Some days...

Igår hade vi en sån där dag som liksom bara inte ville ta slut. Natten till måndagen allt annat än vilosam och jag räknade ihop till 2h sammanhängande sömn, resten var upphackad i småstycken. Jag tror att Märtha är inne i någon form av utvecklingsfas för hon har varit allt annat än glad (övertrött gissar jag) och det känns som att jag ägnade dagen åt att natta henne. Tack och lov var Aaron ganska medgörlig och glad men det räckte liksom inte ändå. Jag fick påminna mig själv, som någon form av mantra, att jag är stark, jag klarar det här, och imorgon är en annan dag.

När Kristoffer slutade tidigt och kom hem redan 15.30 så var det som en gudagåva vill jag lova. På med regnkläder på Aaron och så ut med honom så att han fick hjälpa till att bygga på förrådet. Så kundej ag gå in och landa lite innan det var dags för den lilla gaphalsen att vakna upp igen.

Tur att de där ungarna är söta i alla fall.

Märtha 6 månader

Märtha mitt hjärta, min fina Hermine. Så brukar jag säga till dig. Jag har inte riktigt något tillräckligt bra som rimmar på Britt än. Men jag jobbar på det

Idag blir du sex månader stor. Min lilla lilla. De senaste dagarna har du fått upp en väldig fart och du kan nästan krypa, eller i alla fall kräla dit du vill ta dig. Jag har börjat oroa mig för att du inte ligger still i vår säng så därför har bullar jag upp med extra kuddar mot kanten. Igår trillade du ur sängen och sedan följde en hel dag med att du fick en massa skit på dig. Aaron tappade av misstag sina hörselskydd på dig bland annat. Min stackars lilla älskling. Det är inte lätt alltid. Tur att det faktiskt gick bra även om jag hade hjärtat i halsgropen lite väl många gånger.

Du är glad för det mesta men jag kan ändå inte kalla dig nöjd. För du kräver lite mer omsorg än de lätträknade stunder då du har min, Kristoffers eller Aarons odelade uppmärksamhet. Och när du inte får den där uppmärksamheten, så låter du världen veta det. Såklart. Att vara själv är ju bland det värsta du vet och allt för ofta smärtar mitt hjärta av att du tvingas ligga och skrika för att jag helt enkelt bara har en uppsättning händer. Händer som ofta är upptagna med Aaron. Kära lilla gaphals.

Du biter mig i brösten nästan varje gång vi ammar nu och det är ett otyg jag hoppas du ville sluta med snarast. Jag vill ju nämligen på att vi ska kunna fortsätta amma ett bra tag till men det är inte så skoj att behöva parera hugg. Tack och lov har du inte fått några tänder än i alla fall. Samtidigt gör det mig lite full i skratt just eftersom du skiner upp i världens illmarigaste lilla leende när jag säger till dig att "du får inte bita din mamma!" Kanske borde jag vara lite allvarligare på rösten. Men det är svårt att vara det mot en liten bebis.

Nappen är populär. Som leksak. Att använda den som en napp, en pascifier, är i den mening den är avsedd för är dock ganska löjligt. I stället för att bli lugn och somna när du har den i munnen så blir du snarare yvigare med rörelserna och om du är bara en gnutta missnöjd så gör nappen dig fly förbannad.

Jag undrar så vem du ska bli. Hur din personlighet ska utvecklas. Någonstans tror jag att du kommer  bli väldigt olik Aaron men jag hoppas att det inte ska hindra er två från att bli bästa vänner. Jag fantiserar om vad ni kommer att bråka om. Hur ni kommer trösta varandra. Hur ni kommer gadda ihop er emot mig och Kristoffer. Du "pratar" ju redan nu ganska mycket, gör pruttljud med munnen och "svarar" oss så jag tänker mig att du kommer bli som Aaron och snacka omkull oss. Tänk bara vad du kommer berätta för oss sedan.

Det svåraste jag gått igenom

Att bli tvåbarnsmamma kan vara det absolut svåraste jag har gått igenom. Det värsta jag upplevt. Och visst låter det fel att säga så. Så låt mig försöka förklara vad jag menar.

