Jag har fortfarande inte riktigt tagit mig ur min dipp. Men det finns tack och lov ljusglimtar. Den största sådan stavas Aaron. Han har börjat uppskatta att hålla handen nu men det är inget mot vad hans blödiga moder gör. Gah! Att få ha hans små starka mjuka händer som griper tag om ett finger eller två för att hålla balansen på vår ojämna gräsmatta. Det är en så oväntad mäktig upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varsågod - skriv några peppande ord!