Aaron 2 år och 8 månader

Det var längesedan jag gjorde ett inlägg om Aaron. Vem han är nu och vad han har lärt sig. En liten statusuppdatering med andra ord. Så vi kör ett sånt nu helt enkelt. Passar ju bra för att fira att han är 2 år och 8 månader idag.
BLÖJFRITT
Sedan början på semestern kör vi potträning (har delvis följt oh crap) för Aaron och det går helt okej. Vissa dagar funkar riktigt bra och andra är katastrof. Han är i alla fall blöjfri helt utom på natten eftersom vi inte riktigt orkar gå upp och träna det just nu. Han och tre andra barn tillhör de äldsta i gruppen på förskolan nu också så det känns lite extra bra att han är blöjfri av den anledningen också. Vet inte riktigt varför jag tycker det, men skönt är det i alla fall. Är dock lite orolig över hur det ska gå nu när den kallare tiden kommer och vi ska styra upp med många lager kläder. Men men. Många ombyte tror jag är nyckeln. Och en bra tvättmaskin :)

Det är lite märkligt ändå. Det här med potträning. Ofta när vi frågar om han behöver gå på toa får vi ett tydligt nej tillbaka. Fast det har blivit bättre och sedan Kristoffer kom på att han kunde få lyssna på Aarons mage och höra om det finns något kiss där. 
SPRÅK
Hans vokabulär växer hela tiden även om han är lite slarvig med uttalet ibland. Han har väldigt tydliga r. Tex bRRRandbilen, bRRRatterier men när han ska säga Ralf (som vår ena granne heter) så blir det Alf. Vi pratar mycket om hur kisset och bajset ska komma i toaletten så att de åker vidare till reningensverket (=nerfrärket låter det ungefär när Aaron säger det). 

Ord och uttryck:

Jag har det redan! (Om saker han gjort någon gång och därför inte ser någon anledning att göra igen. Tex kissa. )

Jag fick låna den! (När han tar något så säger han ibland så här istället för att fråga om han får låna den. Smart ändå.)

Jag gjorde det igår (När jag säger att vi ska borsta tänderna tex))
SÖMN
Han sover bra. För det mesta.Ofta mellan 20-07 ungefär. Fast sedan vi tog bort ena sidan på hans säng har det blivit en hel del spring emellanåt, vilket jag och Kristoffer verkligen inte är vana vid. Är ju visserligen ganska mysigt när han ligger i sängen, men när han och Märtha ligger och sparkar och väcker varandra så är det inte lika mysigt så vi försöker se till att han går tillbaka till sin säng om han kommer upp
 

MAT

Aaron äter riktigt bra just nu. Gör det mesta i alla fall. Både hemma och på förskolan och det är väldigt skönt. Hoppas att det får hålla i sig ett tag till för det gör livet bra mycket enklare. 

INTRESSEN
Aarons tycker att det är spännande att vara med och bygga förråd och hjälper Kristoffer med det mesta när han ska bygga. Grannen Tuva är annars den som Aaron härmar mest och han älskar att leka med och hos henne och hennes familj. Jag vet inte om han har några typiska pojk/flickintressen och vi försöker få honom att våga prova på många olika lekar. Nu har vi dessutom börjat i simskola för att han ska känna sig säkrare i vattnet och det hoppas jag att han ska gilla. Första gången var i söndags och det tyckte han i alla fall var kul även om vi inte följde instruktörens instruktioner. 

Han har börjat tycka vissa saker är otäcka. Typ när vi tittar på Bamse är det viktigt att jag sitter med och handen. Inland pratar han om troll på rummet så jag får hämta hans bok eller vad det nu är han inte vågar gå och hämta själv. 

STOREBROR

Det viktigaste med Aaron just nu är hur han har utvecklats i rollen som storebror. Han är (såklart!) (Hälsar den opartiska mamman) en alldeles superbra storebror. Han älskar att krama Märtha. Säga god morgon till henne och mysa. Han tycker att det är viktigt att hon får vara med och jag hör hur han ekar mina och Kristoffers ord när han försöker trösta henne. Jag försöker faktiskt tänka lite extra på vad jag säger till henne för att det är så tydligt att Aaron gör likadant. Jag blir varm i hjärtat när jag ser hur fin han är mot henne. Och jag längtar efter tiden då de kan börja leka med varandra. Och det gör nog Aaron också. Det bästa jag vet är när de skrattar tillsammans.

