Tipstisdag Anten-Gräfsnäs

Till alla stora och små måste jag passa på att tipsa om att göra en utflykt till Anten-Gräfsnäs om ni är i krokarna. Där finns det nämligen möjlighet att åka ett riktigt gammalt tåg (eller, det är två olika gamla lok som drar ett gäng med olika gamla vagnar för att vara med exakt). Det går också att besöka en gammal slottsruin och besöka järnvägsmuseet.

Vi gjorde en liten miss i planeringen och därför blev det två besök där den här sommaren. Men det gjorde inte så mycket eftersom resan dit inte tar mer än 30-40 minuter för oss. Första gången var vi i alla fall där med våra grannar och fikade, lekte på lekplatsen och besökte slottsruinen. Trevligt att göra för den som har vägarna förbi.

Några dagar senare (efter att ha kollat schemat ordentligt) så passade vi på att ta tåget mellan Anten och Gröfsnäs vilket var väldigt uppskattat av Aaron. Kanske tyckte han dock att det bästa var när vi åkte förbi ett gäng långhåriga kossor och han pratade om att de borde klippa sig. Men ändå.

Rörtången

Jag gissar att det kanske går att utläsa av avsaknaden på inlägg att det har varit lite fullt upp här hemma. Så jag tänker att jag fortsätter ungefär där förra inlägget slutade. Med att jag fick ett litet bryt. Och att vi rådde bot på det genom att åka till havet.

Destinationen blev Rörtången där Aaron hoppade omkring på de stora stenarna (=klipporna). Glad som en lärka var han och jag fick någon form av hjärtsnörp för att jag mindes mina egna somrar som barn när vi lekte bland stränderna och klipporna och hittade på spännande lekar. Kristoffer fick också något drömskt i blicken och tänkte tillbaka på sina Göteborgssommrar hos sin mormor och morfar. Och sedan blev hjärtat (mitt i alla fall) ännu mer ömt när jag insåg att det faktiskt är nu som det här börjar om igen. För nu är det Aarons tur att upptäcka vad han kan hitta på för lekar med lite drivved och släta småstenar. Det är hans tur att söka rätt på de mest speciella snäckorna. Och knappt kommer jag hinna blinka innan det även är dags för Märtha att få börja utforska världen på det där underbara okomplicerade sättet.



Vi kollade också på när ett gäng barn fiskade krabbor. Konversationen gick ungefär så här:

Jag: Vad många krabbor ni har fångat! Ska ni tävla med dem? 
4åring: Ja! 
Jag: Åh vad kul. Hur många tror ni att ni behöver? 
4åring: Tvåhundra! 
Jag: Oj, tvåhundra?! Det var många :)

Efter att ha spanat in krabborna hittade vi en härlig lekplats där vi passade på att ta en liten paus. Och sedan avslutade vi besöket med glass.

Aldrig har jag då upplevt ett bättre sätt att ladda batterierna på!

Fixa sömnen

Jag fortsätter på mitt inslagna tema säng och sömn. Som förälder upplever jag nämligen det ibland som att just sömn är det stora samtalsämnet. Barnens sömn. När de ska lägga sig. Varför de vaknar för tidigt (eller för sent!)Föräldrarnas brist på sömn. Ja, helt enkelt ens sömnvanor.

Aaron sov ganska risigt både på dagen och natten de första tio månaderna. Sedan flyttade vi ut till huset, han fick eget rum och hux flux började han sova från 19-07. Typ. Jag vet inte riktigt vad det berodde på. Kanske var han helt enkelt redo för det då. Men två saker som har varit viktiga för att vi tog oss dit var:
1: Rutiner
2: Läsa boken "Somna utan gråt"

Eventuella så kallade skrikmetoder har varit ett big no no. Jag kan inte prata tillräckligt mycket om hur otroligt lite det passar för mig och hur extremt lite jag tror att det är rätt väg att gå. Och så vill jag så klart fortsätta att tänka.

