onsdag 30 december 2015

Aaron 2år

20140106-IMG_0441
  • 01.30-02.00 gick vattnet och Kristoffer ringde förlossningskoordinatorn som sa att vi skulle avvakta till jag fått värkar 
  • 03.26 ringde Kristoffer förlossningskoordinatorn igen eftersom jag nu hade fått värkar, och fick besked att det fanns plats på Mölndal 
  • 03.50 Kristoffer ringde 112 eftersom vi/jag inte kunde hantera värkarna 
  • 04.37 föddes Aaron på Östra Sjukhuset, 20min efter att vi kommit fram med ambulansen 
2014-06-29 
Ja. Så såg det ut. Men det säger ju ingenting egentligen. Lite siffror och det är allt. Det säger inget om alla känslor i kroppen. Det säger inget om allt det läskiga och fantastisks som skulle komma sedan. 
2014-09-22
Idag blir han två år. Vår lilla raket. Han hade legat och göttat sig 10 dagar efter BF och tyckte helt plötsligt att nyårsafton 2013 verkade vara en lämplig dag att komma ut. Who can blame him?
Aaron och 80-talströjan
Om jag hade kunnat åka tillbaka i tiden och berättat för mig själv exakt hur lycklig han skulle komma att göra mig så skulle jag inte trott mig själv. Han är min största och mest himlastormande kärlek. Jag hade aldrig kunnat tro att kärleken till någon skulle kunna vara så stark. Så stark att ett konstigt nytt ljud han gör kan få mig att börja gråta. Så stark att de enda mardrömmar jag har nu förtiden går ut på att förlora honom. Så stark att det ibland känns som att jag tappar andan helt enkelt för att han vill sitta hos mig. Han är så försiktig och omtänksam. Så glad och så nyfiken på världen. Han är mitt allt och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom.
Höst i Alafors
Älskade Aaron. Grattis på 2-årsdagen. Vad fattigt livet vore utan dig. 

måndag 28 december 2015

Nackspärr from Hell

Hej
Jag skulle bara skriva något om julen. Men så hände det här och jag måste bara få ventilera lite. 

Jag har fått nackspärr. För första gången i mitt liv. Det är det läskigaste och värsta onda jag någonsin upplevt. "Värre än förlossningen?" Frågar Kristoffer. "Utan tvekan," svarar jag. "Då kunde jag i alla fall röra mig." Nu kan jag inte göra någonting utan att det gör ont eller i alla fall vara rädd för att det ska göra ont. Och även om jag inte gör någonting så kommer den där blixtsnabba fruktansvärda känslan ändå. Plötsligt och helt utan förvarning. Och jag har ingen aning om hur länge det ska pågå. "Sök hjälp om det inte har försvunnit inom en vecka", säger 1177. En vecka?!?!?! Herre min skapare. Är det inte borta i morgon så vet jag inte vad jag gör. 

Saker som jag har kommit fram till är värre än att ha nackspärr:
- Ha nackspärr och värkar
- Ha nackspärr och vara magsjuk
- Ha nackspärr och vara ensamstående
- Ha nackspärr och trampa på lego 
- Ha nackspärr och etc etc 

måndag 21 december 2015

Det är tre dar till jul Och ett skitår är slut O huden kring hjärtat är tunn

"Det är tre dar till jul 
Och ett skitår är slut 
O huden kring hjärtat är tunn"

Jag vet inte varför just de raderna talar så starkt till mig. Är det orden eller melodin? Eller bara det faktum att det är jul och det är Tommy Körberg som sjunger? Oavsett anledning så sammanfattar det precis mina känslor just nu. Det känns helt enkelt väldigt tungt. Jag har inga julkänslor alls. Jag har svårt att se tillbaka på 2015 som ett topp-år. Trots att jag har så mycket fint att kunna se tillbaka på. 

Att vara gravid är härligt men ibland är det bara lite svårt att vara stark. Jag försöker att ge allt jag kan av den energi jag har. Men den tar liksom slut ganska snabbt. Jag försöker få den att räcka till Aaron i alla fall men jag önskar att den räckte även till mig. (Och sedan vore det roligt om den räckte till någon annan också förstås...) Jag blir så himla trött men när och hur skulle jag kunna ta igen det? Jag är trött på att vara ledsen. Och jag är trött på att försöka vara stark. Jag önskar att jag kunde se något i kristallkulan som kunde ge mig energi men det enda jag ser är den 5 februari som hägrar som min sista jobbdag.

Egentligen har jag fått för mig att jag inte borde skriva sådana här inlägg när jag är nedstämd för de blir så himla missvisande att ta en ögonblicksbild och måla upp den som om det vore hela min värld. Samtidigt så känns det ju också som om det är hela min värld. Även om känslan bara håller i några minuter eller timmar. Och på ett sätt är det ju nyttigt att se att allt inte är rosenskimrande hela tiden.

onsdag 16 december 2015

Förlossningsspellista

Jag har ganska (läs mycket) okreddig musiksmak om jag får skryta lite. Jag gillar helt enkelt sådant som spelas på radion och som är väldigt mainstream. Väldigt oorginell på alla sätt och vis. Men så har jag ju faktiskt aldrig varit superintresserad av musik heller. Anyways. Nu ville jag liksom bara ge en liten heads up för jag hittade min gamla förlossningsspellista som jag tänkte dela med mig av (eller i alla fall halva). Blandat högt och lågt. Det sjuka är dock inte att jag suttit och gjort en lista, eller ens vilka låtar jag valt. Nej det sjuka är att jag blir helt rörd av lyssna på låtar från den. Jag mins liksom exakt hur jag såg liksom framför mig hur jag skulle vara superstark till tonerna av Levels eller Titanium under värkarbetet och hur Prins Noel skulle spelas när jag fick upp mitt lilla knyte i famnen. Ja, som en disney-film typ. Ganska orealistiskt. Men på något sätt var det ändå ett himla fint sätt att förbereda sig inför förlossningen. Även om jag aldrig fick användning för den.
Idag är jag förövrigt i v31 (30+1). Känns ganska bra. Men igår gjorde jag misstaget att springa till tåget vilket jag fick sota för resten av dagen (och idag med verkar det som). Det är liksom som att jag har en handbroms som alltid ligger i och även om det inte gör direkt ont så håller den mig tillbaka. Det är väldigt frustrerande att se tåget/bussen/vagnen och inse att "nej det finns inte en chans i helvete att jag hinner dit innan den går". Det ska i alla fall bli så otroligt skönt att gå på ledighet och i morgon ska vi till barnmorskan och se hur jag och baby Bbron mår. 