Han är en så fin liten person. Så försiktig i början och sedan, när han känner sig hemma, någon som vågar ta för sig allt mer. Jag försöker tänka mycket på vad jag har läst i boken "ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2" och hoppas att det ska hjälpa honom att känna att han kan vara sig själv. Min älskade lilla skrutt. Tänk vad du gör mig lycklig.

Some days...

Igår hade vi en sån där dag som liksom bara inte ville ta slut. Natten till måndagen allt annat än vilosam och jag räknade ihop till 2h sammanhängande sömn, resten var upphackad i småstycken. Jag tror att Märtha är inne i någon form av utvecklingsfas för hon har varit allt annat än glad (övertrött gissar jag) och det känns som att jag ägnade dagen åt att natta henne. Tack och lov var Aaron ganska medgörlig och glad men det räckte liksom inte ändå. Jag fick påminna mig själv, som någon form av mantra, att jag är stark, jag klarar det här, och imorgon är en annan dag.

När Kristoffer slutade tidigt och kom hem redan 15.30 så var det som en gudagåva vill jag lova. På med regnkläder på Aaron och så ut med honom så att han fick hjälpa till att bygga på förrådet. Så kundej ag gå in och landa lite innan det var dags för den lilla gaphalsen att vakna upp igen.

Tur att de där ungarna är söta i alla fall.

Det svåraste jag gått igenom

Att bli tvåbarnsmamma kan vara det absolut svåraste jag har gått igenom. Det värsta jag upplevt. Och visst låter det fel att säga så. Så låt mig försöka förklara vad jag menar.

När jag blev mamma för 2,5 år sedan så var det utan tvekan det absolut bästa jag någonsin upplevt. Den intensiva och oändliga kärleken jag kände för Aaron tog mig med storm och jag blev skör som glas och stark som en diamant på samma gång. När jag skulle få bli mamma för andra gången var det alltså just de där två känslorna som jag förberedde mig på. Förväntade och såg fram emot. Men de kom inte. Istället kom otillräckligheten. Det skamfyllda i att känna att jag älskade mitt första barn mer än mitt andra. Jag kände mig med ens som den vidrigaste människan i hela världen. För i min värld är det föräldrarnas förbannade skyldighet att älska sina barn. Lika mycket. Och Gud nåde den förälder som får något av sina barn att tro att den är mindre älskad än syskonet. Det ska vara föräldrarnas lott att alltid svara "jag kan inte välja" på frågan om vilket barn de älskar mest.

När Märtha kom önskade att jag kunde vrida tillbaka tiden. Och tala om för Lina våren/försommaren 2015 att hon inte behövde ha bråttom med fler barn. Jag ville säga till mig själv att jag borde ha tagit vara på ensamtiden med Aaron. Fått lov att njuta av bara honom. Skämma bort honom. Överösa honom med kärlek i ett år till. Och jag berättar för alla jag känner att 2 år mellan barnen är för kort tid. Eller. Det var för kort tid för mig. Jag behövde mer tid på mig.

Nu börjar de där skamfyllda känslorna tack och lov att släppa. Och det är som att ett hål, ett svart otäckt tomrum, håller på att fyllas med ljus. När jag ser Aaron och Märtha titta på varandra och skratta. Se hur ärligt deras blickar möts. Då känns det som att det där helvetet jag gått igenom var värt något. Att det är värt allt.

"Du var min första vän" sa min lillebror i sitt tal när jag och Kristoffer gifte oss. Och när jag tittar på Märtha så känner jag att hon kommer kunna säga precis samma sak till Aaron. Han är hennes första vän. Och även om jag inte kunde ge henne den där omedelbara gränslösa kärlek som Aaron fått, så har jag kanske givit henne något ännu bättre. För hon har fått en storebror som älskar henne.

Utan min Aaron

Det längsta jag har varit borta från Aaron sedan han föddes är två nätter i rad. Idag åker han och Kristoffer iväg till Norge för att hälsa på Kristoffers pappa och de kommer hem igen först på tisdag. Tisdag. Låt mig säga det igen. Tisdag. Jag ska alltså vara utan min älskade skrutt fredag till tisdag. I fyra dagar. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara det. Försöker att inte tänka på det. Eller så försöker jag tänka på hur lyxigt han kommer att ha det som får bli bortskämd av både pappan och farfarn. Mest farfarn kanske. (Kristoffer har sagt att han inte riktigt vet vad han ska göra där uppe för han kommer typ inta någon form av femte hjulet roll eftersom Aaron och farfar lär leka non stop.)