Märtha har än så länge sovit bättre än Aaron i den bemärkelsen att hon ofta drar ett långsovarpass i vagnen på dagen. Det underlättar livet väldigt mycket för mig eftersom jag då får lite tid att andas. Men problemet är på natten. Då sover hon helst på mig. Men grejen är den att jag tycker att hon sover sämre och sämre på mig. Hon vaknar oftare. I början kunde vi sova 21-02-05 men nu är det inte alls så. Det känns som att vi stör varandra. Men att försöka lägga henne helt i från mig är också dömt att misslyckas. Än så länge. Så för att försöka lösa problemet drog jag idag fram den där boken "Somna utan gråt" och nu ska jag lusläsa den för att friska upp minnet. För även om det är mysigt att hon sover på mig så blir jag ju väldigt begränsad av det. Och som sagt. Det känns som att det börjar störa vår (mest min) sömn.

Bugaboo Donkey Duo

Okej, nu bryter jag min blogg-paus. Igen. Men jag måste bara få visa vad som kom idag.

För i morse kom den äntligen. Vår sprillans nya dubbelvagn. En svart Bugaboo Donkey Duo med petroliumfärgad sufflett. Jag har monterat den alldeles själv och är faktiskt lite imponerad över mig själv. För det var liksom inte bara en barnpotatis att göra det. Vi beställde den från Holland och det var hur smidigt som helst även om jag var jätteorolig när jag packade upp den för att jag tänkte att jag hade gjort något fel i beställningen. Men den verkar vara komplett.

Jag är faktiskt mega-pepp över tanken att få använda den (gick runt lite i huset och testkörde direkt efter att jag monterat ihop den), vilket känns lite märkligt. Inför Aaron så köpte vi nämligen en begagnad vagn (En brio Go som har funkat bra) och vi var inte speciellt intresserade av vagnar över huvud taget. Vi har inte direkt intresserat oss för andra vagnar sedan dess heller och velade länge över om vi skulle köpa en syskonvagn eller inte.  Men ja. Nu är den här. Och jag hoppas att den ska funka bra för oss. Och gör den inte det så får vi väl sälja den.

Jag har sytt ett babynest!

Jo det är sant. Precis som rubriken säger så har jag alltså tagit ut min orangea trotjänare (eller ja, Kristoffer bar ut henne eftersom hon är så jäkla tung, men ni fattar) och sytt ett babynest till Bbron. Jag kollade på två olika instruktioner och plockade det som passade mig bäst. Denna här från Min Klockaregård och den här från Tygverkets blogg. Här är förresten en annan som Emma har gjort med fantastiska tyger, dock utan beskrivning. Jag tänker inte gå igenom hur jag gjorde för att 1) Det finns massa bra beskrivningar på nätet, 2) jag är skitdålig på att sy så jag borde verkligen inte dela med mig av hur jag genomför mina syprojekt och 3) jag orkar inte :)

Jag räknade med att det skulle ta ca 1,5 dag för mig att genomföra projektet eftersom jag inte är speciellt van och det stämde ganska bra. Det hade gått ännu snabbare om jag inte sett fel på instruktionerna på ett ställe och sluppit sprätta upp allt. Men men. Så kan det gå.

Jag beställde liberty-tyg från Tygverket i samma mönster (Queue for the zoo) som Aaron har på sitt täcke från Sture&Folke, fast detta tog jag i grönt. Jag är helt kär i tyget och hoppas verkligen att Bbron ska trivas där. Jag tycker i alla fall det ser jättemysigt ut. Stoppningen och kantbanan är från Stoff och Stil.

I onsdag var vi förresten och hämtade en bedside crib som jag hittade på blocket också. Så nu är faktiskt sovplatsen helt klar till Bbron (jaja, vi ska bara köpa kudde och täcke, men det funkar nog med de filtarna vi har så länge också tror jag). Hen kan välja på ett mysigt babynest och/eller en alldeles egen säng. Lyxigt värre.