Julgransjakt

I helgen var vi på granjakt med min släkt. Vi blev lite fler än vad vi räknade med och det är så himla mysigt att få träffa alla. Vi grillade korv så att alla kläderna stank rök, pappa sköt en hare, vi tittade på hundarna som lekte som galningar och njöt av en skymt blå himmel. Sedan försökte vi ta en traditionsenlig bild men eftersom vi inte hann med det när vi var ute fick vi göra ett försök när vi kom in i huset. I helt värdelöst ljus och så där i sista sekunden kom vi på att "ja, det är klart att Sälma måste vara med". Hon var ganska motsträvig men tillslut var hon på banan. På det hela taget skulle jag väl säga att det gick sådär kan vi säga :)
Granjakt i FägriltGranjakt i Fägrilt
Jag och Kristoffer hittade i alla fall en innegran, en utegran och så några granar att slakta till granris. Och nu sitter äntligen innegranen uppe i alla fall. Fast den är inte helt färdigdekorerad än. Utegranen får vänta lite, så svårt när det är kolsvart ute när vi kommer hem. Det känns som att vi typ ligger efter i allt julstök för tillfället.
Fägrill i december
Förrförra helgen gjorde vi förresten ett pepparkakshus som vi inte hunnit dekorera heller. Men men. Snart så.

tisdag 15 december 2015

Musikhjälpen 2015

Musikhjälpen 2015 har dragit igång och av någon anledning gör det mig väldigt blödig. Förra gången jag var gravid så var jag och Kristoffer lediga från Lucia (eftersom Aaron var beräknad till den 21/12) och det enda vi gjorde var typ att titta på Musikhjälpen. Den gången (2013) så gick pengarna för att bekämpa mödradödligheten och det kändes ju verkligen som ett otroligt viktigt ämne för oss eftersom vi var mitt uppe i graviditeten den gången. Efter vår traumatiska förlossning var vi ju dessutom otroligt tacksamma för att vi fick födas (och föda!) just i Sverige. Ibland tänker jag på hur det skulle gått med min kropp om vi inte hade gjort det. Men jag släpper den tanken ganska snabbt för det gör mig inte direkt glad.

Hursomhelst. Jag tycker att Musikhjälpen är en så himla fin grej och har följt det med ökat intresse sedan starten. Just nu försöker jag att hitta arbetsuppgifter på jobbet som innebär mycket CAD så att jag kan lyssna på det hela tiden. Tyvärr funkar det inte att lyssna på musik/radio och läsa/skriva rapporter samtidigt tycker jag. 

Den här gången handlar i alla fall Musikhjälpen som bekant om att ingen ska behöva fly undan klimatet. Klimatfrågorna är ju verkligen högaktuella i år vilket jag tycker är både sorgligt och fantastiskt.

Kristoffer och jag har pratat ganska länge på att vi ska bli bättre på att äta mindre kött. Av flera anledningar. Vi tycker ju kött är gott så vi vill inte sluta helt men det finns massa rätter där köttet ändå inte kommer till sin rätt, eller bara är överflödigt, så då kan vi ju lika gärna låta bli det. Och om det innebär att vi gör en liten liten sak för klimatet och miljön samtidigt så är ju det fantastiskt.

Men anyways. In och lyssna på Musikhjälpen. Och skänk pengar.

fredag 11 december 2015

Tredje trimetern och v.29+2

Om sista veckan (sista veckorna) i andra trimetern avslutades med lätthet så började den tredje trimetern desto tuffare. Efter förra söndagens adventsmys här hemma så var jag fullkomligt slutkörd i kroppen. Tisdagen efter inledde jag dessutom dagen med att kräkas. Fräscht. Jag vet fortfarande inte riktigt om det beror på graviditeten, tröttheten eller en släng av någon lättare magsjuka. Aaron har dessutom varit sjuk, även om han inte inser det själv, och det tar på krafterna att underhålla en levnadsglad blivande tvååring. Jag kan inte få bort tanken på att han tycker att jag är dödens tråkig jämfört med förskolan. Och så spinner jag vidare på den tanken och inser hur trist jag kommer att vara med en liten bebis fastklistrad vid kroppen. Där och då kunde jag inte förstå hur jag skulle kunna orka med att jobba i 7,5 arbetsveckor innan jag går hem. 

Men. Den här veckan har varit helt annorlunda. Tack och lov. Jag känner mig lätt om än oändligt ovig i kroppen och den där känslan av att faktiskt ha en bebis i magen som är i vägen när jag ska böja mig, ta på skorna och sånt, har inte infunnit sig än. 

Det märks att det här är en annan graviditet. Inte speciellt konstigt förstås, men eftersom förra gången är allt jag har att jämföra med så gör jag ju också det. Bbrons specialitet är att sparka hårt upp mot revbenen och magsäcken lagom när jag ska gå och lägga mig. Det gör det väldigt svårt att somna då. Likadant är det när jag vaknar mitt i natten och inte lyckas somna om tillräckligt fort. Då är hen där och håller mig sällskap med omilda rörelser.

Annars mår jag faktiskt himla bra just nu. Jag lyssnar på förlossningspodden och känner mig riktigt peppad för förlossningen. När jag däremot läser förlossningberättelser (vilket jag trillar in på lite då och då – nu senast var det Paula Uribes jag läste) så känner jag mig inte lika peppad. Jag ser på inget sätt fram emot att återvända till BB-rummet, samtidigt som tanken på att ta hem en liten nykläckt unge är minst lika skrämmande.

Tanken på resan till sjukhuset (bil företrädesvis och inte ambulans den här gången) gör mig extremt osugen på att föda barn igen. Jag vill verkligen VERKLIGEN inte sitta och behöva hantera några helvetesvärkar i bilen. Jag vill liksom bara bli teleporterad till en skönt rum, få lite lustgas när det är som värst, krysta några gånger och sedan få upp min lilla skatt på bröstet.