För vissa låter det här säkert skitlöjligt. Att jag inte klarar mig utan min lilla 2,5åring. Men jag har älskat Aaron så stort och så intensivt sedan han föddes att det känns fysiskt ont i kroppen när jag inte får vara nära honom. Det har successivt släppt (att det gör ont alltså) men känslan finns där fortfarande. Ibland kan jag vakna upp av någon mardröm som går ut på att Aaron ramlar ner för något och jag inte hinner fånga honom. Och den känslan finns liksom alltid med mig.

I måndags sa han för första gången "Jag elsar dig mamma". Det är bland det finaste jag någonsin hört. Och även om han kanske inte förstår innebörden av orden så är det en viktig milstolpe. Att känna att vår relation utvecklas. Att vi lär oss mer om varandra och växer betyder så mycket för mig. Jag är så tacksam över att få vara hemma så pass mycket tillsammans med honom och även om det är skönt att han är på förskolan några timmar så har jag svårt att se mig själv vara utan honom några längre stunder.

Min psykolog har sagt att det kanske kan vara nyttigt att få vara i från varandra lite. Få längta. En del av mig håller med henne. Och en annan del tycker att hon nog inte riktigt begriper hur jag är funtad.

Hur som helst är jag glad för Aarons skull. Att han får åka iväg och vara i centrum. Få upptäcka nya spännande saker. Tillbringa tid med två personer som han tycker så mycket om. Bada, gå på tur, skratta tills han kiknar och somna tryggt varje kväll. Lyckans lilla barn. Vad jag saknar dig redan.

Något har gått sönder som jag aldrig kommer kunna laga

Ibland tänker jag att det är något som har gått sönder i mig. Något som har gått sönder mellan mig och Aaron som jag aldrig kommer kunna laga. Jag tror jag kände så första gången när Märtha var två eller tre dagar gammal. Och jag kan liksom inte riktigt hitta tillbaka till hur det var före det. Jag älskar Aaron så gränslöst mycket. Så mycket att det gör ont i hela kroppen bara av tanken på att missta honom. Men det känns som att jag inte kan visa det. För när jag väl får chansen att vara med honom är jag för trött. Eller så känner jag att jag liksom måste anstränga mig för han ska ha roligt med mig.

Just nu känns det som att jag är konstant otillräcklig och sviker honom. Jag låter TV:n agera barnvakt när jag är trött eller när jag behöver lite tid för mig själv. Och det är jobbigt för jag vet ju att det fel. Det är fel för att han ber mig sitta hos honom och titta på TV tillsammans. Och jag säger nej, inte just nu. Men jag hör ju att han behöver mig. Och så kan jag inte vara där. Istället sitter jag för mig själv med Märtha i selen och sortera bilder på datorn eller lagar mat. Inte för att jag egentligen måste gör det. Men för att jag behöver vara för mig själv.

Jag vet ju så klart att andra också känner så här ibland. Att någon gång känna sig otillräcklig hör liksom ihop med föräldraskapet. Men för mig är det en ganska ny känsla. Tidigare har det varit ganska enkelt för mig själv att köra över mina egna behov för att helt sätta Aaron i första rummet. Jag har fått ta lite styck men det har känts okej. Men nu är det som att det har blivit för mycket.

För det mesta så tänker jag inte så mycket på att jag känner så här men ibland slår det till med full kraft och golvar mig. Speciellt tydligt blir det de gånger då vi haft någon form av konflikt. Konflikter som nästan alltid uppstår för att han är trött/hungrig/sjuk. Och jag avskyr det. Visst begriper jag att det är nyttigt att vi har våra konflikter men de känns ofta så meningslösa. För det är ju inte hans fel om han är trött eller hungrig. Det är ju mitt jobb som förälder att se till att min älskade lilla 2,5åring får möjlighet att äta och sova på rätt tider. Det är mitt ansvar att se till att han har vettiga kläder på sig. Då känns det fel att behöva vara hård mot honom för att jag har gjort fel.

Gud

Allt jag vill är att bara få ligga och hålla om honom och inte bry mig om något annat i hela världen.