Eftersom jag eventuellt har lite lätt att få hybris när jag tycker att jag lyckats med något, funderar jag nu på om jag ska ta tag i mitt andra syprojekt som är att sy ett nytt överdrag till  min amningskudde. Men ja. Vi får se. Glad fredag på er!

ergobaby

Jag satt och gick igenom checklistan inför Bbrons ankomst och kände mig så lugn av att veta att punkten bärsele för länge sedan är avbockad. För oavsett om vi fixat allt det andra eller har ca hundra saker kvar så är bärselen det som jag ser som en livlina under spädbarnstiden. Eftersom vi valde att köpa en ergonomisk bärsele så kunde jag (och Kristoffer) gå omkring med Aaron i den en hel dag utan att bli trött i ryggen. Jag kunde plötligt ha produktiva dagar (tvätta tvätt, sortera bilder på datorn, äta mat i lugn och ro, handla och allt sånt där). Och dessutom kunde jag vara säker på att han andades och behövde inte gå och kontrollera honom en gång i kvarten (vilket jag annars gjorde...) de gånger vi lyckades lägga ner honom så att han sov i sin säng.

Om någon skulle fråga mig om det bästa köpet för Aarons första år så blir alltså mitt svar utan tvekan våran ergobaby bärsele. Oj vad bra den var. Jag ser den redan nu som räddningen inför Bbrons ankomst. Lite som att den är svaret på alla frågor. Lösningen på alla problem. En viss sanning med modifikation kanske :) Men det får oavsett bli dagens tips.

Målet är inte lydiga barn

Jag vill gärna försöka läsa lite mer böcker. Det har jag ju skrivit tidigare. Men jag tänker att jag inte bara vill läsa romaner. Jag vill också bli bättre på att läsa om barns utveckling. Jag läser ofta artiklar på nätet om hur jag som förälder kan hjälpa mitt barn att få bättre självkänsla och så småningom bli en självständig vuxen. Det är väl egentligen inte tillräckligt men det är ett första steg. En av mina favoritbloggare, UnderbaraClara, skrev dessutom något fint i stil med att "målet är inte lydiga barn utan självständiga vuxna" och det är något jag skulle vilja ta vara på. 

Anledningen till att jag tar upp det är för att Aaron trillade ner från en liten stol och slog huvudet hårt i stengolvet idag (när vi hälsade på farmor på Svenska Kyrkan här i Fuengirola) varpå en äldre dam kommer fram och genast använder taktiken "avledningsmanöver" genom att berömma honom för hur fint han skådespels-trillade. Det här är något som provocerar mig ganska mycket. För det första tror jag inte hon hörde hur hårt han slog i golvet eftersom hon var en bit bort, för det andra vet hon inte att Aaron inte uppskattar att bli "tröstad" av främlingar och för det tredje har hon enligt mig ingen rätt att trösta/uppfostra honom. Jag förstår att det var utav omtanke men min filosofi är att det är viktigare att Aaron lär sig att han får lov att vara ledsen när något är läskigt/gör ont/han är trött/osv och sedan vet att någon finns där och tröstar snarare än att han inte ska våga känna efter. Jag vill att han så småningom lär sig att det är helt okej att vara ledsen (det är lika okej som det är att vara glad) och när han sedan är redo så kan han bli tröstad av någon eller trösta sig själv. Jag förstår inte varför så många vuxna verkar vara rädda för att barn ska bli ledsna. Vad gör det dem om mitt barn gråter när han har trillat, blir tröstad av sin mamma (i det här fallet) och sedan är glad igen? 

Jag vet inte exakt vilket typ av självständig vuxen jag önskar att Aaron blir. Men jag vet vem jag vill att han inte ska bli. Folk får gärna tro att jag daltar med honom, det skiter jag fullständigt i, för jag jag tror fullt ut att jag hjälper honom när jag frågar honom hur han känner istället för att tala om hur han ska känna. 

P.s Tips på bra böcker om barns utveckling mottages tacksamt. Jag har bara "ge ditt barn 1000 möjligheter i stället för två", "Rosa - den farliga färgen" och en om de första två årens utvecklingssteg. 

Matkalkyl

Aarons matpreferenser har nu fått mig att kolla matkalkyl.se lista över hur mycket näring/fett etc vissa saker innehåller. Det är dock ganska nedslående då han sitter och bälgar i sig broccoli och upptäcker exakt hur lite näring och fett den grönsaken innehåller. Hur ska han gå upp i vikt på det liksom? Damn it, tyckte Kristoffer som älskar kombinationen att Aaron äter stammen och han äter kronan på broccolin. Men men. Den innehåller i alla fall mycket C-vitamin.

