Tre veckor

Idag är vår lilla skrutt hela tre veckor gammal. Ibland känns det som att det har gått en evighet men för det mesta är det fortfarande svårt att våga tro på när jag tänker på det. Tänk att han är vårt barn liksom. Vår alldeles egna kille. 50% mig och 50% Kristoffer. Hissnande.

Han har förändrat mig på alla sätt och på inga sätt.

Jag är tvungen att kontrollera att han andas, flera gånger i timmen. Vill ha honom nära mig hela tiden samtidigt som jag vill att han ska känna sig så trygg att han kan sova själv. Jag tycker att det är jobbigt att lämna ifrån mig honom till andra eftersom jag är orolig över att han inte ska lukta Aaron när jag får tillbaka honom. Jag känner mig på något vis alltid otillräcklig. Att jag är korkad som inte förstår vad han menar och vill ha. Jag är ständigt orolig över att något jag gör ska skada honom fysiskt eller psykiskt.

Jag älskar honom över allt annat.