Saker att ärva

Som förälder vill jag ju så klart att mina barn ska ärva det bästa från både mig och Kristoffer. De ska liksom få lov att bli en uppgraderad och förbättrad version av oss. Så funkar det ju så klart inte. Barn ärver ju både det bästa och sämsta av sina föräldrar i en härlig mix. Men om jag skulle få önska dem några egenskaper så skulle den listan se ut lite så här:

Saker jag önskar att våra barn får ärva

- Kristoffers vetgirighet

- Min fantasi

- Min tandkvalitet

- Mina naglar (mer specifikt inte Kristoffers tånaglar)

- Kristoffers kyssvänliga läppar

- Kristoffers taktkänsla

- Kristoffers förmåga att somna på kommando

- Kristoffers omdöme

- Mitt tålamod med barnskrik

- Mitt Harry Potter intresse 

- Kristoffers minne (denna punkt är en aning komisk att skriva för att jag hann nämligen glömma bort den tre gånger under den tid det tog för mig att skriva det här inlägget)

Om jag får välja andra egenskaper från folk i släkten så hoppas jag bland annat på att det får ärva min kusin Maries sociala skillz, min svägerska Emmas känsla för inredning och min farfars svordomsvokabulär. Och om de behöver lära sig att ljuga trovärdigt (vilket är viktigt att kunna när de ska spela bluff-stop till exempel) så kan de spetsa öronen lite extra när min pappa pratar. 

Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter

Jag sitter och ammar Märtha i fåtöljen i Aarons rum. Då får jag en bra glimt av vad som händer i köket. Dammet glittrar nästan i soldiset. Fönstren behöver tvättas. Kristoffer diskar och har satt på radion ...you're amazing just the way you are... Aaron kommer springande. Pappa dansa! säger han. Och vem kan säga nej till det?

Mina två största kärlekar dansar tryckare i köket. En liten hjälplös men makalös flicka ligger stilla vid mitt bröst. Och en tvååring håller mitt bräckliga hjärta i sin hand.

Fina saker Aaron gör

Äsch hörni. Nu räcker det. Det är dags att leva lite mer efter måttot fake it til you make it. Och inte hålla kvar vid alla negativa tankar. Att helt enkelt bli bättre på att ta vara på de fina stunderna. Jag menar inte jag jag ska försöka förtrycka sådant som känns tungt men jag vill faktiskt inte låta det ta upp så mycket mer av min tid. Mer fokus på sådant som är fint. Så därför ger jag er nu något som gör mig glad. Nämligen Aarons språk.

Tio meningar som Aaron använder ofta: 
1 Gör du mamma?
2 Nej, vill inte! (Bestämd och gärna halvskrikandes)
3 Morgon syster (sagt med sin "mys-röst")
4 Mamma, jag måste panga/banka/hoppa/ (sagt med allvarlig röst)
5 Ha ha, jag sov inte (när han låtsas sova räv)
6 Mamma, hjälpa mig
7 Titta TV/film/kanin/grävskopan osv...
8 Hutton gubbar mamma/pappa/Aaron (betyder "för sjutton gubbar" och när han säger det låtsas han vara arg som Alfons pappa och hötter med pekfingret)
9 Mamma, leka mig
10 Mamma, jag bära syster sele (när jag eller Kristoffer bär Märtha i selen och Aaron också vill. Då hämtar vi Nanna eller dockan i stället och knyter fast med en filt så att han också får bära)

Tio ord som Aaron använder ofta: 
1 Falsons Sover = Alfons Åberg
2 Sask = sax
3 Kesp = kex alt keps
4 Höffelen = hörselskydd
5 Kockolan = förskolan
6 Ponsana = kompisarna
7 Fån= telefon
8 Nicke Fiken = Nicke Nyfike
9 Tydliga "r" på tex tRakton (=traktorn), bRinder (=brinner), gRäv (=räv)
10 Bakokar = Bobby car

Andra fina saker med Aaron är: 
- när vi sjunger "fem små apor" och Aaron bara vill sjunga med när det är dags att sjunga "inga apor sängen vara" vilket han sjunger/säger med rynkad panna och hötter med sitt pekfinger
- efter han har tvättat händerna och ska torka av dem på handduken. Det är liksom något så rörande fint med en tvååring som torkar sig om händerna och munnen med snabba stora rörelser
- när jag sitter och ammar Märtha och Aaron tar upp sin docka, drar upp sin tröja och också ska amma.
- när han leker själv och sjunger något eller pratar och jag får lyssna till vad som händer i hans stora lilla värld. En värld där polisen blir arg om mamma kör bilen så det är bäst att Aaron kör den. En värld där det liksom inte tycks finnas några gränser.
- när han pussar sin lillasyster god natt eller god morgon. Mig eller Kristoffer är han ibland lite tveksam till men aldrig till henne

Aaron 2år och 1månad

Idag blir Aaron 2år och 1 månad. Hurra för det min älskade lilla skrutt! Jag tror att det verkligen är på tiden med en liten statusrapport.