När jag blev mamma för 2,5 år sedan så var det utan tvekan det absolut bästa jag någonsin upplevt. Den intensiva och oändliga kärleken jag kände för Aaron tog mig med storm och jag blev skör som glas och stark som en diamant på samma gång. När jag skulle få bli mamma för andra gången var det alltså just de där två känslorna som jag förberedde mig på. Förväntade och såg fram emot. Men de kom inte. Istället kom otillräckligheten. Det skamfyllda i att känna att jag älskade mitt första barn mer än mitt andra. Jag kände mig med ens som den vidrigaste människan i hela världen. För i min värld är det föräldrarnas förbannade skyldighet att älska sina barn. Lika mycket. Och Gud nåde den förälder som får något av sina barn att tro att den är mindre älskad än syskonet. Det ska vara föräldrarnas lott att alltid svara "jag kan inte välja" på frågan om vilket barn de älskar mest.

När Märtha kom önskade att jag kunde vrida tillbaka tiden. Och tala om för Lina våren/försommaren 2015 att hon inte behövde ha bråttom med fler barn. Jag ville säga till mig själv att jag borde ha tagit vara på ensamtiden med Aaron. Fått lov att njuta av bara honom. Skämma bort honom. Överösa honom med kärlek i ett år till. Och jag berättar för alla jag känner att 2 år mellan barnen är för kort tid. Eller. Det var för kort tid för mig. Jag behövde mer tid på mig.

Nu börjar de där skamfyllda känslorna tack och lov att släppa. Och det är som att ett hål, ett svart otäckt tomrum, håller på att fyllas med ljus. När jag ser Aaron och Märtha titta på varandra och skratta. Se hur ärligt deras blickar möts. Då känns det som att det där helvetet jag gått igenom var värt något. Att det är värt allt.

"Du var min första vän" sa min lillebror i sitt tal när jag och Kristoffer gifte oss. Och när jag tittar på Märtha så känner jag att hon kommer kunna säga precis samma sak till Aaron. Han är hennes första vän. Och även om jag inte kunde ge henne den där omedelbara gränslösa kärlek som Aaron fått, så har jag kanske givit henne något ännu bättre. För hon har fått en storebror som älskar henne.

Ett litet barn blir döpt

I söndags döptes hon. Min lilla lilla. Märtha Hermine Britt. Två fantastiska faddrar har hon fått. En storebror med hjärta av guld och en släkt som åker många långa timmar bara för att få se en liten liten skymt av henne.

Visst får vi inte lov att själva välja i vilken familj vi föds in i. Men när jag lyssnade på hur fint vår kompis sjöng för henne på dopet så tänkte jag att hon nog ändå hade dragit en ganska lyckosam lott. Älskade lilla mört.

Märtha 4 månader

Tiden flyger iväg. Plötsligt är midsommar här och sommaren har gjort entre med både stekande sol och ihållande regn. Och jag inser att vår lilla mört hux flux funnits med oss i fyra månader. FYRA MÅNADER! Det är galet. Och jag önskar att jag kunde säga att det känns som att hon alltid varit hos oss, men det vore att ljuga. För jag tycker att livet dagligen (nåja, nästan i alla fall) serverar mig nya utmaningar som tvåbarnsmamma. Den första tiden med barn är för mig så oerhört präglad av tankar på mat och sömn. Två viktiga men ack så föränderliga faktorer. När allt flyter på känner jag mig som en supermänniska som kan bestiga alla berg. Men när det skiter sig. Ja, då är det svårare att hålla energin igång.

Okej. Nog med svamlande nu. Vi kör en gammal klassiska lägesuppdatering om Märtha som fyller fyra månader idag.
 

Så. Vem är Märtha? Märtha är en glad liten sprattelmört som ler stort när jag tittar på henne. Som glatt leker med sina fötter eller suger på sina händer när helst tillfälle ges. Hon är stark som en liten oxe vilket märks extra tydligt då jag försöker suga rent hennes näsa och hon effektivt blockerar fridan. Eller när hon ligger på mage och håller huvudet högt upp utan att vingla. Och för att inte tala om när hon nyper tag i en av mina bångstyriga hårslingor.