Häromdagen trodde jag att Aaron svängt vad gäller tycke om ris så vi skyndade genast oss för att hämta mer. Jag tror det blev fem skedar totalt sedan tyckte han att det var tillräckligt med kolhydratladdning. Ah, well. Någon gång börjar han väl äta lite mer. Tills vidare försöker jag vara tacksam över alla grönsaker och frukter han gillar. Vi har inte testat avokado till honom än och jag håller både tummar och tår att han ska älska det lika mycket som tomat eller paprika. Tänk vad mycket fett (19,6%) den innehåller. Vore perfekt om det föll den lille herren i smaken tycker jag.

Mors dag

I år för jag för andra gången lov att bli firad på mors dag. Det är en ynnest och en lycka. Och tänk att det är det här lilla sagogrynet jag är mamma till.

Årets bästa nyhet?

Idag fick jag reda på typ årets bästa nyhet. Jag låter den här skrattande lilla ungen illustrera hur glad jag blev när jag fick höra det. Så himla mycket <3

Dop för Frank

Idag vankas dop för den här lilla raringen. Sötchock delux!

Energibrist och Mr Perswall

Det vore ju lätt om jag kunde vara positiv och skylla på att det är vädret (regnet öser ner just nu) som gör att jag är helt tömd på energi, men det är helt enkelt så att jag verkligen är i behov av att få sova mer än två sammanhängande timmar. Jag vet inte om det är tänderna (eller bristen på dem), något som sker i utvecklingen eller något helt annat men de senaste dagarna har Aaron sovit riktigt riktigt dåligt. I natt orkade jag helt enkelt inte stå och vagga hela tiden så då blev det att amma ungefär med 1,5 timmarna mellanrum. Puh! Inte helt enkelt.

Idag när vi skulle ta en promenad sedan så öppnade sig himlen och vi fick båda genomlida 30 minuters gråt hela vägen hem. Och på grund av regnet så kunde jag inte plocka upp honom för att trösta. Gick omkring och härmade olika djurläten med ena ögat i vagnen och andra på trafiken för att lugna honom lite grann i alla fall. Stackars liten. Jag förstår inte varför han har så svårt att slappna av i vagnen ibland. Jaja.

Vi gick i alla fall och hämtade tapeterna till hans rum. Det är världskartan a la Mr Perswall som ska pryda den ena långsidan i Aarons rum. Jag hade egentligen tänkt gå in och hälsa på en sväng på kontoret men det kändes inte riktigt läge idag. Tanken var ju att jag skulle komma in där med en glad och utvilad pojke, lite mascara på fransarna och se så där alldeles orimligt sommar-fräsch ut. (Obs, detta sker alltså endast i min fantasi - för till och med om jag hade sovit ordentligt känner ag mig långt ifrån sommarfräsch). Istället skulle jag då ragla in som ett vrak, oroväckande lik en dränkt katt, med en gråtande bebis. Var ju liksom inte riktigt det intrycket jag vill ge direkt...

Bild: mrperswall

Den gången då han föll ur sin spjälsäng

Det har hänt mycket med Aarons utveckling den här veckan. Han kryper ganska obehindrat och är ruggit snabb så fort jag vänder bort blicken. Snart måste vi flytta ner spjälsängen ett snäpp för jag börjar oroa mig för att han ska klättra över. Två nätter i rad har han dessutom sovit riktgt riktigt bra och det är en så obeskrivligt skön känsla.

Så hände det tillslut ändå. Det där som absolut inte får hända. Jag skulle ta på min mina stumpar medan Aaron underhöll sig själv i spjälsängen. Plötsligt ser jag hur han sakta sätter sig upp och sedan tar tag i kanten på sängen och drar sig upp till stående. Sedan början han med sin favoritsysselsättning. Att studsa. Jag rör mig på tok för långsamt och vad hjälper det att skrika nej när ens barn redan har dykt halvvägs ner över kanten rakt mot ett hårt golv. Jag känner hur hjärtat hoppar över ett slag när hans lilla lilla kropp handlöst far mot marken. Är det nu jag kommer förlora honom hinner jag tänka. Tystnad. Sedan ett illvrål. Tack och lov. Jag försöker att snabbt och försiktigt plocka upp honom utan att röra hans rygg allt för mycket i fall han skulle ha skadat den. Känner försiktigt på hand huvud och kropp. Sedan ammar vi. Han verkar må bra. Bjuder på ett leende och rör sig helt obehindrat. Inga tecken på illamående.