Mat
Jag måste ju ändå börja att berätta att det faktiskt känns lite lättare med Aarons matvanor just nu. Sedan en tid tillbaka har har börjat gilla ris, kokt potatis, spagetti (fast inte annan pasta) och pannkakor. Det känns sååå mycket lättare! Han hoppas fortfarande över vissa måltider men det känns som att han har ordentligt stor aptit vissa dagar och jag blir liksom helt lugn i själen. Försöker att njuta av det medan det varar. Nästa steg blir väl att övertala honom att återgå till att äta med bestick istället för med fingrarna men jag är som sagt tacksam för den här perioden han hamnat i nu. (Det känns som att mat är en sådan sak som verkligen har varit en stor oro för oss eftersom vi kämpade den första tiden med att han skulle gå upp i vikt. Och det är ju egentligen lite löjligt med tanke på att han aldrig har varit i någon fara, men ibland är det ju så att hjärnan kan liksom låsa fast sig vid en tanke och det är svårt att släppa. Men vi börjar bli bättre på att slappna av tror jag.)

Sömn
Det känns som att han kanske snart är redo att sluta sova middag. På förskolan sover han kanske bara 40min men hemma på helgen kan han sova betydligt längre. Vi brukar väcka honom efter 1,5h. För mig gör det dock inget om han fortsätter att sova middag. Det är nämligen väldigt skönt att själv kunna få en liten paus så där på helgen. Då brukar Kristoffer och jag passa på att se något avsnitt av en serie eller ibland till och med vara lite produktiva utan att behöva ta hänsyn till någon annan än oss själva. Samtidigt känns det som att det blir lite lättare att planera dagarna den dagen vi inte behöver anpassa allt efter hans sömn. Men vi har ingen lust att forcera fram något eftersom han sover så himla bra på natten (peppar peppar). 19.45-07.00 utan uppvak förutom när han är sjuk. Oj vad vi njuter! Känns som att det är betalning för att vi höll ut de första tio månaderna. (Han vaknar såklart till då och då (precis som de flesta barn och vuxna) och gnyr lite, men det är väldigt sällan någon av oss behöver gå in och kolla till honom. Jag vaknar visserligen ändå trots att vi har ett rum emellan oss och dörren till hans rum är stängd, men det är inget som stör mig nämnvärt. Jag ska ju ändå upp och gå på toa en-två gånger nuförtiden.)

Och allt annat
Det känns som att jag är en papegoja som varje vecka upprepar hur fantastiskt jag tycker det är att han pratar så mycket. Men det är verkligen häftigt hur mycket språket utvecklas. Han förstår så mycket. Kan så mycket. Och det är så spännande att lyssna på hans berättelser om vad som har hänt på förskolan och försöka lista ut vad han menar.

Annars försöker vi öva på att sitta på pottan. Ibland går det bra och ibland går det mindre bra. Försöker gå lugnt fram och inte göra så stor sak av det. Ibland kan vi sitta i flera minuter och sjunga sånger, borsta tänderna, "raka" oss, ibland vill han inte alls och så skiter vi i det (no pun intended).

Well. Thats it.

Aarons 2015

Dagen innan nyårsafton började jag sätta ihop en film till Aarons 2års dag. Som jag tänkte lägga upp på nyårsafton för att fira. Det var naturligtvis dömt att misslyckas. Jag hann liksom bara inte med det. Men nu så. Nu är den klar. Till tonerna av Your Song dessutom. Tänk vad mycket som hinner hända på ett år. Älskade lilla barn.
Aaron 2 år from Lina Ekholm on Vimeo.

Aaron 2år

• 01.30-02.00 gick vattnet och Kristoffer ringde förlossningskoordinatorn som sa att vi skulle avvakta till jag fått värkar 
• 03.26 ringde Kristoffer förlossningskoordinatorn igen eftersom jag nu hade fått värkar, och fick besked att det fanns plats på Mölndal 
• 03.50 Kristoffer ringde 112 eftersom vi/jag inte kunde hantera värkarna 
• 04.37 föddes Aaron på Östra Sjukhuset, 20min efter att vi kommit fram med ambulansen 

 

Ja. Så såg det ut. Men det säger ju ingenting egentligen. Lite siffror och det är allt. Det säger inget om alla känslor i kroppen. Det säger inget om allt det läskiga och fantastisks som skulle komma sedan. 

Idag blir han två år. Vår lilla raket. Han hade legat och göttat sig 10 dagar efter BF och tyckte helt plötsligt att nyårsafton 2013 verkade vara en lämplig dag att komma ut. Who can blame him?

