Aaron 1 år 10 månader och 17 dagar

Före jag fick barn kunde jag inte för mitt liv begripa mig på folk som skrev ”mamma till …” som första mening i en beskrivning om sig själv. Jag tycker fortfarande att det är lite märkligt men jag har mer förståelse för det nu. Att få barn har ändrat mig otroligt mycket som person. Mitt fokus har skiftat. Jag har svårt att se vem jag skulle vara om jag inte fick vara just ”mamma till Aaron” längre. Och det är utan tvekan min största rädsla i livet. Att inte få vara ”mamma till Aaron” längre. Därför blir det här ett litet inlägg om Aaron och hur fint det är att vara mamma till honom just nu.

Aaron med "mamma till Aaron"

Nu är han snart två år gammal och ibland känns det som mina viktigaste två år i livet. Varje ny fas han går igenom är så spännande att få vara med om. Just nu utvecklas hans språk i rasande takt. Han pratar två-ords meningar och börjar närma sin tre-ords meningar. Testar gränserna. Främst vid matbordet genom att kasta mat runt omkring sig. Men han kan också vara extremt mysig och vilja krama och pussar en massa (fast mest med sin pappa om jag ska vara ärlig). Vi har börjat sjunga ”när trollmor har lagt de 11 små trollen…” på kvällen och då avbryter han mig ibland och pratar om att trollen är trötta och ska sova och så sjunger han med på ”aj aj buff”. Det är så svårt att sätta ord på exakt vad det är som är så fantastiskt med honom och allt han gör, men det känns som att det ofta är han som gör att både jag och Kristoffer går omkring med ett fånigt leende på läpparna. Han har också kommit in i en fas nu när det är viktigt vad som är mitt och ditt. ”Min Ajon” säger han om han har någonting han inte vill lämna ifrån sig. Eller ”fån pappa” säger han bekymrat och går och lämnar mobiltelefonen till sin pappa. Varje gång han ser en häst är det ”häst momo” vilket ofta följs av ”taktor mofa”.

Han vill göra samma sak som vi gör vilket bland annat gör att damsugarmunstycket (det lilla för listerna) numera även extraknäcker som slipmaskin. Då kan han nämligen gå runt och ”slipa” på väggarna precis som sin pappa.

Hans intressen inkluderar djur, maskiner, dockor, bygga och riva torn, galoppera, ha på sig hörselskydd, leka att han sover under täcket, läsa böcker, sjunga och mycket mycket mer. Han är alltså ganska positiv inställd till det mesta. Tycker att både jag och Kristoffer är duktiga till att uppmuntra honom att leka olika lekar men egentligen handlar det väl mer om att följa med i hans tempo och uppmuntra all typ av lek.

Tack och lov är det fortfarande ganska lätt att lämna och hämta. Han verkar tycka förskolan är spännande och pratar mycket om de andra barnen i gruppen. Det är förstås bäst att få komma och hämta honom eftersom han då lyser upp med hela ansiktet och springer fram och levererar världens bästa kram.

Över till något annat: Min målbild just nu? Well, jag har någon drömsk förhoppning om att årets julbak ska resultera i tre glada och mjöliga familjemedlemmar. Att vi alla hjälps åt att mala kött till korven, kavla deg till pepparkakorna och äta för många russin när vi gör lussebullar.