääärldens bästa storebror". Förmodligen lite löjligt att tänka så eftersom jag gissar att alla blivande flerbarnföräldrar tänker så. Men det är ändå en fin känsla.

Idag går jag i all fall in i v.22. Gött. Jag längtar efter allt det nya. Samtidigt vill jag ha kvar Aaron för mig själv för alltid. Svårt. Jag har börjat känna bebisens rörelser mycket tydligare nu och till och med Kristoffer har kunnat känna någon gång säger han. Mysigt. Annars då. Jo jag började käka järntabletter förra veckan och min mage har gått in i den där härliga (sjukt ohärliga) fasen som bara järntabletter kan ge. Har inte någon lust att gå in på detaljer, men det det är inte så fräscht i alla fall... Jag rör mig som en gammal anka när jag har suttit för länge och det är redan mer omständigt att ta sig upp till stående från att ha suttit ner på golvet. Vissa dagar, t.ex. igår rörde jag mig vääääldigt långsamt fram på eftermiddagen. Lite svårt att vara helt på top när det kommer till att leka med Aaron då. och värre lär det väl bli tänker jag. Men men. Det är ju helt klart hanterbart än så länge så jag kan inte klaga.

Jag känner mig väldigt redo rent psykiskt att gå hem redan nu. Samtidigt har vi inte förberett någonting för bebisen känns det som. Ej avbockade saker inkluderar: fixa säng och sovplats, sy babynest och beställa fint tyg till det, fixa vagn, boka profylaxkurs, boka vattengjympa och sätta upp sparkonto till baby-Bberon,. Det är en ganska diger lista... 

Boråsbesök och v.19+0

Det här inlägget blir någon form av salig blandning av allmän uppdatering och gravidsnack. Here we go.

Igår var en riktigt härlig dag. Solen sken från en klarblå himmel och jag hade sedan tidigare bestämt mig för att ta en föräldradag tillsammans med Aaron för att hälsa på min kusin i Borås. Snacka om lyckoträff! Vi hade en superdag från början till slut. Jag och Aaron åt frukost i lugn och ro innan vi packade ihop allt och tog bilen till Borås Borås. Jag var lite nervös inför att köra själv med Aaron en hel timma och laddade upp med all underhållning och mat jag kunde komma på. Det var helt tyst i baksätet och när vi hade kommit upp till Mölnlyckemotet (eller vad det nu kan tänkas heta) upptäckte jag att Aaron hade somnat. Sedan sov han resten av bilresan.

Väl framme var det bara att njuta av allt härligt som dagen bjöd på - fika, lek på lekplatsen, smaskig lunch, promenad i området, och så lite bus och avslutning med middag. SÅ himla himla bra allting. Och så härligt att tänka på att det bara kommer skilja ett år mellan Aaron, hennes Oscar och vår lilla Bberon (arbetsnamn på bebis nr 2).

På kvällen när vi kom hem var jag dock helt slut i kroppen och kunde verkligen märka av graviditeten. Faktum var att jag märkte av den så mycket att när jag klagade lite på det på jobbet idag föreslog mig kollega att hon skulle göra morgondagens inventering istället för mig. Det kändes först ganska fånigt men nu när jag ligger här hemma i sängen och känner mig trött av att bara ha suttit på en kontorsstol hela dagen, så är jag väldigt tacksam över att jag inte ska sitta i en bil 6h i morgon och dessutom promenera runt hela Hallsbergs bangård.

Idag gick vi in i v.20, dvs jag är i v.19+0. Jag känner mig för det mesta pigg och mår toppen, men jag blir också mer trött och känner att fogarna håller på att luckras upp (tyvärr bästa sättet jag kan beskriva det på). Jag kan inte gå så fort som jag brukar och när jag cyklar känns det som att jag har varit ute på världens tuffaste ridpass dagen innan. Jag tänker hela tiden att jag borde bli bättre på att röra på mig, göra knipövningar, någon form av gravidpilates och massa sånt. Men det verkar alltid vara något som kommer i vägen. Ofta är det soffan...

v.18+0

Okej, det känns som att det börjar bli dags att ägna den här graviditeten lite mer uppmärksamhet nu. Förra gången var jag mycket noga med att fota magen varje vecka med förhoppningen om att göra någon form av bildspel. Det där sistnämnda har tyvärr inte hänt än, men oavsett så känner jag att den där lilla filuren i magen behöver ägnas lite uppmärksamhet. Så jag kastar mig in i det direkt. Här kommer den bästa bilden på magen som jag lyckats ta. Inte så vidare lyckad men jag får fortsätta öva tänker jag.

