fredag 28 februari 2014

10 saker ni inte visste om mig

...för det är ingen vanlig dag nej det är MIN födelsedag! Hurra Hurra Hurra!

Det firar jag här på bloggen med att lista 10 saker ni (kanske) inte visste om mig.
Ely - 20121123 - 10
  1. Jag tycker att getter och kaniner är läskiga
  2. Jag drömmer om att en dag få öppna en mataffär där alla varor är fair-trade, ekologiska och närproducerade. Invändigt ska det kännas som att gå in i en saluhall med kyrkligt högt i tak och det ska finnas stora fönster med spröjs
  3. Jag tycker inte om att vara längst ut när jag badar i havet eller i en sjö eftersom jag är rädd att bli biten av en haj/gammelgädda
  4. Slöseri är bland det värsta jag vet
  5. Jag har svårt att kolla på matlagningsprogram när jag äter. Jag bli liksom äcklad av det
  6. Jag är dålig på att slutföra saker. Jag kan t.ex. börja städa i ett rum, för att sedan komma på att jag ska dricka ett glas vatten och då inser att jag behöver vattna blommorna, sedan bestämmer jag mig för att jag behöver skriva en anteckning i min dagbok när jag kommer på att jag ska slå in ett paket vilket... osv osv. Blir inte mycket städat...
  7. Jag kan köpa allt mellan stl 36-39 i skostorlek
  8. Jag gillar att städa badrum
  9. Jag har jättedåligt morgonhumör.
  10. På låg/mellanstadiet var jag den enda av barnen som kunde och vågade nacka en abborre


tisdag 25 februari 2014

åtta veckor idag

Älskade Aaron. Älskade liten. Vad underbart det är när vi sitter och "pratar" och ler mot varandra. Du fyller mig med en så obeskrivligt fantastisk känsla. Varje dag. Jag är så tacksam över att ha dig i mitt liv. Tänk vad fattig jag skulle känt mig utan dig. Det är till och med lite svårt att minnas hur mitt liv såg ut utan dig.
Aaron i babysitterns
Du tycker att den svart-vit-röda tranan jag vikt och hängt upp ovanför din skötbädd är extra rolig och det glädjer mig. Du tycker fortfarande att napp är ganska tramsigt så Kristoffer och jag funderar på att försöka introducera en snuttefilt som du kan känna trygghet och tröst av istället. Jag hoppas verkligen att du ska gilla det.
Mobil
Du växer så det knakar. Kristoffer verkar ganska skeptisk till BVCs längmätningar eftersom han mätte dig till 62cm igår kväll (BVC sa 56 eller 58 sist vi var där). Det är roligt att få testa nya kläder på dig men samtidigt lite vemodigt att tänka på alla kläder du aldrig kommer bära igen.
Aaron i bärselen
Du vill äta hela tiden men helst inte sova allt för länge på dagarna (eller nätterna) och jag läser på forum att flera personer upplever samma sak, just vid den här åldern. Det känns lite tufft men samtidigt väldigt tryggt att veta att allt har sin tid, och att andra går igenom samma sak. Och jag är glad att du åtminstone sover långpass mellenaåt. I skrivandets stund (typ kl 13.40) har du precis somnat, men annars bara sovit 15min sedan halv nio i morse.

måndag 24 februari 2014

Cry me a river

Vissa dagar är helt enkelt sådana dagar jag bara skulle vilja glömma bort. Idag är en sådan dag. (Hade jag varit smart hade jag alltså inte bloggat om det för då blir det omöjlig att glömma, men ibland känner jag helt enkelt att det är bra att få sätta ord på hur jag känner. Även om det är jobbigt) (Hade jag varit smart borde jag även ägnat tiden det tog att skriva det här inlägget åt att vila - om det nu hade varit fysiskt möjligt...)