Jag har inte lyckats lura ur henne något riktigt skratt men det låter som att hon är på väg när jag pussar henne från magen upp mot armhålorna och halsen.
Utseende
Hennes lilla kalufs tycks ha stannat i växten samtidigt som huvudet vuxit. Vilket gör att det ser ut som att håret växer i glesa tussar på huvudet. Ganska fult men ändå oändligt charmigt på något vis.

Min sida släkten säger att hon är väldigt lik mig. Jag tycker dock att hon tack och lov är ganska lik Aaron.

Hennes ögon är fortfarande ett stort mysterium även om jag blir mer och mer säker på att de kommer att bli väldigt lika mina ögon så småningom. Men det hade varit coolt om de blev lite mer gröna. Så att de blir en tydligare mix av mina och Kristoffers ögon. Håret blir nog väldigt mycket som mitt hår. Kanske lite ljusare. Förhoppningsvis får hon också mina lockar som jag hade som barn.

Sömn
På natten sover hon nära mig och det är så mysigt och bekvämt att jag helt kommit av mig i min önskan att flytta in hennes säng i sovrummet. Men hon utnyttjar i alla fall den nästan varje kväll numera när hon sover sitt kvällspass som brukar vara allt mellan 21-22 och 21-02.
På dagen är det vagnen eller selen som gäller. Om jag får välja sover hon helst ett pass i vagnen mellan 9-11 men det är ju tyvärr inte alltid jag får välja. Ibland kan jag också lägga ner henne i nestet efter vi har ammat på dagen.
 

Mat
Nu är det ju dags att börja med smaksensationer och så småningom smakportioner. Jag och Kristoffer blev snuvade på nöjet att själva ge henne något annat än bröstmjölk för första gången då Kristoffers pappa ogenomtänkt bjöd henne på en stor bit ost (obs - grov överdrift från min sida men just då kändes det som att han lika gärna kunde gett henne en snaps, trots att hon kanske egentligen typ slickade på en liten bit ost). Jag blev i alla fall skitledsen för att jag inte fick vara med om det själv men eftersom Kristoffer tycker att jag ofta överreagerar på småsaker så valde jag att inte reagera på det alls då. Anyways. Sedan dess har Kristoffer introducerat henne för bl.a. pizza och bea. Jag är annars mest tacksam för att amningen går så jäkla bra och för att hon fortsätter att växa fint. Hoppas att vi ska kunna fortsätta amma länge till.
Annat
Jag tror att muntorsken ÄNTLIGEN är besegrad. Vi har i alla fall slutat med medicinen och det är en otroligt stor befrielse. 3,5 månader höll vi på och det är ju faktiskt helt sanslöst. Istället för de där mysiga stunderna som vi kunde ha haft efter amningarna var vi alltså istället tvungna att spruta massa annat äckligt i munnen på henne.

Vad mer då. Ja. Det är säkert en massa annat jag glömt. Just nu vill jag bara säga Märtha - grattis på 4månadersdagen. Jag älskar dig.

Märtha Hermine Britt

Har jag berättat om Märthas namn? Nä jag tror bestämt inte det.

Märtha Hermine Britt är i alla fall hennes fullständiga namn. Märtha bara för att det är fint. Hermine efter min mamma och för att det är mitt absoluta favoritnamn. Extra plus för Harry Potter referensen också så klart. Och Britt efter Kristoffers mormor som betydde mycket för honom (vi har ju även tagit namnet Ekholm efter hans mormor). Det är lite samma tankar som kring Aarons namn (ett namn vi gillar, ett från min sida och ett från Kristoffers sida).

Det har varit så otroligt svårt att välja namn. Jag älskar ju verkligen namnet Hermine och hade helst haft det som tilltalsnamn. Men vi är ju två föräldrar som ska trivas med det så därför fick Märtha bli tilltalsnamnet. Men trots att jag tycker att det är fint så tog det lång tid för mig att vänja mig vid det. Ibland har jag fortfarande svårt för det. Precis som med Aaron så kunde jag verkligen inte alls se på bebisen att "det här är en liten ..." när den var född.

Vi brukar kalla henne för mörten och Aaron kallar vi för skrutten. En skrutt och en mört alltså. Fina små barn.