Jag ska försöka ha en målbild att jobba för tror jag. Lista saker på sådant jag vill ha och kanske framförallt sådant jag INTE vill ha. Jag har redan börjat men den fylls gradvis på hela tiden. Ska bli skönt när vi har aurora-samtalet i januari/februari så att vi kan prata igenom en tydligare plan med sjukvårdspersonalen.

tisdag 8 december 2015

Statistik barnets kön

Jag har länge varit en sucker för statitik. Jag är också lite av en märka-ord-besserwisser just när det handlar om statistik. Jag tycker generellt att folk är dåliga på att identifiera om de pratar om en chans, risk eller sannolikhet. Jag är dock inte helt hundra på att min egen definition är den rätta men så här tänker jag: Om du pratar om sannolikhet som en positiv möjlighet så är det en chans, om den riskerar (no pun intended) att vara negativ är det en risk och om du inte lägger någon värdering i det är det rätt och slätt en sannolikhet. Tillåt mig att exeplifiera.
  • ”Oddset säger att jag har 5% chans att vinna 14 030 kr på travet idag” säger den som har satsat pengar på en häst. (Paradoxalt nog så utsätter sig den här personen också för en risk i och med att sannolikheten att hen inte får utan snarare förlorar pengar är mycket stor.)
  • ”Det finns risk för regn i morgon” säger den som inte vill ha regn i morgon. 
  • ”Sannolikheten att få en pojke är 51%” säger jag som inte har en aning om vilket kön bebisen i magen har.
Och med detta vill jag nu direkt hoppa över till födelsestatistik. Jag vet. Lite flackigt sådär men ni får ha överseende med mig. Kristoffer och jag har ju valt att inte ta reda på barnets kön den här gången vilket lämlar ett massa härligt utrymme att få gissa fritt. Enligt SCB är det 51% sannolikhet att få en pojke och 49% sannolikhet att få en flicka. Detta samband gäller alltså varje gång. Sannolikheten att först få en pojke och sedan få en pojke till är därmed 51*51 = 26%. (För flickor gäller såklart precis samma samband dvs. 49*49 =24%.) Dvs. sannolikheten att jag får en pojke är 51% men sannolikheten att jag skulle bli mamma till två pojkar är bara 26%. Är ni med? Sannolikheten att jag skulle bli mamma till ett barn av varje kön är 50% (100-26-24=50%). Det är lite krångligt att uttrycka sig i skrift så därför har jag här en pedagogisk tabell som jag tror förklarar allt.

Tabellen är hämtad härifrån.

Så vad tror ni det blir? Jag behöver väl knappast tillägga att det viktigaste är att få ett levande och (helst) friskt barn men det betyder ju inte att det inte är mindre kul att gissa för det. Och för oss spelar det verkligen ingen som helst roll om vi får en pojke eller flicka. Före jag fick Aaron trodde jag att det var viktigt för mig att få "en av varje sort" men han har visat mig att kön är totalt oviktigt. 


onsdag 25 november 2015

V.27+0

Jag sitter i en obekväm bil. Det regnar ute och är novembermörkt. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur värdelös jag tycker att svenska politiker är just nu. Men jag orkar inte. Det är för dystert. Jag kör ett gravidinlägg istället.
v.27+0
Idag gick vi in i v28. Sista veckan i andra trimetern. Yay. Jag mår otroligt bra i gravidkroppen. Bebisen lever rövare och verkar trivas bra. Jag har inte ont någonstans så länge jag tar det lugnt och det försöker jag att vara duktig att göra.

Magen känns stor och som att den är långt ner. Jag funderar på om jag tyckte det med Aaron också men det är svårt att jämföra. Jag undrar om jag ska bli helt enormt stor eller hur jag kommer att känna mig i februari.

Jag har börjat räkna ner mina jobbveckor och även om det är ganska få så känns de otroligt långa och många. November i år känns som världens längsta månad tycker jag. Konstigt att det kan vara så. Jag vet inte om det hänger ihop med att jag har bättre koll på vilken vecka jag är i nu eller om det är för att jag är lite allmänt oengagerad i saker som inte rör min familj.

söndag 22 november 2015

Grinchens önskelista

Snart står julen för dörren och då brukar det vara på sin plats att planera semester, julklappsinköp och bara allmänt känna sig lycklig över att få sätta upp julstjärnor överallt. Jag älskar julen och tycker att december är en så himla mysig månad. Jag längtar efter riktigt god julmat, adventsljusstakar, folk som dekorerat sin trädgård med ljusslingor, komma på knasiga rim, pynta gran och ja allt annat. Men även om jag älskar julen så finns det också sådant som gör att folk säkert tror att jag är någon form av Grinch. Jag är nämligen inte helt såld på julklappar. Visst jag tycker det är roligt att slå in och lägga paket under granen men tanken på att behöva gå på stan och köpa julklappar (eller i bästa fall beställa på nätet) och sedan vara med om galenskapen när allt ska öppnas är jag inte ett fan av. Jag ser mest otacksamhet och resursslöseri och blir ärligt talat lite äcklad av berg med julklappar och soppåsar med julklappspapper. Jag tycker liksom att det är fint som dekoration under granen men annars känner jag bara att det ofta blir för mycket.
Julafton 201420141224-IMG_8875
Kristoffer är å andra sidan helt olik mig just vad häller julklappar. Han gillar både att köpa (fast helst beställa på nätet) och få. Han vill ha ett berg av julklappar och gärna saker som är dyra (=kvalitet) och fulladdat med "teknik". Han är också genuint bra på att visa glädje och tacksamhet för sina julklappar medan mina egna känslor överskuggas av något annat som jag tror upplevs som ganska otrevligt. Jag minns inte riktigt när jag blev sån här eller om jag alltid haft det i mig. Jag vet att någon sa att det var roligt att köpa saker till mig för jag blev alltid så glad. Eh... well, det har ju vänt kan jag tyvärr meddela. Eller alltså, jag kan ju bli glad men jag visar det knappast med några översvallande känslor.
20141223-IMG_8789
Dessutom är jag i en period av mitt liv där jag har svårt att känna, och därmed visa, glädje och tacksamhet över huvud taget, i alla fall för något annat än Aaron. Dagens höjdpunkt för mig kan numera bestå i 1) när jag får plocka upp Aaron på morgonen eller 2) när jag får hämta Aaron på förskolan. Allt annat känns många dagar som helt meningslöst. Det är ganska jobbigt att ha det så här så jag ska försöka göra något åt det innan jul. Jag vill ju kunna njuta av något mer. Jag vill känna att mitt liv är rikare och mer innehållsrikt än vad jag upplever det som just nu. Jag vill helt enkelt vara glad för jag är jävligt trött på att vara ledsen. DET önskar jag mig i julklapp - lycka. Får jag det lovar jag att visa ordentligt med både tacksamhet och glädje. Fägrilt i December

