Det är lite svårt att greppa, men
idag gick jag in i v.30 (29+0). How weird is that? Ändå har jag svårt att förstå att jag faktiskt är gravid och att vi, om allt går bra, ska bli tre inom en ganska snart framtid. Detta trots att magen växer så det knakar, jag vaggar fram som en skadad anka och stånkar och stönar högt varje gång jag måste böja mig (och sedan resa mig upp!).
Parantes: Trots att jag inte kan gå på samma sätt som tidigare så ligger jag ändå ganska bra till i stegtävlingen (som jag själv har dragit igång - ja, jag vet - hur tänkte jag där?) som vi har på jobbet just nu. Funderar på att skicka ut ett peppande mail till alla som ligger efter mig med något i stil med att "you´re loosing to a pregnant woman! suck it up and start walking", men jag vet inte riktigt... Mina kollegor kanske inte ser det som så peppande?
Tillbaka till barnsnacket. Igår var jag och köpte en barnvagn som Kristoffer hittat på blocket. En begagnad, svartvit Brio Go från 2010 blev det. Förutom att den var ganska skitig (vem fan säljer skitiga saker, förresten?!) och jag stod/låg (stånkandes och stönandes, ja) med vårat biltvättarkit i duschen igår för att göra rent den så känns det härligt att kunna checka av ytterligare en sak på att-göra listan. Och så tycker jag faktiskt att den är ganska snygg. Och passar bra ihop med vår vita bil - sånt är viktigt :)
Nu medan Kristoffer har varit borta har jag tänkt att jag ska fixa iordning en liten barnhörna i sovrummet. Nu är saken bara den att den vaggan, som vi har och tänkte ha bredvid sängarna i sovrummet, väger exakt hur mycket som helst och är för bred för att ensam baxa in i sovrummet. För mig som är rätt enveten gör det mig något vansinnigt förbannad av vetskapen på att jag behöver hjälp med något så simpelt som att möblera om. Inte för att jag inte har försökt, nej då, men efter 20 minuters stånkande och svärande fick jag helt enkelt se mig själv besegrad och släpa tillbaka skiten till vardagsrummet. Med molande ryggvärk som betalning för mitt slit. Hade det inte varit för att vi har fått den av Kristoffers familj och att den är så djävulusigt tung hade jag slängt ut skiten direkt.
Men, egentligen vill jag ju tycka om den. Den är nämligen gjord av ett gammalt körsbärsträd som stod på tomten där Kristoffer och hans systrar växte upp och har använts (om än en ganska kort tid) av alla Kristoffers systerbarn. Det tycker jag är en superfin idé och jag vill gärna kunna berätta det för vårt/våra framtida barn. Men ändå... Varje gång jag tittar på den så kokar det inombords. Det är som att den står där och hånler åt mig för att jag inte är tillräckligt stark.
Gick förresten igenom bebisens garderob igår, för jag tänkte jag skulle tvätta alla kläder idag. Upptäckte då att det var ganska skevt fördelat... Så här ser det ut än så länge:
3 jeans, 6 tröjor, 2 pyjamaser, 2 par sockar, 2 t-shirtar, 12 mjukisbyxor, 1 innemössa, 1 utemössa, 3 par strumpbyxor och
22 bodysar! - hur i hela världen gick det till?
Antal vinterkläder = 0. Eh, japp. Som sagt. Sa jag att vi är blivande förstagångsföräldrar?