Om jag hade kunnat åka tillbaka i tiden och berättat för mig själv exakt hur lycklig han skulle komma att göra mig så skulle jag inte trott mig själv. Han är min största och mest himlastormande kärlek. Jag hade aldrig kunnat tro att kärleken till någon skulle kunna vara så stark. Så stark att ett konstigt nytt ljud han gör kan få mig att börja gråta. Så stark att de enda mardrömmar jag har nu förtiden går ut på att förlora honom. Så stark att det ibland känns som att jag tappar andan helt enkelt för att han vill sitta hos mig. Han är så försiktig och omtänksam. Så glad och så nyfiken på världen. Han är mitt allt och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom.

Älskade Aaron. Grattis på 2-årsdagen. Vad fattigt livet vore utan dig. 

Aaron 1 år 10 månader och 17 dagar

Före jag fick barn kunde jag inte för mitt liv begripa mig på folk som skrev ”mamma till …” som första mening i en beskrivning om sig själv. Jag tycker fortfarande att det är lite märkligt men jag har mer förståelse för det nu. Att få barn har ändrat mig otroligt mycket som person. Mitt fokus har skiftat. Jag har svårt att se vem jag skulle vara om jag inte fick vara just ”mamma till Aaron” längre. Och det är utan tvekan min största rädsla i livet. Att inte få vara ”mamma till Aaron” längre. Därför blir det här ett litet inlägg om Aaron och hur fint det är att vara mamma till honom just nu.

Aaron med "mamma till Aaron"

Nu är han snart två år gammal och ibland känns det som mina viktigaste två år i livet. Varje ny fas han går igenom är så spännande att få vara med om. Just nu utvecklas hans språk i rasande takt. Han pratar två-ords meningar och börjar närma sin tre-ords meningar. Testar gränserna. Främst vid matbordet genom att kasta mat runt omkring sig. Men han kan också vara extremt mysig och vilja krama och pussar en massa (fast mest med sin pappa om jag ska vara ärlig). Vi har börjat sjunga ”när trollmor har lagt de 11 små trollen…” på kvällen och då avbryter han mig ibland och pratar om att trollen är trötta och ska sova och så sjunger han med på ”aj aj buff”. Det är så svårt att sätta ord på exakt vad det är som är så fantastiskt med honom och allt han gör, men det känns som att det ofta är han som gör att både jag och Kristoffer går omkring med ett fånigt leende på läpparna. Han har också kommit in i en fas nu när det är viktigt vad som är mitt och ditt. ”Min Ajon” säger han om han har någonting han inte vill lämna ifrån sig. Eller ”fån pappa” säger han bekymrat och går och lämnar mobiltelefonen till sin pappa. Varje gång han ser en häst är det ”häst momo” vilket ofta följs av ”taktor mofa”.

Han vill göra samma sak som vi gör vilket bland annat gör att damsugarmunstycket (det lilla för listerna) numera även extraknäcker som slipmaskin. Då kan han nämligen gå runt och ”slipa” på väggarna precis som sin pappa.

Hans intressen inkluderar djur, maskiner, dockor, bygga och riva torn, galoppera, ha på sig hörselskydd, leka att han sover under täcket, läsa böcker, sjunga och mycket mycket mer. Han är alltså ganska positiv inställd till det mesta. Tycker att både jag och Kristoffer är duktiga till att uppmuntra honom att leka olika lekar men egentligen handlar det väl mer om att följa med i hans tempo och uppmuntra all typ av lek.

Tack och lov är det fortfarande ganska lätt att lämna och hämta. Han verkar tycka förskolan är spännande och pratar mycket om de andra barnen i gruppen. Det är förstås bäst att få komma och hämta honom eftersom han då lyser upp med hela ansiktet och springer fram och levererar världens bästa kram.

Över till något annat: Min målbild just nu? Well, jag har någon drömsk förhoppning om att årets julbak ska resultera i tre glada och mjöliga familjemedlemmar. Att vi alla hjälps åt att mala kött till korven, kavla deg till pepparkakorna och äta för många russin när vi gör lussebullar.

Matkalkyl

Aarons matpreferenser har nu fått mig att kolla matkalkyl.se lista över hur mycket näring/fett etc vissa saker innehåller. Det är dock ganska nedslående då han sitter och bälgar i sig broccoli och upptäcker exakt hur lite näring och fett den grönsaken innehåller. Hur ska han gå upp i vikt på det liksom? Damn it, tyckte Kristoffer som älskar kombinationen att Aaron äter stammen och han äter kronan på broccolin. Men men. Den innehåller i alla fall mycket C-vitamin.