tisdag 17 november 2015

Aaron 1 år 10 månader och 17 dagar

Före jag fick barn kunde jag inte för mitt liv begripa mig på folk som skrev ”mamma till …” som första mening i en beskrivning om sig själv. Jag tycker fortfarande att det är lite märkligt men jag har mer förståelse för det nu. Att få barn har ändrat mig otroligt mycket som person. Mitt fokus har skiftat. Jag har svårt att se vem jag skulle vara om jag inte fick vara just ”mamma till Aaron” längre. Och det är utan tvekan min största rädsla i livet. Att inte få vara ”mamma till Aaron” längre. Därför blir det här ett litet inlägg om Aaron och hur fint det är att vara mamma till honom just nu.
20151022-IMG_4759
Aaron med "mamma till Aaron"
Nu är han snart två år gammal och ibland känns det som mina viktigaste två år i livet. Varje ny fas han går igenom är så spännande att få vara med om. Just nu utvecklas hans språk i rasande takt. Han pratar två-ords meningar och börjar närma sin tre-ords meningar. Testar gränserna. Främst vid matbordet genom att kasta mat runt omkring sig. Men han kan också vara extremt mysig och vilja krama och pussar en massa (fast mest med sin pappa om jag ska vara ärlig). Vi har börjat sjunga ”när trollmor har lagt de 11 små trollen…” på kvällen och då avbryter han mig ibland och pratar om att trollen är trötta och ska sova och så sjunger han med på ”aj aj buff”. Det är så svårt att sätta ord på exakt vad det är som är så fantastiskt med honom och allt han gör, men det känns som att det ofta är han som gör att både jag och Kristoffer går omkring med ett fånigt leende på läpparna. Han har också kommit in i en fas nu när det är viktigt vad som är mitt och ditt. ”Min Ajon” säger han om han har någonting han inte vill lämna ifrån sig. Eller ”fån pappa” säger han bekymrat och går och lämnar mobiltelefonen till sin pappa. Varje gång han ser en häst är det ”häst momo” vilket ofta följs av ”taktor mofa”.

Han vill göra samma sak som vi gör vilket bland annat gör att damsugarmunstycket (det lilla för listerna) numera även extraknäcker som slipmaskin. Då kan han nämligen gå runt och ”slipa” på väggarna precis som sin pappa.

Hans intressen inkluderar djur, maskiner, dockor, bygga och riva torn, galoppera, ha på sig hörselskydd, leka att han sover under täcket, läsa böcker, sjunga och mycket mycket mer. Han är alltså ganska positiv inställd till det mesta. Tycker att både jag och Kristoffer är duktiga till att uppmuntra honom att leka olika lekar men egentligen handlar det väl mer om att följa med i hans tempo och uppmuntra all typ av lek.

Tack och lov är det fortfarande ganska lätt att lämna och hämta. Han verkar tycka förskolan är spännande och pratar mycket om de andra barnen i gruppen. Det är förstås bäst att få komma och hämta honom eftersom han då lyser upp med hela ansiktet och springer fram och levererar världens bästa kram.

Över till något annat: Min målbild just nu? Well, jag har någon drömsk förhoppning om att årets julbak ska resultera i tre glada och mjöliga familjemedlemmar. Att vi alla hjälps åt att mala kött till korven, kavla deg till pepparkakorna och äta för många russin när vi gör lussebullar.

söndag 15 november 2015

Paris

Jag har bara varit i Paris en gång. Ändå skulle jag nog beskriva min kärlek till ljusets stad som ovillkorlig. Jag vad där med min familj och min pappas dåvarande chefs familj en gång för länge sedan och det gjorde så stort intryck på mig. Jag var tonåring, hade lager på lager med billigt smink på mig och klädde mig eh... tveksamt kan vi väl kalla det för att vara lite snäll. Och jag är sedan dess så evigt fascinerad av och förälskad i Paris. Ja fortfarande. Trots att jag inte är en vilsen tonåring på långa vägar längre.

Jag tänker ofta att jag vill åka dit. Vara på semester där. Bo där. Bli en sofistikerad parisare som dricker rödvin på en pittoresk uteservering för att sedan gå och fynda någon ovärderlig liten pinal på ett gatustånd. Jag vill bli som en karaktär i en film.

På Facebook färgas profilbilderna i trikolorerna färger. Det är fint. Liberté, égalité et fraternité för alla tänker jag.

Men det finns också saker som känns läskiga. Som när Hollande säger att de ska möta gärningsmännen med brutal styrka. Det låter mest i mina öron som att ytterligare oskyldiga ska få sätta livet till. Våld löser våld säger han och jag kan inte tro annat än att han har fel. Eller debatörer som undrar varför ingen färgade sin profilbild efter attacken i Beirut. Som om de vill ställa två vidriga händelser mot varandra och säga att vi är sämre människor för att vi visar kärlek med Paris. (Ja jag förstår poängen men tycker att det är smaklöst att tala om för folk hur de ska sörja.) Media och regeringar som drar slutsatsen att vi måste öka våra gränskontroller istället för att hjälpa de hundratusentals människor som flyr från just sånt här. Jag förstår att flera människor reagerar med ilska men någonstans vill jag ändå naivt tro att de som sitter på makten skulle våga tänka efter lite. Att de skulle våga reagera och regera efter huvudet snarare än sina popularitetssiffror.

“... we are only as strong as we are united, as weak as we are divided ... We can fight it only by showing an equally strong bond of friendship and trust. Differences of habit and language are nothing at all if our aims are identical and our hearts are open.” //JK Rowling, Harry Potter and the Goblet of Fire

tisdag 10 november 2015

Om att vara trött, otrevlig och fokusera på allt som är lätt för attslippa känna

Nu är det lite drygt en vecka sedan Kristoffers morbror gick bort. Det har tagit ganska hårt på mig och jag har inte riktigt vetat vad jag ska göra av mig själv. Förra veckan gick jag omkring i ett töcken och tyckte att det var vidrigt att umgås med någon annan familj och vänner. Min energi var körd i botten av någon form av kombination av sorg, jobbångest och gravidhormoner. Jag gjorde mitt bästa för att undvika kollegor men jag var ju liksom tvungen att prata med dem någon gång också. Det gick bra så länge allt handlade om jobb men så fort något började bli personligt eller privat förvandlades jag till mitt mest otrevliga kantiga jag. Jag är fortfarande körd i botten, men har i alla fall lite mer energi i kroppen. Lite mer energi till att orka försöka vara glad emellanåt.