Det mesta vi har gjort har resulterat i gråt. Stackars liten. Och stackars mig också. Jag får typ kortslutning i hjärnan när Aaron är ledsen och speciellt om jag inte själv är med honom. (Igår t.ex. tänkte jag att jag skulle fixa kvällsmaten så fick Kristoffer en chans att försöka söva Aaron. Det har gått jättebra flera kvällar men igår gick det inte alls. Och jag kunde inte alls koppla bort hans gråt. Fick stå och fundera aslänge innan jag kom på hur potatisskalaren fungerade, var komposten var och hur ett rivjärn ska användas.)
Så. Igår var det psyket som fick sig en omgång. Idag är det psyket OCH ryggen.
Olika miner

Saker som känts asjobbigt idag
  • få Aaron att sova (han har haft jättesvårt att komma till ro trots jättetrött, och sedan bara sovit korta pass)
  • gå på promenad i vagnen 
  • gå på promenad till affären med Aaron i bärselen (okej, det här gick väl egentligen bara semidåligt så jag kanske inte borde ha med den)
  • baka semlor (deghelvetet jäste aldrig, men jag borde ju ha förstått att det var dömt att misslyckas idag. får göra ett nytt försök imorn)
  • ryggen 
  • att jag glömmer/inte orkar träna upp vare sig bäckenbottenmuskulaturen eller några andra muskler
  • mina bröst (har kämpat med att få bort muntorsk i flera veckor, och häromdagen fick jag tillbaka början till mjölkstockning tror jag = inte skönt)
  • att jag brutit mitt godisförbud big time idag
Saker som faktiskt har känns jättebra idag
  • massagen. Så himla mysigt när det fungerar
  • nackträningen. Har gått jättebra. Han är så himla stark nu och det är så roligt att se 
  • att vi fick komma ut en kort stund i friska luften
  • fått flera stora, ljuvliga, tandlösa leenden. 


lördag 22 februari 2014

Frisyrvånda

Jag funderar på att gå och klippa mig snart. Det behövs i alla fall verkligen. Enda sättet jag håller håret i schack just nu är nämligen att ha det i en fläta. Hursomhelst. Jag skulle vilja göra något kul med håret den här gången. Tycker nämligen att jag har sett typ likadan ut i håren de senaste åren. Är sugen på lugg igen men jag vet inte riktigt. Är så himla jobbigt att ha det tycker jag eftersom jag har självlockigt hår.
frisyrer
Vi får se var det slutar

fredag 21 februari 2014

Promenadträning

Våra promenader med vagnen har den här veckan blivit dagens psykiska misshandel för mig. Aaron hatar att ligga vagnen, sedan fem dagar tillbaka. (Inte så mycket som han hatar bilbarnstolen, men ändå.) Han blir ledsen direkt och de stunder när han inte gråter småspringer jag fram för att hinna få röra lite på mig i alla fall. Det är ju inte direkt så att han på något vis har älskat vagnen tidigare men han har liksom varit ganska nöjd med att ligga där ändå. Men u är det i alla fall knappast de rofyllda lugna stunderna som jag föreställt mig och jag känner mig aningens svältfödd på frisk luft. Jag tror att vi måste hitta någon låt han kan vänja sig vid och känna lite trygghet av. (Vår nappträning går nämligen inte alls framåt så som jag hoppats att den skulle göra, så den ger typ noll tröst.) Över huvud taget känns det som att vi måste börja jobba in lite rutiner. Främst för min skull. Men också för att försöka ge lite mer trygghet till Aaron.
Vig
(Sån här göttig ställning sover han gärna i - klistrad på mig eller Kristoffer)

Jaja. Det är väl som med amningen antar jag - det gäller att vara jävligt uthållig om vi vill att det ska fungera. Många korta promenader till att börja med. Stopp var femte meter för att pluppa i nappen. Sedan så ska vi nog få ordning på det också.

Trevlig helg!

onsdag 19 februari 2014

Himmel och helvete

Något av det bästa jag vet med amningen (förutom att den över huvud taget fungerar) är när Aaron precis har ätit färdigt. Det kanske låter paradoxalt. Men känslan när jag ser hans varma, röda och mjölkfuktiga ansikte är helt enkelt underbar. Han brukar gäspa med sina stora fylliga läppar, grymta lite och sträcka ut sina små armar över huvudet när jag lyfter upp honom på bröstet så att han ska få rapa. Alldeles nöjd och avslappnad i hela kroppen. I det ögonblicket är det som att all kärlek jag känner för honom blir helt komprimerad till just den stunden. 
20140107-IMG_0466
(Första gången vi lyckades amma helt utan amningsnapp. Jag vet inte om det syns men jag var så otroligt lycklig just då. Dagen efter vände allt och vi hamnade i en ordentligt mörk nedåtgående spiral. Känns som en väldigt representativ bild över hur fint det kan vara.)