Märtha 3 månader

Jag har suttit och försökt knåpa ihop en film på Märthas första tid. Det har gått sådär eftersom iMovie har bråkat massa med ljudet. Jag tänkte ha den klar till hennes tvåmånadersdag. Nu är hon tre månader... Men. Nu tror jag i alla fall att jag har fått ordning på det. Den är en aning lång (surprice surprice) för jag kunde helt enkelt inte med att klippa mitt i Sarahs fantastiska låt. Så om ni tycker att bildmaterialet är en aning svajigt föreslår jag att ni helt enkelt sluter ögonen och väljer era egna bilder och bara njuter av musiken (Sarah Dawn Finer Kärleksvisan).

Men nej. Nu ska jag sluta med massa bortförklaringar. Det här är alltså en film om vår fantastiska lilla mört. Min Mine. MiniMärtha. Älskade lilla barn. 3 månader stor idag. Det är inte lätt att komma som lillasyskon till Aaron men du får aldrig någonsin tro att du är mindre älskad för det.

För jag ska älska dig, så som du är. Och jag vill ge dig allting jag har.

Märtha 3 månader from Lina Ekholm on Vimeo.

Min första GIF!

Hej. Skulle bara titta in och säga att jag gjort min första GIF. Yay!

2 månader och 23 dagar

Med Aaron har jag varit noga att skriva ner allt som hänt. Vecka för vecka. Månad för månad. Med Märtha. Not so much. I början handlade det mest om att jag hade svårt att liksom känna något för henne snarare än någon form av andra-barnet-är-inte-lika-häftigt-grej. Nu är det nog mer för att jag inte har fått in vanan.

Men det är ju aldrig för sent att börja. Eller hur? Nä, just det. Jag tänkte jag skulle spara inlägget till hon är prick 3 månader men så tänkte jag "why wait".

Hon är nu 2 månader och 23 dagar gammal.

Sömn
Hon har slutat att sova på mig och sover istället precis jämte mig så att det är lätt att amma på natten. Eftersom det har gått så bra ett gäng nätter ska vi nog försöka flytta tillbaka hennes bedside crib igen. Hon har också sovit riktigt bra några kvällar i nestet i vagnen.

Innan värmeböljan kom sov hon jättebra i vagnen men nu är det som att allt det är raserat. Bara att gå ut och öva igen...

Mat 
Hon går upp bra i vikt och det känns att hon växer så det knakar. Ammar fortfarande ganska ofta men jag har inte riktigt orkat bry mig om det. Jag har heller inte använt någon app den här gången för att hålla koll på amningstiderna (och vilket bröst jag ammat på) men det är faktiskt ganska skönt. Med Aaron ville jag ha stenkoll men nu känns det som att jag kan lita mer på min kropp.

Humör
Hon är helt klart mer högljudd än Aaron och det är hjärtskärande att höra hennes skrik men ibland måste det bli så. För det går tex inte att byta en bajsblöja på Aaron och trösta henne samtidigt.

Men när hon inte gråter hysteriskt kan hon fira av de mest fantastiska leendena. Och Kristoffer och jag frågar oss om Aaron var så söt när han var liten (jo det var han så klart men de är fina på olika sätt även om de är ganska lika varandra).

Hon tycker att det är helfestligt att ligga och titta på tranorna från skötbordet och älskar att få massage på benen och fötterna (så det försöker jag göra nästan varje gång vi byter blöja).

Annat 
- Jag är sååå less på att hålla på och behandla hennes muntorsk som aldrig verkar vilja försvinna.
- Hon är superstark i nacken
- Hon håller på att upptäcka sina händer och suger mycket på dem. Jag försöker ersätta dem med nappen men det går inget vidare.
- Hon har fått lite längre hår. Och börjat skava av håret i nacken som hon ligger på så att hon har början till en sån där härlig pensionärsfrissyr som många bebisar med hår har.
- Jag är så spänd på att se vilken ögonfärg hon ska få. Det känns givet att de inte blir blå. Men bortsett från det är det fortfarande ett öppet race.