Känner hur jag börjar darra i kroppen. Plockar upp telefonen men vet inte vart jag ska ringa först. Prövar vår vårdcentral. Slår fel nummer. Hamnar i telefonkö till en annan vårdcentral. De ska ringa upp mig kl 13 meddelar en automatiskt inspelad röst. Jag ringer Kristoffer. Inget svar. Ringer 1177. Får höra vad jag redan vet och att "det nog är dags att flytta ner sängen". Jag blir skitförbannad. "Du, det behöver du verkligen inte säga till mig" ryter jag och inser att jag nog varit lite väl hård i tonen när rösten i andra änden ursäktar sig och bedyrar att det verkligen inte var så hon menade.

Jaha. Och sedan då. Jo då dagens promenad fick avbrytas på grund av hysteriskt gråt. Sänghelvetet gick inte att skruva ner för jag hittade inte rätt verktygsjävlar så fick lägga madrassfan på golvet i stället. Och ja, behövde jag ens nämna att han vaknade varannan timme i natt?

Men vem vet. Det kanske är nu det vänder....

Sex månader

Ett halvår har gått sedan du kom till oss. Jag kan fortfarande känna hur hjärtat liksom hoppar över ett slag när jag inser med full kraft att du finns på riktigt. Att du inte bara är något som min livliga fantasi har ljugit ihop. När du skrattar och ler mot mig tänker jag att jag måste ha varit en alldeles otroligt fin person i ett tidigare liv för att få bli belönad så i detta.

När dina stora blå ögon är fokuserade på mina fingrar, en leksak eller bara en kökshanduk, din panna är tydligt koncentrerad och dina läppar formar ordlöst en tanke. Då blir jag så förundrad och imponerad av livet. Av nyfikenheten som bor i dig. Att du tycker att nästan allt är spännande, nytt och roligt. (Ja, kanske inte ljudet från den nya mixern då...) Tänk vad underbart ljuvligt det måste få vara att upptäcka världen för första gången. Hur det kittlar i nacken när någon pussar där, den lite syrliga smaken av apelsinjuice på tungan, att få komma upp ur badet och mysa i en fluffig handduk. Och sedan, när saker och ting börjar bli bekant, kunna se fram emot dem. Veta att strax, alldeles strax, kommer det pirra till i kroppen för att någon blåser pruttljud på din mage. Att kunna förutse den känslan, se fram emot den och nästan hålla andan av förväntning inför det som komma skall. Tänk vad häftigt.

Allt känns så mäktigt. Ibland är det de små sakerna som plötsligt gör mig påmind om hur lyckligt lottad jag är. Och ibland är det de stora. Ingenting är förutsägbart, tråkigt eller tröttsamt med dig. Till och med de nätter då jag kan räkna de sammanlagda timmarna sömn på en hand så finns det alltid ljusglimtar så bländande vackra att de suddar ut även de mörkaste ringarna under ögonen. (Och dessutom börjar jag bli ganska bra på photoshop.)

Jag älskar dig villkorslöst.

Somna utan gråt

Vi har ju som bekant haft lite svårigheter med att få Aaron att somna på egen hand igen. Sedan den 18 maj ammas eller vaggas han i selen när det är dags att sova. Han somnar också oftast när han åker vagn eller bil men det gör vi ju inte direkt flera gånger per dag. Jag hoppades ganska länge att det bara var ett utvecklingssprång som satte käppar i hjulet och att vi snart skulle komma tillbaka till våra supermegabra insomningsrutiner. Men icke. Istället har jag fått börja förlika mig med tanken att "med små barn kan du inte gå bakåt, bara framåt i utvecklingen". Dvs det är dags att glömma hur det har varit och börja arbeta lite mer aktivt med problemlösning för vår framtida sömn. Därför har jag beställt, fått hem Elizabeth Pantleys Somna utan gråt och läst ut den (ja, jo jag hoppade över ganska många sidor, men ändå). Jag tycker faktiskt att den verkar lovande. Så fort vi alla (eller åtminstone Aaron och jag) känner oss lite bättre tänkte jag därför introducera den i vår vardag. Det är ingen quick fix utan förhoppningsvis en lite mer långsiktig lösning som gör oss alla en smula lugnare. Redan nu kan jag väl i och för sig känna att vår brist på rutiner förmodligen är det störta hindret att överbygga.