Jag har drömt sorgliga och ledsna drömmar. Jag drömmer om Stig och att han är borta. Jag drömmer om Stigs hus. Jag vaknar efter en lång natt utan att känna mig det minsta utvilad.

Jag försöker fokusera på det lätta och funderar på hur vi enklast kan flytta Stigs gigantiska akvarium hem till oss för att de stackars fiskarna inte ska behöva dö. Jag kollar vilka växter som kan överleva i huset och tar hem resten. Jag hjälper Kristoffer med att röja lite i huset så att det kanske inte ska kännas allt för jobbigt för de två inneboende killarna som bor i Stigs hus och som har sina familjer i Danmark och Slovakien och som måste ha en svinjobbig situation nu.

Jag gör allt jag kan för att slippa tänka på att jag aldrig kommer få träffa Stig igen. Jag slår bort tanken på att han var en av de få personerna som läste min blogg. Som skickade sms efter att ha läst något inlägg. Det senaste handlade om hur han ville ha sticklingar från min blomsterlönn. Skottet är taget och satt i kruka men det kommer att vara kvar hemma tillsammans med hans mobil som aldrig mer kommer att skicka något meddelande till mig.

fredag 30 oktober 2015

10 dagar i Spanien

När du har varit på semester i tio dagar i Spanien är det ingen som vill höra något annat än att den har varit fantastiskt. För om du tycker annorlunda är du grinig och otacksam. Folk vill höra att du har ätit god mat, solbadat, upplevt spännande nya platser och laddat batterierna. Allt annat är ointressant. Så vi gör så här. Här kommer en bildkavalkad på massa fina saker som vi upplevde i Spanien.
20151025-IMG_491520151025-IMG_491820151025-IMG_4997
Vi börjar med söndagen då vi besökte Svenska kyrkan där Aarons farmor jobbar som volontär. Försökte få med Aaron på bild med de härliga gula blommorna. Gick sådär. Sedan promenerade vi till hamnen för att äta världens längsta måltid. Och dagen avslutades på taket.
20151018-IMG_4401 20151018-IMG_442920151018-IMG_4479

På måndagen åkte vi till Nerja för att besöka grottorna. Aaron tyckte det var kul att kasta sten på stranden men annars var besöket ganska misslyckat i och med att Aaron höll på att gå under av trötthet och vi precis missade en tur i grottorna.
20151019-IMG_4549

På tisdagen lånade vi cyklar och cyklade ner till stranden för att kasta sten för att vi behövde komma tillbaka till några vettiga mat och sov-rutiner för Aaron.
20151020-IMG_4570

Onsdag och äntligen sol. Vi spenderade dagen på stranden.
20151021-IMG_4592

Torsdag och favorit i repris på stranden. På eftermiddagen tog vi en tur till Marbella. Vi åt pizza och Aaron skålade så det stod härliga till.
20151022-IMG_4735

Fredag åkte Kristoffer och Ivar på golftävling. Ivar vann. Jag och Aaron besökte Inger på svenska kyrkan och åt våfflor till lunch. På kvällen utnyttjade vi barnvakt och firade vår bröllopsdag med besök på La Solana. Första (och enda) riktigt goda maten vi åt i Spanien (förutom det vi lagade själva förståss).
20151023-IMG_477320151023-IMG_4816
På lördagen tog vi en tur till Málaga eftersom det var dåligt väder
20151024-IMG_486220151024-IMG_4871
På söndagen åkte vi till en stor damm och besökte naturreservatet El Torcal uppe i bergen. Eventuellt var det inte smart att åka dit i och med att det regnade och vi upptäckte när vi kom dit att El Torcal låg på typ 1200m höjd. Vi åkte med andra ord rakt in i molnen och såg ca 2m framför oss. Men det var lite coolt.
20151025-IMG_499020151025-IMG_4960
På måndagen utlovades mer regn så då åkte jag och Kristoffer till Cordoba. Lagom till när vi skulle köra öppnade sig himlen och i ungefär 30min fick vi ligga i 40km/h på motorvägen med varningsblinkersen på för att att sikten var cirka lika med noll. Men väl framme i Córdoba hade vi en härlig dag och besökte en av Europas största "Gamla stan" och världens näst största Moské (som också är kombinerad katedral).
20151026-IMG_509320151026-IMG_5030
Tisdag och sista heldag i Spanien skulle vädret bli okej, men det regnade nästan hela dagen. Jag önskade mig sol, bad och tapas. Jag fick i alla fall tapas. Det var gott. Dock fuckade det totalt upp min mage och det var mindre roligt dagen efter på flygplatsen när jag fick kramp och hela tiden behövde ha koll på närmaste toalett...

20151027-IMG_5140

onsdag 28 oktober 2015

v.23+0

Yay, v.24 idag! Hur mår jag då? Jo då. Det känns att jag är gravid. Min app tipsar glatt om att en promenad efter maten är bra för matsmältningen och jag kan tyvärr bara hålla med i att det är ett bra tips. Har pausat med järtabletterna eftersom jag blir ännu sämre i magen av dem. Får börja igen nu efter semestern tänker jag, alternativt se om det finns något lite mer skonsamt. Annars har jag en eller flera nerver som verkar hamnat i kläm och som gör det himla omständigt att vända sig i sängen på natten, gå in och ut ur bilar, resa sig upp, böja sig ner och lite sånt. När jag har gått länge känner jag en ordentlig tyngdkänsla, nästan som efter förlossningen och jag ska försöka bli bättre på de där käcka knipövningarna inbillar jag mig.

Det var väl det dåliga. Nu till det fina. Magen växer så det knakar, Bbron rör sig en massa och Aaron är för tillfället väldigt intresserad av att titta på filmer på bebisar (dvs sig själv som bebis). Det känns så fint att tänka på att bebisen i magen är så stor att den nu kan uppfatta olika röster så att den ska känna igen min, Kristoffers och Aarons röster när den kommer. 





tisdag 27 oktober 2015

Skitväder

 Alltså ursäkta språket men fan vilket jävla skitväder vi har haft på semestern. När vi bokade resan så sa vi att vi kan ju inte räkna med sol och bad men hälften av dagarna kanske blir bra. Den 17/10 åkte vi och tidigt (okristligt tidigt faktiskt) i morgon den 28/10 är vi på väg hem. Totalt två stranddagar blev det. Usch och tvi. Jag känner mig lite allmänt låg över detta faktum faktiskt. Men samtidigt har vi ju haft en väldigt fin semester på många sätt. Aaron har fått massa härlig tid med sina farföräldrar och det är så härligt att se hur roligt han har tillsammans med dem. Jag och Kristoffer har fått både en kväll med god mat i Fuengirola och en heldag för oss själva i Cordoba. Vi har badat i Medelhavet och åkt på utflykt i bergen. Vi har tjuvkikat på både Malaga och Marbella och dessutom testat på att åka tåg i Spanien. 