Samtidigt. Lika underbart som det är när han mår bra. Lika hemskt är det när han mår dåligt. Bilresorna till och från lördagens dop var tex ett rent helvete. Han grät nästan hela vägen hem och det fanns inget vi kunde göra. Tillslut var vi tvugna att stanna och ta av honom lite kläder eftersom han hade skrikit sig genomsvettig. Fy fan vad vidrig jag kände mig då. Att inte kunna göra något för sitt barn som mår dåligt. Att se den där lilla kroppen skaka av gråt. Usch och fy. 

tisdag 18 februari 2014

Sju veckor

Idag blir Aaron sju veckor. Helt galet. Nästan TVÅ MÅNADER GAMMAL har han blivit vår lilla pojke. Tänkte därför att jag skulle dela med mig av en gillar/ogillar lista a la baby, just nu.
Dop i TrollhättanWashington DC
Saker Aaron gillar
  • Närhet
  • Mat - big time (vi snackar pure pure white gold varannan timme, typ)
  • Bada (ibland)
  • Massage av låren (och ibland av ryggen)
  • "Bullriga" miljöer
  • Babysittern


Saker Aaron ogillar
  • Åka bil
  • Åka vagn
  • Massage av magen
  • Sova själv

Och så (eftersom det faktiskt är min blogg) en liten gilla/ogilla lista a la baby mama
Påskfirande i sjötorpAlla hjärtans dag present

Saker jag (baby mama) gillar
  • Aaron
  • Sova
  • Godis

Saker jag ogillar
  • Ledsen Aaron
  • Gå på toa
  • Lukta svett

måndag 17 februari 2014

Förlossningen del 2

Och här kommer den inte så fristående fortsättningen på förlossningen...

Det tog en liten stund innan Aaron fick komma upp på mitt bröst men plötsligt låg han bara där och Kristoffer sa något med känslosam röst som jag inte kan minnas. Över lag så har jag väldigt svårt att minnas detaljerna för den delen. Men jag minns svagt att jag tittade på vår fina lilla pojke och var så otroligt förvånad över att han såg ut som han gjorde. Jag hade trott att han skulle vara blodig och med massa hår på huvudet (som jag hade när jag föddes). Och jag hade trott att han skulle se mer tillknycklad ut. Men han var bara så fantastiskt fin. En helt egen liten person. Alldeles unik i sig själv där han låg lugnt på mitt bröst. Efter att Aaron legat en liten stund hos mig frågade barnmorskan om Kristoffer ville klippa navelsträngen vilket han också gjorde.

Ganska snart skulle moderkakan ut och jag fick ha lustgas igen. Barnmorskan kände en massa på min mage vilket gjorde sjukt ont och hon gjorde säkert mer grejer. I vilket fall så hade jag grymt ont och allt jag läst om att "smärtan försvinner efter att barnet är fött" var totalt skitsnack tyckte jag. Jag kunde verkligen inte förstå varför de var tvungna att trycka så jäkla hårt på min mage just då.

Jag minns också svagt hur de, lite senare,  kom in och skulle väga och mäta vår lille kille. Kristoffer fick vara med och assistera igen. Det var härligt att se dem båda tillsammans där. Far och son. Mina fina killar som jag älskar så otroligt mycket.

Det fanns dock inte så mycket tid eller ork till att bli känslosam där och då. Och barnmorskan började prata om att jag hade spruckit ganska mycket. Snart blev det klart att bristningen var så pass stor att jag behövde opereras. Det kändes som att ganska kort tid passerade till det var dags för mig att rullas i väg och jag befann mig i någon form av trötthetstöcken. J

Det kändes tungt när jag skulle bort på operation eftersom jag inte skulle få vara nära vår lille kille på ett tag, även om det var tryggt att veta att Kristoffer skulle få vara med honom hela tiden. Jag packades in i varma filtar och knähöga strumpor och rullades iväg på operation. (Vet att jag skakade okontrollerat en liten stund tidigare och någon kommenterade att mina ben kändes kalla.)

Jag rullades in i vad som kändes som en gigantisk operationssal med stora starka lampor i taket och ett stort team läkare. Jag pratade lugnt med alla i teamet som var väldigt gulliga mot mig. Jag kände mig bara trött och inte ett dugg orolig för sprutan (har ju nålfobi) men sa ändå att jag ville ha lokalbedövning innan jag fick ryggbedövningen. Jag fick hjälp att sätta mig upp i sängen så att bedövningen skulle sitta bättre (det gjorde asont). En ganska ung sköterska höll mina händer medan jag fick första lokalbedövningssprutan i ryggen. Jag kände nästan omedelbart hur en varm känsla spred sig i det området. Efter en liten stund sattes sedan ryggbedövningen. Gud vad fantastiskt det var! Plötsligt försvann all smärta som jag känt under hela morgonen och jag kunde slappna av helt. När den börjat verka lades jag ner i gynposition och packades in i massor av varma täcken och så spändes massa ”papperdukar” upp över mig.