Så. Vad händer egentligen? Well. Jag är i v.19 (18+0) idag och börjar äntligen må ganska bra. Från v.9 (a.k.a gravidveckan från helvetet) och fram till typ v.16 har jag mått ganska skitdåligt faktiskt och sommaren var långt ifrån angenäm även om jag visserligen var lite tacksam över att det inte var så varmt eftersom jag mådde som sämst de dagarna när det var varmt. Jag har mått lite konstant småilla hela tiden även om jag inte har kräkts så där värst mycket. De gånger jag kräkts har varit på kvällen om jag ätit för mycket eller om jag inte lyckats äta tillräckligt snabbt på morgonen.

I fredags var vi på RUL och allt såg bra ut. Vi hade bestämt oss för att inte fråga om barnmorskan kunde se vilket kön bebisen har eftersom vi inte tyckte att det gav oss någonting alls förra gången. Det blev varken lättare att knyta an eller att komma på namn så därför känns det ganska meningslöst att ta reda på det den här gången. Dessutom irriterade jag mig ganska mycket på folk som höll på att köna bebisen sist. T.ex. en kollega som, när hen fick reda på att vi väntade en pojke, sa "pojkar är värst". Kul. Verkligen. Nej tack, det vill jag inte ha igen.

Jag skriver graviddagbok den här gången också (en helt privat alltså, som jag inte tänker dela med mig av, sorry) och det är häftigt att jämföra allt som sker i kroppen och alla tankar nu och då. Jag har ju liksom egentligen bara det att gå på känns det som. Så småningom har jag tänkt börja läsa lite böcker på ämnet graviditet/förlossning/förberedelser men tills vidare har jag i alla fall börjat lyssna på den fantastiska förlossningspodden (verkligen jättebra pod som finns på iTunes - hett tips).

Så. Ja, men det räcker väl så som ett första ordentligt graviditetsinlägg? Jag har ju inte ens kommit halvvägs så det finns många veckor kvar att avhandla :)

3 blir 4

Det här är ett inlägg som jag har dragit mig för att skriva. Trots att alla de jag träffar varje dag vet så är det på något sätt som att det blir mer officiellt om jag skriver det här också. Lite märkligt eftersom det ändå är försvinnande få som läser min blogg. Och de som jag tror läser den vet redan.

Vad som kanske inte borde vara en så stor grej har jag själv gjort till ett berg jag måste bestiga. Och jag har rätt dålig kondis vill jag meddela...

Så dags att ta tjuren vid hornen. Here we go. På midsommarafton i år tog jag testet. Det var positivt. Hela sommaren har jag mått svindåligt och även om det känns mer overkligt den här gången så skvallrar min växande mage om att det snart sker en stor förändring. 

Idag var vi på RUL. Och det är ingen tvekan om saken. I februari blir jag och Kristoffer tvåbarnsförälsrar och Aaron blir storebror.

Det känns fantastiskt men samtidigt som att det inte är på riktigt. Det är så många känslor som är annorlunda den här gången jämfört med för två år sedan. Då ville jag skrika ut till alla i hela världen att min kropp gick omkring och producerade liv. Den här gången vet jag inte hur jag ska berätta för folk och mumlar och ser ner i marken när jag känner att jag "måste" berätta. Förra gången ville vi göra alla tester, ta reda på allt som gick att ta reda på. Den här gången förstår vi inte vad det skulle tillföra utan tar allt som det kommer. Detta i sig skapar också lite knäppa tankar jämfört med förra gången. Ibland bubblar det liksom upp tankar som säger att vi jinxar allt genom att inte göra som sist. Förra gången visste vi inget om hur en förlossning går till (nej vissa saker går inte att läsa sig till även om vi -trust me- försökte). Den här gången ska vi gå på aurorasamtal och prata med barnmorskan vad vi kan göra om vi inte hinner till BB och barnet måste födas hemma. 

Folk frågar om jag är mer orolig den här här gången men jag svarar nej. Egentligen är jag både lugnare och mer nervös den här gången. Det är svårt att förklara. Jag ska se om jag kan göra ett försök i ett annat inlägg. 

Nu vill jag bara säga. Jag mår bra. Vi mår bra. Och vi längtar till februari.