2015-06-20 (v.5)
Igår var det midsommarafton. Och då gjorde jag ett positivt graviditet. Alla symptom med svullen mage är/var bortblåsta men eftersom mensen bara varat en dag tyckte jag att måste veta. Jag blev så klart väldigt glad men samtidigt tror jag inte riktigt på det. 17 februari säger appen att jag har BF. Eftersom Aaron kom 10dagar efter BF så tänker jag att den 17:e låter som att jag i så fall skulle kunna få spendera min 31årsdag på BB. Men jag försöker att inte få upp förhoppningarna.
Idag är det dagen efter midsommar och vi är på väg till Revesjö. Jag tittar på Aaron som sover och tänker att jag inte vill dela honom med någon. Jag vill att han ska vara mitt enda. Mitt allt. Men så tänker jag på när han och våra kompisars dotter lekte som galningar igår. Hoppade i sängen, jagade varandra i trädgården, turades om att åka Aarons BobbyCar och då svänger jag. Det är ju det jag vill ge honom. Det är ju därför jag blivit gravid igen. Jag vill att han alltid ska ha någon där på sin sida. Någon som står upp för honom, och som han kan stå upp för, när mamma och pappa är tråkiga eller orättvisa. En lillebror eller lillasyster som kan hålla världens finaste tal på hans bröllop och berätta att han var deras första vän. Precis som det var för mig.
2015-07-02 (v.7)
Nu känner jag mig gravid. Kräktes i går kväll eftersom det luktade äckligt. Blä kan inte ens skriva om det. Det har varit en tung morgon. Har känt att jag behöver äta men inte fått i mig ordentligt. Vet inte om jag orkar jobba. Vill inte ens tänka på i morgon. Men det är ju de sista två dagarna nu innan semestern.
Uppdatering: jag gick hem efter 2,5h. Jag pallade helt enkelt inte. Fick typ kväljningar av att dricka vatten.
2015-07-13 (v.8)
Jag mår skit. Vaknade 05.15 och fick skynda mig upp för att trycka i mig en macka. Sedan kunde jag inte somna om. Ligger i sängen och hatar det. Vill vara uppe och leka med Aaron men det suger så sjukt mycket energi. Jag kan hålla skenet upp när jag sitter hos honom men sedan är jag helt slut. Känner mig så värdelös som inte orkar vara med honom hela tiden.
Pendlar lite mellan att ha mina seaband på mig och inte. Vet inte om de hjälper. Jag är inte illamående så att det känns som att jag ska spy. Mer lite äcklad av allt. Lukten av banan är det värsta jag vet och jag håller andan varje gång jag öppnar kylen. Kristoffer tycker att jag är skittråkig och omständig så jag går omkring med ständigt dåligt samvete för att han inte kan göra precis det han vill (utöver att känna att jag inte räcker till för Aaron).
Han verkar tro att bara jag hittar någon form av magisk mat-formel så skulle allt vara okej. Men det funkar inte så.
Bara härliga känslor helt enkelt.
2015-08-11 (v.12)
Nu har jag börjat jobba igen. Usch. Har mått ganska dåligt. Tycker att illamåendet borde släppa snart. Det gör det väl antar jag. Men jag vill att det ska lossa nu! Är fortfarande väldigt känslig för om jag inte äter tillräckligt mycket på morgonen. Eller om jag äter för mycket på kvällen. Blir äcklad av att öppna kylskåpet, gå förbi grönsaksdisken, mata Aaron och tugga för länge på mat. Tänker att det är ganska likt som förra gången men jag klarar kött bättre men mår kanske generellt lite sämre.
2015-09-03 (v.17)
Jag mår inte riktigt lika illa längre tror jag.
2015-09-18 (v.18)
Idag har vi gjort RUL. Allt såg bra ut. Vi blev flyttade så nu är BF 23/2 (vilket betyder att jag är i v17+2 idag) vilket var ganska väntat. Känns bra att det är längre i från Aarons födelsedag men synd att det är närmre min. Jag hoppas på en mars-bebis i alla fall. Tänker att det är fint om den får en egen månad. Kände när vi körde till Östra att jag för allt i världen hoppas att vi inte ska behöva köra dit i rusningstid...