Medan jag opererades och kunde jag till och med slumra till lite. Tillslut meddelade min läkare att hon var klar och att allt hade gått bra. Då var det alltså dags att flyttas till uppvaket och en sköterska rullade iväg mig genom ändlösa korridorer på källarplan. På uppvaket fick jag ligga kvar till jag kunde röra på tårna igen.

Tiden på uppvaket tog ungefär en timma och ju längre tid som gick desto jobbigare kändes det att jag hade varit borta från min son hans första fyra timmar i livet. Jag insåg plötsligt att jag hade blivit mamma och blev otroligt känslosam men det kändes inte som att jag kunde ligga och gråta över det där, mellan två äldre herrar som låg inne för att de opererat hjärtat (tror jag).

Efter en halv oändlighet (kändes det som) blev jag hämtad och körd till rummet på BB som jag då var lyckligt ovetande om att jag skulle spendera mina, Kristoffers och Aarons kommande fem dagar på.

kristoffer_aaron_sv

söndag 16 februari 2014

Förlossningen del 1

Efter förlossningen skrev jag ner allt jag kunde komma på som jag tänkt och känt under hela förloppet. Det blev ganska långt trots det korta förloppet. Jag har funderat på om och hur mycket jag ska dela med mig av det. Jag skrev det ju faktiskt för min skull. Så att jag skulle minnas. Jag vet heller inte direkt om det skulle hjälpa mig eller någon annan att få skriva av mig eller inte. Men så tänkte jag att jag kan ju ta med lite grann av det jag skrev.

Någon gång vid 01.30-02.00 den 31/12 gick vattnet. Då hade jag haft lite menslikande smärtor några timmar som gjort det omöjligt att sova eftersom jag hela tiden låg på helspänn och undrade "är det nu det börjar". Jag hade fortfarande inte ont men Kristoffer ringde till förlossningskoordinatorn för att rådfråga dem om vad vi skulle göra. Svaret blev att vi skulle avvakta värkar eller komma in på kontroll på morgonen. Kort därefter övergick mina menssmärtor att bli kraftigare och jag kunde började urskilja hur de kom och gick. Det gjorde mig ganska förvånad för jag hade börjat förbereda mig på att komma in på kontroll på morgonen men jag kände hur jag fick allt mer svårt att hantera känslorna. Det dröjde inte länge förrän det blev svårare och svårare att hantera det onda och jag kände hur jag blev helt svettig och utmattad varje gång värkarna (som jag nu insett att det var) kom. Kristoffer började försöka klocka värkarna men jag tyckte det var svårt att urskilja när de började och slutade eftersom de stegade upp och klingade av.

Kl 03.26 ringde Kristoffer förlossningskoordinatorn igen eftersom vi tyckte att värkarna verkade komma så regelbundet. Koordinatorn beskrev det som typiska vattenavgångvärkar och sa de snart skulle ordna upp sig och bli mer effektiva (whatever that means) men att det fanns plats på Mölndal om vi ville åka in. Vi bestämde oss för att jag inte pallade vara kvar hemma längre och började packa iordning sakerna och våra BB-väskor.


Sedan eskalerade allt. 


Jag kunde inte alls hantera smärtan längre och kände ett allt starkare tryck nedåt. Det kändes som att jag var tvungen att hålla emot och jag höll med ena handen om rumpan (något jag kan skratta åt nu eftersom det knappast hjälpte, men jag antar att det var mitt sätt att hantera den känslan på). Jag kände hur kroppen skakade när värkarna kom och allt vad jag hade läst om att ”känna sig tung”, ”andas ljudlöst” och säga ”Ja” till smärtan var totalt bortblåst. Sicket jävla bullshit! tänkte jag argt.


Mellan värkarna försökte jag få på mig några kläder så att vi kunde åka iväg men det gick helt enkelt inte. När klockan närmade sig 03.50 ringde Kristoffer SOS eftersom han insåg att han aldrig skulle få iväg mig ner till bilen. Dessutom blödde jag rätt mycket och det var ju lite obehagligt. Jag kunde höra hur han hade kontakt med en person i telefon hela tiden till ambulansen kom men kunde inte fokusera på vad de pratade om.

