Jag ska alltid vara din ljudligaste hejarklack

Ett år. Så märkligt. Så mäktigt. Jag söker efter ord att beskriva den stjärnhimmel av känslor som jag upplevt. Jag har svårt att tro mycket av det trots att jag varit med om det själv. Den där första överjävliga tiden låter nu som något min fantasi hittat på. De där månaderna (större delen av 2014 faktiskt) när vi vaknat varje eller varannan timme men ändå gått upp med ett leende på läpparna verkar så avlägsna.

Jag har sett dig upptäcka världen. Varit med när du prövat balansen på vingliga ben. Skrattat med dig. Torkat dina tårar. Och hållt dig hårt när dina små armar sträckt sig upp mot mig på morgonen.

Jag vill att du ska få måla med alla världens färger. Vill ge dig möjligheten att våga själv. Jag vill att du ska veta att jag alltid är där för dig. Jag ska sätta plåster på dina skrubbsår. Lyssna på dig när du är ledsen. Jag ska alltid vara din ljudligaste hejarklack. 

Grattis på ettårsdagen älskade Aaron!