Och framförallt har det varit skönt med ett avbrott i jobbet. Det känns som att det är en evighet kvar till jag ska gå hem och då kommer jag ändå vara ledig typ två veckor kring jul/nyår och gå hem i börjande februari...

Nä. Nu ska jag sluta vara så negativ, hoppas att regnmolnen försvinner och hålla tummarna för att vi hittar ett riktigt bra tapasställe i eftermiddag. Sol, bad och tapas önskade jag till vår sista dag här. Med lite flyt kan i alla fall en av tre uppfyllas. Kristoffer gissar på bad men det örat lyssnar jag inte på...

fredag 23 oktober 2015

Målet är inte lydiga barn

Jag vill gärna försöka läsa lite mer böcker. Det har jag ju skrivit tidigare. Men jag tänker att jag inte bara vill läsa romaner. Jag vill också bli bättre på att läsa om barns utveckling. Jag läser ofta artiklar på nätet om hur jag som förälder kan hjälpa mitt barn att få bättre självkänsla och så småningom bli en självständig vuxen. Det är väl egentligen inte tillräckligt men det är ett första steg. En av mina favoritbloggare, UnderbaraClara, skrev dessutom något fint i stil med att "målet är inte lydiga barn utan självständiga vuxna" och det är något jag skulle vilja ta vara på. 

Anledningen till att jag tar upp det är för att Aaron trillade ner från en liten stol och slog huvudet hårt i stengolvet idag (när vi hälsade på farmor på Svenska Kyrkan här i Fuengirola) varpå en äldre dam kommer fram och genast använder taktiken "avledningsmanöver" genom att berömma honom för hur fint han skådespels-trillade. Det här är något som provocerar mig ganska mycket. För det första tror jag inte hon hörde hur hårt han slog i golvet eftersom hon var en bit bort, för det andra vet hon inte att Aaron inte uppskattar att bli "tröstad" av främlingar och för det tredje har hon enligt mig ingen rätt att trösta/uppfostra honom. Jag förstår att det var utav omtanke men min filosofi är att det är viktigare att Aaron lär sig att han får lov att vara ledsen när något är läskigt/gör ont/han är trött/osv och sedan vet att någon finns där och tröstar snarare än att han inte ska våga känna efter. Jag vill att han så småningom lär sig att det är helt okej att vara ledsen (det är lika okej som det är att vara glad) och när han sedan är redo så kan han bli tröstad av någon eller trösta sig själv. Jag förstår inte varför så många vuxna verkar vara rädda för att barn ska bli ledsna. Vad gör det dem om mitt barn gråter när han har trillat, blir tröstad av sin mamma (i det här fallet) och sedan är glad igen? 

Jag vet inte exakt vilket typ av självständig vuxen jag önskar att Aaron blir. Men jag vet vem jag vill att han inte ska bli. Folk får gärna tro att jag daltar med honom, det skiter jag fullständigt i, för jag jag tror fullt ut att jag hjälper honom när jag frågar honom hur han känner istället för att tala om hur han ska känna. 

P.s Tips på bra böcker om barns utveckling mottages tacksamt. Jag har bara "ge ditt barn 1000 möjligheter i stället för två", "Rosa - den farliga färgen" och en om de första två årens utvecklingssteg. 

torsdag 22 oktober 2015

Matkalkyl

Aarons matpreferenser har nu fått mig att kolla matkalkyl.se lista över hur mycket näring/fett etc vissa saker innehåller. Det är dock ganska nedslående då han sitter och bälgar i sig broccoli och upptäcker exakt hur lite näring och fett den grönsaken innehåller. Hur ska han gå upp i vikt på det liksom? Damn it, tyckte Kristoffer som älskar kombinationen att Aaron äter stammen och han äter kronan på broccolin. Men men. Den innehåller i alla fall mycket C-vitamin.

Häromdagen trodde jag att Aaron svängt vad gäller tycke om ris så vi skyndade genast oss för att hämta mer. Jag tror det blev fem skedar totalt sedan tyckte han att det var tillräckligt med kolhydratladdning. Ah, well. Någon gång börjar han väl äta lite mer. Tills vidare försöker jag vara tacksam över alla grönsaker och frukter han gillar. Vi har inte testat avokado till honom än och jag håller både tummar och tår att han ska älska det lika mycket som tomat eller paprika. Tänk vad mycket fett (19,6%) den innehåller. Vore perfekt om det föll den lille herren i smaken tycker jag.

söndag 18 oktober 2015

Pendla

Jag tycker att det är ganska trevligt att pendla med tåget till och från jobbet. Det känns på något sätt bekant eftersom jag fick åka skolbuss/buss från 6:an. Jag tänker dock ofta att jag borde utnyttja tiden bättre och i perioder gör jag det. Ibland läser jag en bok, skriver på en historia och nu på senare tid sitter jag och läser inlägg i en facebookgrupp som heter Vetenskap och Folkbildning. Det är faktiskt en ganska okej grupp men det gäller att ha ordentligt med belägg för sina påståenden för att inte bli sågad vid fotknölarna. Och det är viktigt att inte ta något som skrivs personligt trots att folk uttrycker sig klumpigt eller med hjälp av diverse härskartekniker, så som folk gör i allmänhet alltså. Det är i alla fall en ganska intressant grupp att läsa i. Jag reagerar med en blandning av irritation och intresse. Jag vet inte om det är att jag utnyttjar min tid effektivt men jag lär mig i alla fall något nytt och det kan ju inte vara fel. 