Det kändes fantastiskt skönt när ambulansen kom även om jag då tyckte att det var onödigt att det var så himla många som hade kommit till mig (det kom två ambulanser). Jag tänkte att jag säkert bara var öppen några ynka centimetrar och att de egentligen borde vara hos någon som behövde hjälp bättre.


De gjorde en snabb koll så att de inte kunde se barnets huvud. Något som både jag och Kristoffer blev förvånade över eftersom ingen av oss trodde att vi var så nära en förlossning. De konstaterade i alla fall att det var lugnt att lufta upp mig på båren. Jag fick en filt på mig och de spände fast mig så gott de kunde men det var svårt att ligga platt på rygg eftersom jag hade så ont.


När vi kom ut på Andra långgatan kändes det otroligt skönt med den kalla luften i ansiktet men det var som att allt tog så jäkla lång tid innan vi kom iväg. Tillslut kom jag in i ambulansen och de satte någon kanyl i armen vilket jag störde mig på senare eftersom jag inte fick något som dövade smärtan däri, bara en nål liksom. När jag låg inne i ambulansen kändes det otroligt ensamt att inte Kristoffer var med (jag visste inte att han satt i framsätet när vi körde till sjukhuset i 130km/h).


Jag skrek otroligt mycket i ambulansen och det kändes både befriande och lite pinsamt eftersom personalen var så himla lugna. Jag hörde hur de pratade om att vi hade varit i kontakt med Mölndal men att Östra skulle gå snabbare att åka till så det fick bli Östra. Väl framme på sjukhuset var det åtet igen lika skönt att komma ut i luften. Jag tror att jag mest blundade eftersom det kändes obehagligt och nu i efterhand kan jag inte riktigt minnas vad jag hade på mig. Tror det var min Harry Potter-t-shirt och en filt bara. Vi kom i alla fall in i någon ganska mörk korridor och sedan fick vi in i ett rum där jag fick smaka lustgas. Och så kom Kristoffer till mig och då kändes allt lite bättre. Jag tyckte inte det hjälpte något med lustgasen men jag tror egentligen att det gjorde det. Det var i alla fall skönt att få skrika in i masken. Det tryckte på ordentligt och jag tror att det började svida en del också. Jag vet att jag sa till barnmorskan att jag ville att hon skulle hjälpa mig så att jag inte sprack en massa för nu började det gå upp för mig att vår lille bebis faktiskt var på väg ut.


Det var en märklig känsla att föda. Det sved och det tryckte och jag kunde liksom känna hur han (Aaron alltså) rörde sig utåt. Fast inget kändes varken hårt eller mjukt. Bara stort och överväldigande. Kristoffer var nära mitt huvud och peppade och hejade på. Jag blundade mest men öppnade ögonen lite för att se hur lustgasmasken såg ut. Tillslut (efter ganska kort tid upplevde jag det) sa barnmorskan till mig att vid nästa värk skulle jag stänga munnen när jag krystade. Jag fick mer instruktioner och Kristoffer upprepade dem till mig så att jag skulle förstå. Jag minns hur jag krystade två gånger och hur det sved och något började komma ut ur mig. Jag hade lustgasmasken på mig när jag krystade men tog av mig den mellan värkarna. Det kändes som att det tog extra lång tid vid sista värken (3e, 4e eller 5e?) när han skulle ut men då kände jag i alla fall att något lite mjukare passerade och tillslut var ute. 


Vid 04.37 var han född.


Aaron

lördag 15 februari 2014

Dop

Idag ska vi åka iväg för att fira en liten Greta som ska döpas. Jag gillar verkligen dop. Det brukar vara så avslappnad men samtidigt uppsluppen stämning. Det blir liksom så tydligt att det där lilla barnet har hela livet framför sig och vid deras sida står de stolta föräldrarna som tycker att de har världens mest underbara lilla skatt. Dop är helt enkelt bara en massa kärlek. I alla fall för mig som inte är det minsta religiös.
Harrisburg

torsdag 13 februari 2014

Knipövningar - here I come

Okej. Med risk för att bli aningens privat (snarare än personlig) så kommer här en liten uppdatering på mitt fysiska tillstånd. För er som undrar alltså :)