Fortsättning följer...

Nya matvanor

Vår älskade lilla unge blir snart 6 månader gammal. Det betyder att det är fritt fram att börja introducera honom för lite andra smaker än bara bröstmjölk. Kristoffer som så klart inte har den mysiga matstunden tillsammans med Aaron som jag har när vi ammar, har gått och längtat länge efter den här tiden. Tiden då vi, Aaron och allt annat kommer att bli nerkladdade med puréer och gröter av alla möjliga slag. Jag kan dock själv inte säga att jag varit direkt entusiastisk över tanken på annan mat än just bröstmjölk till Aaron. Jag älskar ju att amma och själviskt nog vill jag inte att någon vanlig mat ska konkurrera ut mig och mina bröst. Men. Så hittade jag den här fantastiska matbloggen. Full med massa härliga recept till de allra minsta. Smakfullt (hehe - göteborgshumor) fotat och beskrivet. Och med fokus på ekologiska produkter. I love it!  Fast till en början har vi valt att göra det ganska lätt för oss och köpt färdiga puréer och vanlig pulvergröt som nu faktiskt har ingått i Aarons dagliga kost sedan några veckor tillbaka för att han ska öka lite bättre i vikt. Men allt eftersom vi ökar på portionerna känner jag mig mer och mer manad att göra egen barnmat till honom. Så snart känner jag att det är dags att pröva på det där grötreceptet. Nu gäller det bara att hitta paltbröd. Undrar var i hela världen jag ska få tag i det....

foto: lilla matdériven

Glesa uppdateringar

Det blir lite glest mellan uppdateringarna känner jag nu. Eftersom vi fortfarande inte riktigt har fått kläm på sovrutinerna ägnar jag vääääldigt mycket tid åt att försöka få Aaron att äta och sova. Och det tar på krafterna. Varannan timme försöker jag få i honom något så att han ska öka i vikt och så att min mjölkproduktion ska stiga. Kristoffer och jag gör också vårat bästa för att locka i honom annan mat så som gröt, puréer, juice och lite ersättning. Emellan matning och sovning försöker vi så klart få till våra vardagliga saker som att gå på promenad, bada och göra massage.

Igår gjorde jag misstaget att dricka för lite vatten under dagen (hade på tok för trevligt hemma hos Maggan och Alfred för att ägna mig åt petitesser som att fylla på vätskedepåerna). Detta slutade dock riktigt illa med sprängande huvudvärk och illamående till följd. Usch och fy för det. Jag försökte att tänka att "äsch lite huvudvärk ska jag ju klara av som fött barn", men det spelade fan ingen roll. Jag mådde lika dåligt för det. Lite resorb, en näve huvudvärkstabletter och aningens mer vatten i kroppen gör att jag idag mår bättre. Tackar som frågar.

Och där vaknade han så nu är det bäst att jag avslutar det här inlägget.

p.s jag vet att bilderna inte har något att göra med det jag skrev, men visst är de fina? d.s

Viktuppgång och plutmunnar

I måndags var vi på BVC för att vaccinera Aaron och kontrollera hans längd och vikt. Det visade sig då att han inte vuxit riktigt som han skulle för andra månaden i rad så nu jobbar vi hårt på att gå upp i vikt igen. Lättare sagt än gjort dock. Sedan den 18 maj vägrar ju Aaron nämligen all form av plast som riktas mot hans mun så som nappar och nappflaskor. Även matning på kopp och amningsnapp är ett no go. Han blir verkligen helt hysteriskt ledsen och den utomstående skulle säkert tro att vi försöker ge honom gift.

Jaja. På något sätt löser det sig väl i alla fall till slut. Kristoffer har i alla fall inhandlat gröt (till Aaron) och lättöl (till mig för att boosta mjölkproduktionen.