Det finns så klart en massa baksidor med att pendla och visst kan jag sakna den tiden då det tog en kvart dörr till dörr från hemmet till jobbet. Men jag tycker ändå att det är rätt okej. Ibland tänker jag att jag ska passa på att jobba lite på tåget så att det ska vara lättare att inte hamna back på mitt flexkonto men jag tycker att det är ganska skönt att få den där tiden bara för mig själv. Slippa tänka på jobb eller något annat. 

onsdag 14 oktober 2015

v.21+0

Okej på den här bilden ser det kanske ut som att Aaron ligger och luktar i rumpan på sin nyaste lilla kusin men det gör han inte. Han ligger och klappar honom väldigt fint på rumpan.
Besök hos lilla kusinen
Jo förstår ni att det är ju nämligen så att jag har blivit faster. Faster till en alldeles gudomligt perfekt liten broson som blev tre veckor gammal igår. I lördags var vi nere och besökte honom och hans familj. Det är faktiskt lite löjligt hur snabbt jag glömt exakt hur små de där små liven faktiskt är. Pyttesmå händer. Pyttesmå tår. Och munnen sedan. Munnen som är så liten och näpen och gör en massa härliga grimaser. Hjärtat smälter flera gånger om kan jag lova.

Sedan smälte hjärtat lite extra mycket när Aaron visade upp sin omtänksamma sida och hämtade "nanna" (nallen) så fort han kände att bebisen behövde den. Självklart jobbar moders- och faderskänslorna då på på högvarv och bara "åh, han kommer bli väääärldens bästa storebror". Förmodligen lite löjligt att tänka så eftersom jag gissar att alla blivande flerbarnföräldrar tänker så. Men det är ändå en fin känsla.

Idag går jag i all fall in i v.22. Gött. Jag längtar efter allt det nya. Samtidigt vill jag ha kvar Aaron för mig själv för alltid. Svårt. Jag har börjat känna bebisens rörelser mycket tydligare nu och till och med Kristoffer har kunnat känna någon gång säger han. Mysigt. Annars då. Jo jag började käka järntabletter förra veckan och min mage har gått in i den där härliga (sjukt ohärliga) fasen som bara järntabletter kan ge. Har inte någon lust att gå in på detaljer, men det det är inte så fräscht i alla fall... Jag rör mig som en gammal anka när jag har suttit för länge och det är redan mer omständigt att ta sig upp till stående från att ha suttit ner på golvet. Vissa dagar, t.ex. igår rörde jag mig vääääldigt långsamt fram på eftermiddagen. Lite svårt att vara helt på top när det kommer till att leka med Aaron då. och värre lär det väl bli tänker jag. Men men. Det är ju helt klart hanterbart än så länge så jag kan inte klaga.

Jag känner mig väldigt redo rent psykiskt att gå hem redan nu. Samtidigt har vi inte förberett någonting för bebisen känns det som. Ej avbockade saker inkluderar: fixa säng och sovplats, sy babynest och beställa fint tyg till det, fixa vagn, boka profylaxkurs, boka vattengjympa och sätta upp sparkonto till baby-Bberon,. Det är en ganska diger lista... 

tisdag 13 oktober 2015

Ny frisyr

Tillåt mig att få presentera mitt nya hår. Det är gult och grått. Och nu när någon millimeter börjar synas har det också en mörkbrun (nästan svart) rand vid rötterna. Jag hatar det (jo jag vet att jag ser jävligt glad ut men det var för att jag skulle på  På Spåret inspelning och var sjukt pepp). För att det ska kunna se någorlunda ut måste jag nämligen lägga ner ganska mycket jobb på det. Jag H A T A R  att lägga ner tid på mitt hår och på mitt utseende. Varför brydde jag mig ens om att göra något undrar ni då. Jo, min gamla frisyr var också ganska risig. Och enligt min frisör skulle den här typen av färgning vara skonsam för mig nu när jag är gravid och tvunget ville ha lite (OBS OBS betoning på lite!) ljusare hår. 
20151005-IMG_4214
För att få resultatet ovan måste jag platta håret, tupera det och använda torrshampoo. Det får inte vara nytvättat och inte heller för otvättat. Dessutom behöver jag sminka mig för att det verkligen ska komma tillsyn rätt. Och jag har inte sminkat mig på en daglig basis sedan innan jag fick Aaron. Tack och lov är det bara hår så skiten växer ju bort tillslut. Och tack och lov är det snart så långt att jag kan sätta upp det i en vettig toffs. Åh vad jag längtar.

måndag 12 oktober 2015

Flygrädd

Jag är ordentligt flygrädd. Jag har varit det i ganska många år nu. Jag minns inte riktigt hur det började. Ibland tror jag det var efter en riktigt jobbig flygning till Irland dagen efter stormen Gudrun, som allt började gro, men jag vet inte.

Om jag tänker på mig själv i ett flygplan måste jag nästan genast sluta eftersom en känsla av svindel kommer över mig. Jag tänker på hur det bara finns tusentals meter luft under flygplanet och inser att jag är helt i händerna på ödet. Jag målar upp ett skräckscenario framför mig och brukar gå i några dagar innan och fundera på att skriva ihop ett brev till eftervärlden om jag skulle dö. Vem som ska ärva vad, om det är något jag ångrar och sånt. Jag går och funderar på vad det ska stå den här gången. Men det är svårare nu. Jag kämpar emot allt lite mer för tanken att behöva skiljas från Aaron är långt värre än tanken på att skiljas från mitt eget liv. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom

Jag tror inte att det är helt logiskt att jag ska behöva gå och känna på det här sättet men vet inte riktigt var jag ska börja för att hantera det. Jag försöker beväpna mig med lite vettiga argument om statistik men det hjälper inte. Det spelar liksom ingen roll att jag vet hur försvinnande få det är som dör i en flygkrach, för det finns ändå en minimal procentsats kvar som jag aldrig kommer kunna få bort. Jag tänker att det hade varit fint om det hade kunnat gå lite framåt i utvecklingen när det gäller teleportering. Det hade jag uppskattat...

onsdag 7 oktober 2015

Klimatforskning?

Jag skulle vilja hålla på mer med klimatforskning. Och med mer menar jag att jag skulle vilja hålla på med i alla fall en liten gnutta klimatforskning. För tillfället är det enda forskningsrelaterade som har med klimatet att göra att jag då och då googlar istider...

Men var ska jag börja liksom? Jag sökte "forskning klimat Göteborg" och hamnade på GUs geovetarcentrum. Men jag är inte redo att plötsligt säga upp mig från mitt jobb och börja en femårig-eller-vad-det-nu-kan-vara obskyr utbildning som leder till ytterligare fem års forskningsrjänst i Antarktis. Och tanken på att ägna låååånga kvällar åt riktigt svåra studier samtidigt som jag ska ta hand om ett- (snart två) små barn är sådär lockande måste jag erkänna. Men samtidigt så vill jag liksom få in det i mitt liv. För varje gång jag läser eller lyssnar på något om IPCC, Johan Rockström, Musikhjälpens inriktning 2015, eller något annat som rör klimatet känner jag hur pulsen stiger lite. Jag tycker att klimatet är spännande. Svårt men spännande. 