Häromdagen trodde jag att Aaron svängt vad gäller tycke om ris så vi skyndade genast oss för att hämta mer. Jag tror det blev fem skedar totalt sedan tyckte han att det var tillräckligt med kolhydratladdning. Ah, well. Någon gång börjar han väl äta lite mer. Tills vidare försöker jag vara tacksam över alla grönsaker och frukter han gillar. Vi har inte testat avokado till honom än och jag håller både tummar och tår att han ska älska det lika mycket som tomat eller paprika. Tänk vad mycket fett (19,6%) den innehåller. Vore perfekt om det föll den lille herren i smaken tycker jag.

När pizza och glass är ett mått på framgång

Perspektivet på vad som anses vara en lyckad matdag för Aaron är något snedvridet just nu. Ungefär så här lät min och Kristoffers konversation på kvällen. 

K(med positiv och hoppfull röst): Jag tycker vi har gjort framsteg med maten idag. 

Jag: Är du ironisk nu?

K: Nej

Jag: Eh... Du menar alltså...

K: Pizza och glass. Ja. 

Jag: Mmm. Fast det är ju inte precis-

K: Kålpudding och fisksoppa?

Jag: Nä precis

Aaron 18 månader och namnsdag

Idag blir Aaron 18månader. Det är också hans namnsdag. Tvärtemot vad jag skrivit tidigare om att jag kanske borde bli mer restriktiv över att lägga upp bilder så kommer här ett riktigt Aaron-svep. Med en liten statusrapport.

Och det är starka känslor vi omfamnar nu. Aaron gör allt för att kommunicera med oss nu men tyvärr förstår vi inte allt han säger vilket gör honom upprörd. (Fullt förståeligt ändå tycker jag. Klart att han blir sur när inte hans knäppa föräldrar förstår vad han menar.)

Vi kämpar en del med maten. Att hitta saker han gillar utöver tomater, paprika, kiwi, smoothie, välling, köttbullar, spagetti och köttfärssås, pytt i panna, morötter, gurka, majs. Det är ganska svårt att vara kreativ på just de där sakerna tycker jag. Och känna att det är något näringsrikt han får i sig. Som tur är verkar det som att han för det mesta äter bra på förskolan.

Det känns som att han testar oss på ett helt annat sätt nu. Prövar vad han kan komma undan med. Han har lyckats bita mig en gång också när vi skulle gosa. Hoppas att det inte blir en ny ovana. Annars är han så rolig och testar olika saker för att få mig att skratta. Han hittar min navel med sitt lilla pekfinger och kiknar av skratt när jag skrattar och tar bort fingret. Och så gör vi om det tills han tröttnar.

Vi ägnar långa stunder åt att läsa och bläddra i böckerna. Frågar hur olika djur låter, pekar och visar med gester. Hur det ser ut när Aaron sågar brädor. När han hamrar och spikar. Hur imse vimse spindel klättrar upp trån och massa annat skoj.

Jag kan fortfarande häpna över att det var just han som kom till oss. Och att han tycker om oss. Det låter ju säkert skitfånigt men det är faktiskt helt otroligt att få känna sig så viktig för någon som betyder så mycket för mig. Det är en så mäktig känsla att få lov att vara förälder just till honom. Att få häpnas över hur han är en alldeles egen liten person. Jag gör mitt bästa för att leta likheter mellan Aaron och mig, mellan Aaron och Kristoffer. Men precis som sedan den första gången jag såg honom så är han lik bara precis sig själv. Mitt älskade stora lilla barn.

Grattis på din dag!

För privat?

Jag läste en artikel som BRIS skrivit om att vi vuxna måste komma ihåg att fråga våra barn om vi får lägga upp bilder på dem på sociala medier. Nu är ju visserligen Aaron lite för liten för att ge mig ett rakt svar men det fick mig att fundera på om jag delar med mig lite för mycket av honom på bloggen, Facebook och instagram. För att inte tala om Flickr där jag har nästan hela bildarkivet samlat. Helt öppet för vem som helst att kolla på. Gör jag honom en otjänst som inte låter honom välja bilder och text själv? Det spelar väl ingen roll att han är det vackraste jag vet och därför vill dela med mig av honom till resten av världen? Det kanske ändå är han som borde få välja vilka bilder han vill synas i och inte. 

