En annan sak som är märklig är hur mycket (snarare hur lite) sömn jag numer tycker är rimligt att få. Jag kommer liksom på mig själv med att tänka att "jo men den här natten fick jag faktiskt 3,5h sammanhängande sömn - det är det minsann inte alla som får, hurra för Aaron och hurra för mig"
En tredje sak är rädslor jag inte visste att jag hade. Idag sa Kristoffer till mig att jag inte får vara så rädd för att låta andra hjälpa till "du kommer inte tappa kontakten med honom bara för det".
...
Gud
...
Jag har inte reflekterat över det tidigare men jag är faktiskt livrädd för att förlora det band som vi tillsammans har börjat skapa. Inte just för att andra får och vill vara med och vara med Aaron. Utan för att... Ja. Jag vet inte. Att han liksom börjar inse allt fantastiskt och spännande som finns i världen. Att jag blir mindre och mindre viktig. Så hur hanterar jag då det? Jo jag låter tårarna rinna och ligger och ammar med honom så länge att han hinner somna, vakna och somna om igen. Och jag älskar varje sekund så innerligt att det gör ont i hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varsågod - skriv några peppande ord!