Så. Hur ska en gravid 30årig småbarnsmorsa med bra jobb kunna ägna sig åt en gnutta mer klimatforskning? Det är alltså frågan. Den som har svaren är välkommen att höra av sig. I'm all ears

fredag 2 oktober 2015

Höstlista

Äntligen oktober och vad passar då bättre än en Höstlista. Den här höstliga listan fann jag hos Krikelin och VolangLinda. Tyckte den var fin och inte så himla "bloggig" så kopierade och klistrade in här. De slog mig förresten när jag scrollade tunt bland bloggar i samband med att jag hittade listan hur alla som jag följer och som uteslutande är i omkring min ålder verkar gå igenom samma saker. Tankar som någon satt ord på är så lik mina egna att det kunde varit jag själv som skrivit dem om jag bara haft lite mer poesi i mig. Och vi tror att vi är så jävla unika. Trots att våra mammor, deras mammor och deras mammor i sin tur i all evighet måste ha tänkt i samma banor. Vi tror liksom att vi är en helt ny generation när allt egentligen är samma. Visst. Saker förändras, men de stora delarna är kvar. Det är nästan som att vara tonåring och känna sig missförstådd och ensam i hela världen om just sina tankar när alla egentligen går omkring och bär på sin egen skit. Jaja. Jag tycker i alla fall att det är ganska skönt att inte känna mig så himla unik i mina tankar. Det påminner mig liksom om att jag är del av en gemensam mänsklig historia. Och jag gillar historia. Nu till den där listan. Enjoy!
IMG_2480 
1. Vad är det bästa med hösten?
Färgerna och känslan av nystart. Jag tänker mycket på att hösten är skolstart för mig. En chans att ta nya tag. Hitta sina nya stil. Bli en bättre människa och allt det där. Mitt huvud är fullt av tankar och idéer.
IMG_0154
2. Vad kommer du äta i höst?
Förhoppningsvis ganska näringsrik mat som är bra för bebisen. Kanske lite mer fisk. Det viktiga är nog inte vad vi kommer äta utan på vilket sätt. Förhoppningsvis håller vi på att bli lite bättre på att planera matlagningen.
rotfrukter
3. Vad kommer du dricka i höst?
Vatten och varm chokladmjölk
kål av olika slag
4. Vad kommer bli ditt mest använda plagg i höst?
Min följsamma trikåkjol som är perfekt för min graviditet men som jag absolut inte kan ha annars eftersom den bara smickrar "rena linjer" eller vad man nu ska kalla det.

5. Vad gör du om dagarna egentligen?
Sitter på ett kontor med dålig hållning och drömmer om att bli författare och sitta hemma i ett stort hus på landet med massa djur runt omkring mig.

6. Vad gjorde du vid den här tidpunkten för ett år sedan?
Hade nyss börjat jobba efter min föräldraledighet.
Fägrilt i oktober
7. Vad kommer du lyssna på?
Wahe guru (avslappningsmusik till en yogakurs jag gick för två år sedan) och förlossningspodden.se

8. Vad läser du?
En himla massa faktiskt, ville känns väldigt bra. Hittade en bok som farmor lämnat hos mamma när vi var nere där och läste ut den i ett nafs och nu funderar jag på nästa bok. Går väldigt bra att läsa på pendeln just nu tycker jag. Jag blev precis medlem i ett facebookforum som heter Vetenskap och Folkbildning och där läser jag ganska mycket också...

9. Vad tittar du på?
Inte så mycket. Lite modern family i perioder.

10. Vad var bästa med sommaren?
Att vara ledig och slippa tänks på att behöva må illa på jobbet.
år 2010-90
11.Vad har du för höstplaner?
Åka till Spanien, göra upp en renoveringsplan eller byggplan för kommande projekt, börja på en fotobok, hitta en bra syskonvagn och lite till...20141109-IMG_7509

onsdag 30 september 2015

Boråsbesök och v.19+0

Det här inlägget blir någon form av salig blandning av allmän uppdatering och gravidsnack. Here we go.
Fägrilt i september
Igår var en riktigt härlig dag. Solen sken från en klarblå himmel och jag hade sedan tidigare bestämt mig för att ta en föräldradag tillsammans med Aaron för att hälsa på min kusin i Borås. Snacka om lyckoträff! Vi hade en superdag från början till slut. Jag och Aaron åt frukost i lugn och ro innan vi packade ihop allt och tog bilen till Borås Borås. Jag var lite nervös inför att köra själv med Aaron en hel timma och laddade upp med all underhållning och mat jag kunde komma på. Det var helt tyst i baksätet och när vi hade kommit upp till Mölnlyckemotet (eller vad det nu kan tänkas heta) upptäckte jag att Aaron hade somnat. Sedan sov han resten av bilresan.
Maries gardenparty
Väl framme var det bara att njuta av allt härligt som dagen bjöd på - fika, lek på lekplatsen, smaskig lunch, promenad i området, och så lite bus och avslutning med middag. SÅ himla himla bra allting. Och så härligt att tänka på att det bara kommer skilja ett år mellan Aaron, hennes Oscar och vår lilla Bberon (arbetsnamn på bebis nr 2).
Hemma hos familjen Larsson
På kvällen när vi kom hem var jag dock helt slut i kroppen och kunde verkligen märka av graviditeten. Faktum var att jag märkte av den så mycket att när jag klagade lite på det på jobbet idag föreslog mig kollega att hon skulle göra morgondagens inventering istället för mig. Det kändes först ganska fånigt men nu när jag ligger här hemma i sängen och känner mig trött av att bara ha suttit på en kontorsstol hela dagen, så är jag väldigt tacksam över att jag inte ska sitta i en bil 6h i morgon och dessutom promenera runt hela Hallsbergs bangård.
Vardag
Idag gick vi in i v.20, dvs jag är i v.19+0. Jag känner mig för det mesta pigg och mår toppen, men jag blir också mer trött och känner att fogarna håller på att luckras upp (tyvärr bästa sättet jag kan beskriva det på). Jag kan inte gå så fort som jag brukar och när jag cyklar känns det som att jag har varit ute på världens tuffaste ridpass dagen innan. Jag tänker hela tiden att jag borde bli bättre på att röra på mig, göra knipövningar, någon form av gravidpilates och massa sånt. Men det verkar alltid vara något som kommer i vägen. Ofta är det soffan...