Och om han gör någon rolig, knäpp eller udda grej - varför känner jag då ett behov av att skriva ner det i ett inlägg istället för att skriva ner det i hans baby-bok? Är inte det ganska galet? 

Samtidigt tänker jag att det är inte så himla många personer som läser min blogg, kollar mitt Facebookflöde eller scrollar igenom mitt instagram. Och de få personerna som faktiskt gör det är ju sådana som jag vill ska få känna att de får vara en del av Aarons liv. Trots att de kanske bort flera mil bort. 

Nä jag vet inte. Jag vet inte vart jag vill komma. Jag vill nog bara säga att jag brottas lite med det här känslorna och mina sociala medier vanor. Jag har helt enkelt någon form av konflikt inombords. Och så har jag ju läst på mer än ett ställe att det är viktigt att vara personlig men inte privat. Kruxet är bara att jag är väldigt oprivat. Och många gånger förstår jag säkert inte ens skillnaden på vad som är personligt och vad som är privat.

 

En gråtande pojke på näthinnan

För det mesta är det väldigt lätt att lämna Aaron. Han springer in och tittar knappt åt mig och själv står jag där med lite pipig, lätt försvinnande, röst och säger. "Jaha... Men då går mamma då Aaron. Hej då. Mamma älskar dig. Pappa hämtar dig i eftermiddag. Hej då" Typ så. Men inte idag. Idag klamrade han sig fast vid mig och ville inte alls leka med leksakerna, de andra barnen eller vara hos pedagogerna. Jag hade lite luft innan mitt tåg skulle gå så jag väntade till absolut sista minut innan det blev dags att gå. Men tillslut måste jag ju åka liksom och egentligen tror jag att det bästa är att göra processen ganska kort. 

Men i stället för att se en glad liten pojke som vinkar och säger "ej da" så möta jag av stora krokodiltårar. Gud. Jag vet ju att han kommer glömma bort det inom den närmaste minuten. Men inte jag. Istället är jag beredd att kapitulera och bara säga "Äsch, jag skiter i mitt jobb. Vi stannar hemma och leker istället"

Jag blir tvungen att köra svinfort till tåget med bilden av en gråtande pojke - min gråtande pojke - på näthinnan. Blodsmak i munnen av stress/ångest/separationsångest/jag-vet-inte-vad. Sladda in på parkeringen. Parkera perfekt. Springa över gångbron. Sätta mig på tåget med darriga ben. Tänka att jag borde träna. Tänka att var det inte egentligen bättre förr. När en förälder var hemma och den andra jobbade. Tänka att jag längtar till semestern när det inte finns några tåg att passa utan bara tid för varandra. 

Mors dag

I år för jag för andra gången lov att bli firad på mors dag. Det är en ynnest och en lycka. Och tänk att det är det här lilla sagogrynet jag är mamma till.

Goliat

För några veckor sedan såg jag en fantastiskt vacker dokumentär, eller ett porträtt kanske jag ska skriva, om Laleh. Det kändes som att jag satt hela programmet med en gråten i halsen. Fast på ett fint sätt. Den rörde om någonting inne i mig och tillslut mynnade det ut i det här. En film. Om Aaron. Såklart. En film om Aaron till tonerna av Lalehs vackra goliat.


Goliat from Lina Ekholm on Vimeo.

Aaron 15 månader

Tänk att idag blir du 15 månader gammal. Ett år och lite till har du funnits hos oss.

Just nu älskar du att klättra på allt och läsa mängder med böcker. Du nästan springer fram till bokhyllan för att välja ut en, två, tre böcker. Sedan snabbt upp i knäet för att "läsa". Fort fort ska vi bläddra. Och så om igen. Du skämtar och busar och skrattar åt allt möjligt. Ibland skrattar du för att få oss att skratta. Du plockar ut alla saker från skåpet men du tycker också att det är viktigt att lägga tillbaka sakerna på sin rätta (typ i alla fall) plats. Du är nästan alltid enkel att umgås med. Men det kan vända snabbt också. Ett skratt kan bytas i gråt och ibland verkar det inte finnas något annat än majs som smakar gott.

Det är så roligt att hämta (och lämna) dig på förskolan för du verkar trivas så himla bra där. Pedagogerna är snälla och lyhörda och barnen är urgulliga. När jag kommer och hämtar dig på förskolan ropar de andra barnen glatt att nu är "Ajons mamma häj". Då är det som att det där mamma-hjärtat, som alla pratar om (och som jag tycker är ett skitlöjligt begrepp men som jag fullt ut förstår den fantastiska innebörden av), smälter.