I onsdags var jag hos sjukgymnasten på Östra för att prata om hur jag mår psykiskt men framförallt för att göra en fysisk undersökning. Blä för det säger jag bara. Jag hade dessutom missat att jag skulle göra den typen av undersökning (hur jag nu kunnat missa det) så otaktiskt nog var jag inte klädd i kjol/klänning a la tips från Spiderchick.
20140210-IMG_1177
Det gick ganska bra att prata om förlossningen även om jag darrade lite på rösten när jag sa att jag inte var speciellt orolig över en kommande förlossning (eh... jo, sa mitt kroppsspråk tydligt när munnen sa nej) och det kändes skönt att få lite statistik på hur det skulle kunna bli för mig i framtiden (jag gillar ju statistik liksom). Även om det känns väääldigt långt borta att tänka på en ny förlossning och ett nytt barn. Men när det kom till undersökningen sedan så. Ja. Jo den gick väl egentligen också bra. Fast jag blev förvånad över att det gjorde så ont och att mina muskler är löjligt försvagade. Det var nästan som att vara bedövad när tanken och kroppen inte hängde med varandra. Jag tänkte "knip" och spände allt vad jag kunde, men det var som att det liksom inte hände någonting. SÅ. Nu är det bara att börja öva upp bäckenbottenmuskulaturen. Jag fick ett träningsprogram som jag ska försöka följa. Och det är ju jättebra. Jag har nämligen varit lite rädd för att börja göra övningar så det var ju skönt att veta att det var fritt fram för det.
20140211-IMG_1211
(Aaron tränar nacken. Kanske kan vi ha träningspass tillsammans?)

Jag fick också tips om lite andra övningar jag kan börja med för att öva upp styrkan i kroppen igen. Saken är bara den att jag inte har en aning om hur jag ska få tid till att göra dem, när jag har en liten pojke som älskar närhet. Knipövningar kan jag ju göra medan jag har Aaron i selen på mig, eller när jag bär omkring på honom, men allt det andra... Ah well. Vi har ju tänkt skaffa en babysitter och förhoppningsvis kommer han trivas att sitta i den medan jag försöker göra något disciplinerat med min kropp.

Risiga bilder men fint motiv

Alltså jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig men de senaste månaderna har jag typ bara kunnat ta bra bilder i naturligt ljus. Majoriteten av alla bilder jag tagit i lite halvtaskig belysning blir gryniga, gulgröna och bara jävligt fula. Jag vet att det beror på att jag inte orkar sätta mig in i exakt hur jag ska ställa in kameran för att det ska bli bra. Men som sagt. Jag orkar inte. Istället kör jag mest på nödlösningen att göra bilderna svartvita, men det är knappt så att det ens fungerar. Tur att jag i alla fall har ett fint motiv att rikta linsen mot. Synd bara att jag vet att bildern hade kunnat bli ännu bättre om jag bara tog mig i kragen...
20140114-IMG_063920140114-IMG_0640

onsdag 12 februari 2014

Sånger

Jag försöker sjunga lite för Aaron så att han ska vänja sig vid min väna stämma. Hrm hrm. Och eh ja... Det blir en salig blandning toner han får höra. Några klassiska barnvisor, en och annan psalm och så självklart en hel del snappsvisor (första veckan på Chalmers ägnade jag mig åt att lära mig alla sånger i "sjungboken" (förmodligen hade jag klarat mer tentor om jag istället fokuserat på matten då, men hur kul är det liksom), dessutom hade jag ett gäng sånger i bagaget redan då också så det finns lite att välja bland). Jag sjunger visserligen snapsvisorna i lite lugnare tempo och utan en massa borddunkandes och sånt. 
Besök i Harplinge
När jag sjöng "till spritbolaget" tyckte dock Kristoffer att det kanske var smartare om jag lärde mig originalet, dvs. Emil i Lönnebergas "till snickerboa". Kan ligga något i det. Jag överväger också detsamma vad gäller "strejk på prips" vs "i natt jag drömde" eller vad den nu kan tänkas heta. (Är ju ändå lite trevligare att sjunga om fred på jorden än en jättesal där ölen stod i rad.)
Blommor
Tycker det funkar ganska bra för att lugna honom, i kombination med vaggande i famnen i alla fall. Tror förvisso att det mest är vaggandet som hjälper men det känns lite bra för mig också. Utom precis på morgonen. Då kan jag knappt nynna i rätt ton!