Moderkakan ligger högt i framkant och det är förmodligen därför jag inte känt så mycket annat än små rörelser mot sidan. Väldigt spännande att inte kolla kön. Har ingen aning om det blir en pojke eller flicka. Innan trodde jag mest på en kille, just nu tror jag kanske 55% på tjej. Skumt.
2015-10-14 (v22)
Vänta lite här. Hur gick det till när jag plötsligt passerade mer än halva graviditeten? Idag har jag dock känt mig som om jag vore i typ v 42+1000. Öm eller vad jag nu ska kalla det där som liknar träningsvärk mellan benen. Svårt att hitta en vettig arbetsställning. Testade att arbeta ståendes men ganska jobbigt. Hade väldigt svårt att koncentrera mig idag. Men det gick bättre att röra på mig idag jämfört med igår då det kändes som att jag skulle gå under när jag hämtade Aaron och han inte ville följa med hem. Det ville han inte idag heller men det var i alla fall hanterbart.
2015-11-05 (v.25)
Älskade lilla barn. Det är fantastiskt märkligt hur stark du verkar vara. Du ger mig hårda sparkar upp mot revbenen om jag undrar om det blir bättre eller sämre ju större du blir. Jag känner mig trött allt som oftast men vet inte om det beror på att Stig gick bort i måndags (torsdag idag), jobbet, att graviditeten börjar kännas eller en kombination av allt. Jag får en stark tyngdkänsla när jag har gått mycket, tycker att det är obekvämt att åka bil och rör mig långsammare för varje dag. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte ägnar graviditeten så mycket uppmärksamhet. Kanske är det därför du passar på att sparka mig lite hårdare.
2015-11-17 (v.26)
I morgon går vi in i v.27. Igår började bebisen leverera några riktigt hårda sparkar. Jag minns inte att Aaron gjorde det. Antingen har jag glömt hur det var eller så har den här lilla varelsen lite mer av den varan i sig. Lite läskigt men samtidigt ganska tryggt.
2015-11-19 (v.27)
Jag blir trött i ryggen av ingenting känns det som. Jag är grinig och lättirriterad och har svårt att vara riktigt glad. När folk frågar hur jag mår har jag svårt att svara eftersom jag slits mellan att behöva ljuga och inte vilja säga sanningen. Jag önskar att folk ville sluta fråga. Jag har ingen aning om det beror på graviditeten eller om det bara känns allmänt tungt med allt annat. Men jag blir ledsen för att jag inte är glad trots att jag går och bär på det finaste som finns. Och att jag har världens mest fantastiska lilla barn som snart ska bli storebror.
2015-12-22 (v.31)
Det är en livlig liten krabat därinne. Av någon konstig anledning har jag dock börjat få för mig att den ska ha någon sjukdom eller kromosomavvikelse. Bara för att vi inte gjorde KUB den här gången. Märkligt att börjar tänka på sånt nu liksom. Jag trodde det hörde början av graviditeten till. Ah well. Sånt är det. Den verkar i alla fall ha lite mindre plats för jag får inge riktigt lika hårda sparkar längre. Å andra sidan känner jag tydligare delarna på bebisen. Liksom "ja där kom en fot eller det där är huvudet/rumpan som putar ut".
Jag är väldigt ambivalent till hela köns-grejen också. Om någon säger att "det blir nog en tjej" så cementerar det min tro på att det är en liten pojke. Aaron 2.0 liksom. Men när någon säger att "det blir nog en kille" så tänker jag direkt "undrar om det inte är en tjej ändå". Det låter ju knäppt men jag tror att det hänger ihop med min skepsism mot folk som inte kan understryka sina belägg vetenskapligt.
2016-01-23 (v.36)
Okej. Jag erkänner. Jag är inte enbart överpeppad på den stundande förlossningen och tiden efteråt. Jag är faktiskt ganska orolig också. Jag vet ju till viss del vad som väntar. Jag vet att det kommer att göra svinont och att jag sedan kommer att gå igenom en hormonfylld bergodaobana. Jag vet att jag kommer att bli knockad av kroppens styrka och jag kommer sedan uppleva en så överväldigande oro och kärlek att det inte går att beskriva i ord. Det är ju läskigt. Det är fantastiskt och det känns som att vi har en bra plan. Men visst fan är det ändå jävligt läskigt också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varsågod - skriv några peppande ord!