Om att bryta ihop och komma igen - och få en helt fantastisk helg

Igår var första dagen som jag kände att "nä, fan, jag orkar inte det här". Helt uppgiven (och matt i ryggen) av att bli trött av att resa mig upp, sätta mig ner, resa mig upp, sätta mig ner osv. Denna känsla följdes snabbt av att "och jag kommer ju inte orka det sedan heller när baby Bbron väl har kommit ut". Jag kände mig så ynklig för jag tänkte på allt allt bara var för mycket för mig. Dessutom ser huset ut som kriget så det hjälpte ju inte direkt... Jag orkar inte leka med Aaron så mycket som jag skulle vilja, jag orkar inte göra alla de sakerna som jag hade velat göra, jag känner inte att jag får vila för de gånger jag vilar så är det för att jag är helt slut.

Så hur hanterade jag det? Well. På bästa tänkbara sätt såklart. Jag bröt ihop totalt.

Men. Efter lite fulgråt mot Kristoffers axel så vändes plötsligt helgen från att ha varit ganska tung till att bli superdupermegahärlig. Alltså på riktigt en riktigt fin vinterhelg. (Inte alltid bara dåligt att bryta ihop inför sin man alltså så att han överger alla planer på att automatisera hemmet för att istället helhjärtat ta hand om sin trötta hormonstinna fru och glada energifylld tvååring.) Kolla bara in bildbeviset som kommer här ;)

Igår var det några lagom minusgrader och det snöade lätt. Idag var det omkring -20 och vi utnyttjade barnvakten till fullo genom att skicka ut honom och Aaron ordentligt påpälsade i snön. Vi lånade våra grannars pulka och åkte både i fårhagen och i Alebacken (skidbacken som vi bor jämte).


Nästa år blir det en riktigt skidsemester bestämde vi. Då är nog Aaron redo att stå på ett par skidor och Bbron kan få ligga nerbäddad i en ordentlig skidpulka. Det ni! Det kommer bli så jäkla bra! (Sa hon som är helt värdelös och ganska rädd för att åka skidor...)