tisdag 11 februari 2014

Sex veckor och mammafika

Wiiii! Vår lilla skrutt är sex veckor gammal idag! Yay. Det firade jag med att äta en semla och försöka göra ett avtryck av hans ena fot (lyckades inte med handen).
Besök i Harplinge
Kristoffer har varit borta hela dagen eftersom han är på tjänsteresa. Han åkte i morse vid 5 och kommer hem i natt) vilket är astråkigt. Men vi har försökt hitta på något roligt själva, Aaron och jag. Detta utmynnade i att vi (Aaron och jag) har gått på café för första gången. Det var nämligen dags för första "mammafikat" tillsammans med några i vår föräldrautbildningskurs. Väldigt spännande att se och prata med folk nu när vi faktiskt har blivit föräldrar. Det gick ganska bra även om jag känner mig helt löjligt otymplig med vagnen. Så himla krångligt att öppna dörrar utan att gå in i massa saker. Tack och lov behövde jag varken byta blöja eller amma och det kändes skönt eftersom det var vår första tur utanför det egna eller någon annans hem. Aaron sov/slumrade sig igenom hela besöket i min famn men vaknade så klart när vi skulle gå och jag fick lägga ner honom i vagnen.
Besök i Harplinge
I morgon är det dags för mig att besöka sjukgymnastenheten på Östra för första gången. Känns lite läskigt men jag hoppas att jag ska få lite övningar som jag kan börja göra. Att gå på toa kan nämligen fortfarande vara en pärs. Mamma kommer tack och lov upp för att vara barnvakt. Lyxigt värre att ha en mamma som kan ställa upp bara sådär trots att vi bor en bit ifrån varandra. Har inte bestämt om jag ska köra dit själv eller om vi ska åka alla tre. Får helt enkelt se på dagsformen...

måndag 10 februari 2014

Kort kortfilm

En härlig och fullspäckad helg är slut och i morse var det åter dags för Kristoffer att ställa klockan. Aaron testade en ny grej igår när vi skulle hem till några kompisar - han valde att sova extra länge. Detta höll sedan i sig hela natten och det gick över tre timmar mellan amningarna. Score! "Det är nu det vänder", brukar Krostoffer säga efter en natt med mycket sömn, men jag tror fortfarande att det är lite tidigt att ta ut en sådan seger. Skönt var det i alla fall.

En så här lagom grå måndag bjussar jag på en mycket kort kortfilm. Och nej. Det är ingen actionfilm den här gången heller :)



Aaron i Harplinge from Lina Ekholm on Vimeo.

fredag 7 februari 2014

Äntligen fredag

Åh vad härligt med fredag. Det betyder att vi har två hela dagar tillsammans alla tre framför oss. På lördag piper vi nog ner för att hälsa på i Harplinge och på söndag vankas bebismys med kompisar. Lovely! Och så ska vi försöka göra någon form av avtryck av Aarons händer och fötter med lite fingerfärg. Jag fick nämligen låna lite ekologisk färg av en kollega (som också varit snäll och lånat ut en bärsele och erbjudit hur mycket hjälp som helst) (jeep - jag kan ha världens bästa kollegor) men vi har inte hunnit med att använda färgen än. Eller ja. Hunnit och hunnit. Det har fallit mellan stolarna helt enkelt. Men men. Nu blir det fredagsmys/bebismys med lite andra kompisar. Hur bra är inte det :)

Topasgatan 1 februari
Bild från förra helgens bebismys med fastrar och kusiner

torsdag 6 februari 2014

"Det finns inga jobbiga barn, bara trötta föräldrar"

Gah. Jag känner att jag måste skriva av mig lite angående trötthet.
20140110-IMG_0542
Det här med sömn är nämligen inte alltid så lätt. Aaron och jag är inte helt sömnsynkade och för det mesta gör ju inte det så mycket men just på morgonen kan det bli lite jobbigt. Jag är tyvärr inte en sådan person som kan bara bestämma mig för att somna vilket kan göra saker och ting lite knepigt emellanåt. Så ibland blir det helt enkelt lite tungt. T.ex. när jag varit vaken sedan 4 för att amma och byta blöja, fått Aaron att somna om men själv lyckas jag inte somna om eftersom måste ligga i en krånglig ställning med handen på honom så att han inte ska vakna. Sedan vaknar han vid 05:30-06:00 igen för att amma men somnar om snabbt. Jag somnar själv nästan. Och då ringer Kristoffers alarm och jag blir klarvaken men fortfarandeastrött. DÅ känns det jäkligt jobbigt. Så där bakistrött-jobbigt. Men jag försöker tänka att det bara är några timmar varje dag som det är så här. Och bara några år framöver ;)