Jag har förresten fixat en ny header efter att Kristoffer kommenterat att det var lite putmun på den förra (efter att ha sett det där inlägget om Mona Lisa som figurerar på Facebook bl.a.). Tydligen tyckte han också att jag var "lite för smart" för att ha en sådan bild, whatever that means... (Ja jo jag vet vad ni tänker. Wtf?!) Anyways, nu har jag gjort en ny så njut av den och ha en fortsatt glad nationaldag. 

Dopdagen

Igår fyllde Aaron fem månader. Stort. Men kanske ännu större var att han fick fira sin femmånadersdag genom att bli döpt. Det var många av våra vänner och vår familj som ville vara med och fira och det blev en fantastiskt lyckad dag tycker jag. Prästen, som vi på förhand oroat oss över skulle vara lite för högkyrklig, visade sig ändå vara ganska lättsam även om han överraskade gudföräldrarna (och mig och Kristoffer också) genom att be dem läsa bibelstycken och hälla upp dopvatten. Men hela gudstjänsten gick jättebra och våra fantastiska sångfåglar Katta och Pär spelade och sjöng väldigt vackert för oss alla.

Efter gudstjänsten var det dags för lite dopkaffe i församlingshemmet. Kristoffer hade lagat en massa god mat och vi hade lagt in beställning av familjen på diverse tårtor och bakelser. Mamma bakade en Pinochiotårta (hennes paradtårta), Caroline gjorde cupcakes med "äkta" guld på, Emma gjorde en hallon och chokladtårta som genast fick omdömet att "den där måste ju vara köpt, så fin som den är" och Kristoffer (med pyttelite hjälp från mig) hade bakat en blåbärstårta med egengjord blåbärssyt dessutom. Och efter att flera gånger ha förklarat för Ivar att vi redan hade gott om tårtor beställde han ytterligare två tårtor dagen till ära. Verkligen inte fy skam vill jag lova.

Jag hade, efter att ha fått tips från den allvetande och kloka Cia, köpt helium för att underhålla de lite äldre barnen med och det var nog ganska uppskattat vill jag tro. Kul var det i alla fall tyckte jag. Över huvud taget gillar jag ju barndop. Speciellt sådana med många barn. Det blir liksom så lättsam och härlig stämning.

Som sig bör efter en fullspäckad och rolig dag gapar kameran delvis tom på bilder. Men några lyckades vi ändå knäppa och dem bjussar jag gladeligen på.

Tusen tack till alla som ville vara med och fira vår älskade lille Aaron.

Varje dag

*
Du fäktar vilt med armarna. Dina små naglar, som verkar växa snabbare än ljusets hastighet, river varenda liten skinnbit de kommer åt. Jag försöker skydda din kropp och få dig att riva på mig istället. Tycker att din hud fortfarande är för ömtålig. Men min hud har varit med länge. Den tål lite mer.
*
Jag lägger ner dig på skötbädden i badrummet och tar av dig alla kläder och blöjan. Det är dags få din massage och du skiner upp i ett stort tandlöst leende. Medan jag tar fram oljan ur skåpet hittar du dina fötter och börjar genast suga och gnaga på dina stortår samtidigt som du lyckligt utbrister ett långt "aaaaaa".
*
Vi har precis ammat klart och jag lyfter upp dig så att du ska få rapa och försöka greppa mönstret på kuddarna bakom. Du rynkar koncentrerat din panna och kastar med otympliga rörelser ut händerna mot fjärilen som inte släpper från tyget idag heller. Så pausar du lite och jag känner hur något varmt, vitt och väldigt vått rinner ner över bröstet på mig. Du ler stort mot mig med mjölkspyan rinnande för hakan och jag ler tillbaka samtidigt som jag tar upp en handduk för att torka av oss.
*
Jag smyger sakta in i sovrummet. Golvet knarrar och jag känner hur jag spänner kroppen. Jag närmar mig din säng, håller andan och lyssnar intensivt efter dina andetag. Det är knäpptyst. Mitt hjärta hoppar över ett slag och sedan ser jag hur din bröstkorg lyfts upp och du drar ett djupt andetag. Jag andas ut. Och smyger sakta ut ur rummet igen.

*

Allt du är. Allt du gör. Det gör mig så rädd och lycklig över att få ha dig i mitt liv. Varje dag. Älskade barn.
*