Saker att ärva

Som förälder vill jag ju så klart att mina barn ska ärva det bästa från både mig och Kristoffer. De ska liksom få lov att bli en uppgraderad och förbättrad version av oss. Så funkar det ju så klart inte. Barn ärver ju både det bästa och sämsta av sina föräldrar i en härlig mix. Men om jag skulle få önska dem några egenskaper så skulle den listan se ut lite så här:

Saker jag önskar att våra barn får ärva

- Kristoffers vetgirighet

- Min fantasi

- Min tandkvalitet

- Mina naglar (mer specifikt inte Kristoffers tånaglar)

- Kristoffers kyssvänliga läppar

- Kristoffers taktkänsla

- Kristoffers förmåga att somna på kommando

- Kristoffers omdöme

- Mitt tålamod med barnskrik

- Mitt Harry Potter intresse 

- Kristoffers minne (denna punkt är en aning komisk att skriva för att jag hann nämligen glömma bort den tre gånger under den tid det tog för mig att skriva det här inlägget)

Om jag får välja andra egenskaper från folk i släkten så hoppas jag bland annat på att det får ärva min kusin Maries sociala skillz, min svägerska Emmas känsla för inredning och min farfars svordomsvokabulär. Och om de behöver lära sig att ljuga trovärdigt (vilket är viktigt att kunna när de ska spela bluff-stop till exempel) så kan de spetsa öronen lite extra när min pappa pratar. 

Fixa sömnen

Jag fortsätter på mitt inslagna tema säng och sömn. Som förälder upplever jag nämligen det ibland som att just sömn är det stora samtalsämnet. Barnens sömn. När de ska lägga sig. Varför de vaknar för tidigt (eller för sent!)Föräldrarnas brist på sömn. Ja, helt enkelt ens sömnvanor.

Aaron sov ganska risigt både på dagen och natten de första tio månaderna. Sedan flyttade vi ut till huset, han fick eget rum och hux flux började han sova från 19-07. Typ. Jag vet inte riktigt vad det berodde på. Kanske var han helt enkelt redo för det då. Men två saker som har varit viktiga för att vi tog oss dit var:
1: Rutiner
2: Läsa boken "Somna utan gråt"

Eventuella så kallade skrikmetoder har varit ett big no no. Jag kan inte prata tillräckligt mycket om hur otroligt lite det passar för mig och hur extremt lite jag tror att det är rätt väg att gå. Och så vill jag så klart fortsätta att tänka.

Märtha har än så länge sovit bättre än Aaron i den bemärkelsen att hon ofta drar ett långsovarpass i vagnen på dagen. Det underlättar livet väldigt mycket för mig eftersom jag då får lite tid att andas. Men problemet är på natten. Då sover hon helst på mig. Men grejen är den att jag tycker att hon sover sämre och sämre på mig. Hon vaknar oftare. I början kunde vi sova 21-02-05 men nu är det inte alls så. Det känns som att vi stör varandra. Men att försöka lägga henne helt i från mig är också dömt att misslyckas. Än så länge. Så för att försöka lösa problemet drog jag idag fram den där boken "Somna utan gråt" och nu ska jag lusläsa den för att friska upp minnet. För även om det är mysigt att hon sover på mig så blir jag ju väldigt begränsad av det. Och som sagt. Det känns som att det börjar störa vår (mest min) sömn.

Märthas säng och gosedjur

Inför ankomsten av baby Bbron - numera känd som mini-Märtha - bestämde vi oss för att det kändes onödigt att inreda ett helt barnrum på direkten. Det är ju inte som att en liten bebis vill bre ut sig i ett aldeles eget rum tänkte vi. Istället är planen att när hon blir tillräckligt stor så får hon Aarons rum och Aaron får överta gästrummet (eftersom det är större). Vi får se om det faktiskt blir så när det väl är dags. Ett alternativ är ju också att ha kombinerat barnrum/gästrum/kontor ett litet tag till. Hursomhelst.

Märtha har faktiskt en egen säng. En bedsidecrib som hon totalt vägrar att sova i än så länge. Hon har även ratat babynestet som jag bemödade mig att sy till henne. Nej, det enda som är gott nog är att sova på mig på natten, och i vagnen på dagtid. (Hon sover också gärna i selen eller i babyskyddet. Fast allt på sina egna premisser. Det är liksom inte bara att sätta henne i babyskyddet till exemel och tro att hon slocknar. Icke sa nicke. Nej, det ska tajmas in rätt. Fast om sömnen tajmas rätt kan hon visserligen sova gott flera timmar och det är fantastiskt skönt med tanke på att Aaron typ bara drog 45min sovpass som liten.)  