Anyways. Allt det här får mig att tänka på att jag flera gånger har fått frågan om vi har ett "snällt" barn som låter oss sova på natten. Den frågan gör mig faktiskt jävligt irriterad. ALLA barn är snälla! Det finns INGET barn som gråter, skriker, är vaken, kräks eller vad det än må vara, av elakhet. Och när jag lyssnade på Moa och Matildas podcast sa de en så bra sak "Det finns inga jobbiga barn, bara trötta föräldrar". Nu har jag visserligen bara fått ynnesten av att vara förälder i lite över fem veckor men jag känner absolut att jag kan skriva under på det där citatet.

onsdag 5 februari 2014

Saker jag önskar mig i födelsedagspresent

Snart fyller jag 29. Jag har därför hittat massa fina och snordyra saker som jag vill ha (till mig eller Aaron). Jag räknar inte med att få något av dem men drömma går ju alltid.

Överdrag till vagnen sytt av det här tyget från Littlephant

Duschdrapperi från Ferm living
Hugo


nappflaska i glas från Lifefactory

Väska Elefant Bag Lin (svart eller blå)
Tröja från Newbie till Aaron

Bäddset till Aaron av By Nord



Och sedan kvarstår ju sakerna jag skrev om här och stolarna jag nämnde här.

p.s Den där energin jag skrev om igår försvann ungefär exakt efter att jag skrivit det. Sedan var jag aptrött resten av dagen. Är rätt trött nu också eftersom jag varit vaken sedan 04.00 men det går väl över till jag gifter mig. Vänta lite... Just det. Jaja. Ny dag nya tag d.s

tisdag 4 februari 2014

Fem veckor

Idag blir Aaron 5 veckor gammal. Jag gissar att det blir lite långtråkigt att läsa om hur fantastisk han är minst en gång varje vecka. Så det räcker väl med att jag säger att livet känns bara bättre och bättre nu när han är med i bilden. Och jag tycker verkligen synd om Kristoffer som varje morgon säger att han inte vill gå till jobbet utan bara vill ligga kvar i sängen och mysa med oss två.

Hursomhelst. Aarons 5veckorsdag firar vi genom att träna nacken, bjuda på onödiga saker på tradera medan han sover i bärselen och eventuellt ge oss ut på en promenad för att införskaffa en semla eller två. Känner att jag har ovanligt mycket energi med tanke på att vi ammat varannan timme sedan 23 igår kväll. Får se om vi kan göra något konstruktivt av det eller om jag klappar ihop snart istället.
Magträning

måndag 3 februari 2014

Napp?

I lördags bestämde vi oss för att nu har amningen fungerat så bra såpass länge att det är dags att våga att testa napp till Aaron. Eftersom han glatt (hrm, well..) har sugit på mitt lillfinger som tröst när vi åkt bil tidigare så var jag rätt säker på att det inte skulle vara några som helst problem att introducera napp. Det visade sig dock att det inte alls skulle vara så lätt. Så nu tränar vi helt enkelt på att använda napp de tillfällen som han är trött och behöver tröst men inte mer mat.
Topasgatan 1 februari
(Bilden har inget med inlägget att göra - jag bara gillar att tulpansäsongen har kickat igång)

Jag har tänkt att det liksom är lite fusk att använda napp men eftersom det verkar finnas så mycket forskning som visar på positiva effekter av nappanvändning (som minskad spädbarnsdöd) så har jag börjat omvärdera min syn lite. Det viktiga är ju dock att vi inte börjar använda nappen slentrianmässigt utan istället, som vår amningsexpert menar, ser till varför barnet är ledsen. Det tilltalar ju även ingenjören i mig - att alltid ifrågasätta varför någonting är på ett visst sätt och sedan försöka hitta en lösning på problemet. Nu låter det ju kanske som att jag har en väldigt högtravande idé om det här med nappanvändning, men jag känner att så måste nog vara min utgångspunkt. Även om jag vet att den, om Aaron bestämmer sig för att gilla napp, kommer användas för att "släcka bränder" måååånga gånger.
Inte så nöjd med varma kläder
(Bild från några timmar innan vi testade napp för första gången. Kristoffer gillar inte den här bilden men jag tycker tvärtom att den är helt fantastisk. Så otroligt mycket kärlek i den)