måndag 16 december 2013

Saker jag inte hade tänkt på eller trott att jag skulle känna under graviditeten

På det hela taget har jag haft en fantastiskt bra graviditet och merparten av tiden, till och med nu på slutet, har jag inte ens tänkt på min ständigt växande mage och innehållet i den. Jag har ju nämligen känt mig precis som mig själv. Jag har varit pigg, glad, (mestadels) frisk och inte känt av några direkta krämpor. Men några saker har ändå varit annorlunda och eftersom det nu, om allt går bra, är max tre veckor kvar till vi får träffa vårat lilla Jesusbarn, tänkte jag att jag skulle sammanfatta de här nio månaderna som gått.

Om mat 
20130124-IMG_5761
Jag räknade med att bli illamående (vilket jag var bitvis under några få veckor, men knappast något att klaga över). Vad jag inte räknade med var att jag under flera veckor helt skulle tappa aptiten på mat. Att mat skulle bli ett ont måste. Att jag skulle få kväljningar av att gå förbi grönsaksdisken eller av att se bilder på mat. Det känns också ganska oväntat att jag skulle känna avsmak inför att äta kött i flera veckor. Jag gillar ju kött liksom. Den känslan har dock gått över och emellanåt kan jag verkligen längta efter en riktigt god carpaccio.

Om mobiliteten
Johan&Cias bröllopsfest
Knyta skorna mot slutet, torka mig efter ett toalettbesök, böja mig ner, sätta mig ner, resa mig upp, vända mig om i sängen osv osv. Ja listan kan göras lång. Inga stora grejer på något sätt, men de bidrar alla till att jag känner att mobiliteten inte direkt är på topp. Jag skulle heller aldrig kunna tro att det skulle bli så svårt att gå fort. Jag trivs ju bäst när jag få gå i mitt vanliga snabba tempo, och att plötsligt få som en handbroms som läggs i så fort jag länger mina steg lite känns helt klart ovant.

En händelse som jag känner säger allt om det här är något som hände på vattengjympan förra veckan. En av tjejerna tappade nämligen sin nyckel, varpå vi alla tittade på osäkert varandra och suckande skakade på huvudena. Jag tror vi alla tänkte samma sak – inte en chans att jag kan hjälpa till att plocka upp den där! Hon sträckte sig själv ner till golvet och lyfte mödosamt upp nyckeln igen. ”Hur många gravida krävs det för att plocka upp en tappad nyckelknippa” sa vi och skrattade åt oss själva. 

Om kroppsuppfattningen
år 2010-223
Jag antar att hjärnan inte riktigt hänger med när kroppen förändras så snabbt men det är så märkligt när jag ser mig själv i spegeln och undrar vem den där elefanten är. (Just det, det är ju jag!) Jag har dock slutat försöka vända mig på sidan när jag ska gå förbi trånga passager eftersom jag nu har insett att ja, jag är faktiskt smalare när jag går rakt fram med magen först snarare än med en axel först. Fast jag går fortfarande in i dörrar, bänkar, människor och allt annat som sticker ut... Undrar om det blir någon form av motreaktion när magen väl är borta?

Om oförskämda människor
Burning biocore prairie - 20121108 - 37
De flesta är duktiga på att visa sin glädje för min skull och är bra på att otvunget gratulera min grossess. Det finns underbara människor som berättar om allt på temat att ”få barn är det bästa som hänt mig” och som verkligen, verkligen får något ljust i blicken när de börjar prata om det. Men sedan finns det också de som inte riktigt fattar vad de har för relation med mig och vad de därför kan säga och inte säga.

Konversation med man jag tidigare bara utbytt fåtal ord med.
När han får reda på att jag är gravid: ”Jaha, då har du 18 års slit framför dig”
Han: ”Vet ni vad det blir för kön”
Jag: ”Ja, de säger att det blir en pojke”
Han: ”Jaha, pojkar är värst”
Vad hände med ett simpelt ”grattis” liksom?

Lösryckta kommentarer från en kvinna jag känner väldigt ytligt.
Hon: ”Hur mycket har du gått upp i vikt”
Hon: ”Du har tur som bara lagt på dig på magen”
Hon: ”Du kommer snart att vara smal och vältränad igen”
Varför är en person jag bara känner ytligt så intresserad av min vikt att hon måste prata om det varje gång hon ser mig? Och varför i hela världen skulle jag som aldrig någonsin varit vältränad i hela mitt liv plötsligt börja bry mig om det?

Sedan har vi också de som envisas med att berätta ”skräckhistorier” (trots att jag tydligt klartgjort att jag bara vill höra om positiva upplevelser). Eller varför inte han som gjorde sig lustig över min gångstil en dag när jag hade riktigt ont i ryggen. Kul. Verkligen. Not.

Nä usch, vad gnällig jag låter nu. Vi släpper det och går vidare till något roligare.

Om nya perspektiv 
Stefans 40års fest
Det är märkligt hur snabbt det där lilla livet i magen, som jag inte ens känner, har fått en central roll i mitt liv. Jag har till exempel börjat se andra människor som potentiella smittohärdar och funderar direkt på om de kan smitta mig med något som i sin tur kan påverka Jesusbarnet. (Det här påminner mig om att jag måste köpa handsprit att ha hemma…)

Jobbet har också rasat i placeraringar för inget jag gör där är lika viktigt som det min kropp håller på med – nämligen att producera liv. Lyckligtvis verkar mina kollegor och chefer vara av precis samma åsikt.

Jag har börjat lägga märke till vilket märke folk har på sina barnvagnar och känner direkt någon form av samhörighet med de som har samma modell som vi har…Washington DC
Om jag har flyttat mitt fokus så här mycket nu- hur ska det då bli när vi väl får träffa vår lilla bebis? Fantastiskt och märklig tanke på många sätt. Och snart är det äntligen dags. December eller Januari spelar just nu ingen roll. Bara det går bra så är vi tacksamma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Varsågod - skriv några peppande ord!