Jag tycker att vi har försökt göra sängen mysig för henne men hon tycks inte köpa det konceptet än. Så tills hon bestämmer sig för att acceptera att sova där så får hennes lilla samling med gosedjur husera där. Det är en salig blandning av nytt och ärvt. Och precis som för Aaron är det inget av djuren sådant vi köpt själva.  Presenter ftw.

Jag hoppas att hon kommer sova där någon månad åtminstone innan det blir dags att skaffa en stor säng...

Märtha 2 månader

Idag blir du 2 månader gammal. Det är konstigt att tänka på. Ibland känns det som att du alltid har varit här och ibland är det så ovant att jag glömmer bort det.

Jag har våndats mycket över namnvalet. (Det gör jag till viss del fortfarande. Men det går lättare när jag kan kalla dig mini, mini-Märtha, skruttan, min Mine eller något annat.) Och jag och Kristoffer förbannar oss själva för att vi upprepade samma jobbiga situation som vi gick igenom med Aarons namn. Om vi någonsin skulle råka bli gravida igen så kommer vi tveklöst spika namnet innan förlossningen. Och absolut inte under de första två veckorna efter förlossningen då hormonerna dansar cancan i kroppen.

Det har varit en kämpig tid. För mig. Ändå har du varit ett ganska lätt barn. Äter och sover bra. Gillar att åka bil ibland och ibland är det det värsta du vet. Det känns som att du egentligen är en ganska glad liten filur men att du liksom inte riktigt får chansen att visa det. Och jag vill att du ska förstå att det inte är på grund av dig det är kämpigt. Är rädd för att du senare i livet ska tro att du inte var efterlängtad när det är oceaner bort från sanningen. För tänk vad vi har väntat på dig!

Det är roligt att se att du börjar upptäcka världen. Uppskattar när jag gör massage på benen och fötterna. Men du vill för allt i världen inte att vi ska hålla på att ta av eller på några kläder. Jag och Kristoffer svär över varför så många bebisklänningar har knappar på ryggen och väljer en omlottbody med strumpbyxor i stället.

Vare dag funderar jag på vilken ögonfärg du ska få i slutändan. Just nu är ögonen mörka och jag anar brunt under det blå. Men det skulle ju kunna vara en grön nyans som skymtar också.

Du har ett leende som kan få även de kyligaste av hjärtan att smälta. Men när du skriker ditt hesa skrik skär det rakt in i själen på mig för att jag inte kan trösta.

Jag skulle vilja överösa dig med vackra ord om kärlek. Men mitt hjärta räcker inte riktigt till. För du förtjänar tusenfalt av vad jag kan ge.

Mitt fina lilla barn.

Märtha

Det här är Märtha. Vår dotter. Aarons lillasyster.

Hon har massa härligt mörkbrunt hår, mörka ögon, en lagom stor liten uppnäsa, nätta små fingrar och fötter. Hennes intressen inkluderar sova på sina föräldrar, amma och bajsa. Hon vrålar högt och hest när något inte faller i hennes tycke men är annars en väldigt nöjd och lättsam bebis än så länge.

Fröken Ekholm är här

Nu är hon här! Den 23/2 kl 17.58, bara två timmar efter vi tagit hål på hinnorna, föddes vår dotter. 3960g tung och 50cm lång. Hon är så olik Aaron med allt det mörka håret, sina ljud, sitt stora sugbehov och allt möjligt annat. Det känns knäppt att säga "hon" för vi trodde ärligt talat mer på en kille. Men tji fick vi för istället har vi nu en alldeles underbart perfekt liten flicka. Vi känner oss makalöst stolta och lyckligt lottade över vår lilla familj. 

Förlossningen gick otroligt bra och jag kan inte riktigt förstå hur olik denna var från Aarons förlossning, det enda som var likt var att denna också gick i raketfart. Det känns så jäkla fantastiskt och jag lovar att skriva något om det. 

Nu ska vi njuta av varandra.