Napp?

I lördags bestämde vi oss för att nu har amningen fungerat så bra såpass länge att det är dags att våga att testa napp till Aaron. Eftersom han glatt (hrm, well..) har sugit på mitt lillfinger som tröst när vi åkt bil tidigare så var jag rätt säker på att det inte skulle vara några som helst problem att introducera napp. Det visade sig dock att det inte alls skulle vara så lätt. Så nu tränar vi helt enkelt på att använda napp de tillfällen som han är trött och behöver tröst men inte mer mat.

(Bilden har inget med inlägget att göra - jag bara gillar att tulpansäsongen har kickat igång)

Jag har tänkt att det liksom är lite fusk att använda napp men eftersom det verkar finnas så mycket forskning som visar på positiva effekter av nappanvändning (som minskad spädbarnsdöd) så har jag börjat omvärdera min syn lite. Det viktiga är ju dock att vi inte börjar använda nappen slentrianmässigt utan istället, som vår amningsexpert menar, ser till varför barnet är ledsen. Det tilltalar ju även ingenjören i mig - att alltid ifrågasätta varför någonting är på ett visst sätt och sedan försöka hitta en lösning på problemet. Nu låter det ju kanske som att jag har en väldigt högtravande idé om det här med nappanvändning, men jag känner att så måste nog vara min utgångspunkt. Även om jag vet att den, om Aaron bestämmer sig för att gilla napp, kommer användas för att "släcka bränder" måååånga gånger.

(Bild från några timmar innan vi testade napp för första gången. Kristoffer gillar inte den här bilden men jag tycker tvärtom att den är helt fantastisk. Så otroligt mycket kärlek i den)