För privat?

Jag läste en artikel som BRIS skrivit om att vi vuxna måste komma ihåg att fråga våra barn om vi får lägga upp bilder på dem på sociala medier. Nu är ju visserligen Aaron lite för liten för att ge mig ett rakt svar men det fick mig att fundera på om jag delar med mig lite för mycket av honom på bloggen, Facebook och instagram. För att inte tala om Flickr där jag har nästan hela bildarkivet samlat. Helt öppet för vem som helst att kolla på. Gör jag honom en otjänst som inte låter honom välja bilder och text själv? Det spelar väl ingen roll att han är det vackraste jag vet och därför vill dela med mig av honom till resten av världen? Det kanske ändå är han som borde få välja vilka bilder han vill synas i och inte. 

Och om han gör någon rolig, knäpp eller udda grej - varför känner jag då ett behov av att skriva ner det i ett inlägg istället för att skriva ner det i hans baby-bok? Är inte det ganska galet? 

Samtidigt tänker jag att det är inte så himla många personer som läser min blogg, kollar mitt Facebookflöde eller scrollar igenom mitt instagram. Och de få personerna som faktiskt gör det är ju sådana som jag vill ska få känna att de får vara en del av Aarons liv. Trots att de kanske bort flera mil bort. 

Nä jag vet inte. Jag vet inte vart jag vill komma. Jag vill nog bara säga att jag brottas lite med det här känslorna och mina sociala medier vanor. Jag har helt enkelt någon form av konflikt inombords. Och så har jag ju läst på mer än ett ställe att det är viktigt att vara personlig men inte privat. Kruxet är bara att jag är väldigt oprivat. Och många gånger förstår jag säkert inte ens skillnaden på vad som är personligt och vad som är privat.

 

En gråtande pojke på näthinnan

För det mesta är det väldigt lätt att lämna Aaron. Han springer in och tittar knappt åt mig och själv står jag där med lite pipig, lätt försvinnande, röst och säger. "Jaha... Men då går mamma då Aaron. Hej då. Mamma älskar dig. Pappa hämtar dig i eftermiddag. Hej då" Typ så. Men inte idag. Idag klamrade han sig fast vid mig och ville inte alls leka med leksakerna, de andra barnen eller vara hos pedagogerna. Jag hade lite luft innan mitt tåg skulle gå så jag väntade till absolut sista minut innan det blev dags att gå. Men tillslut måste jag ju åka liksom och egentligen tror jag att det bästa är att göra processen ganska kort. 

Men i stället för att se en glad liten pojke som vinkar och säger "ej da" så möta jag av stora krokodiltårar. Gud. Jag vet ju att han kommer glömma bort det inom den närmaste minuten. Men inte jag. Istället är jag beredd att kapitulera och bara säga "Äsch, jag skiter i mitt jobb. Vi stannar hemma och leker istället"

Jag blir tvungen att köra svinfort till tåget med bilden av en gråtande pojke - min gråtande pojke - på näthinnan. Blodsmak i munnen av stress/ångest/separationsångest/jag-vet-inte-vad. Sladda in på parkeringen. Parkera perfekt. Springa över gångbron. Sätta mig på tåget med darriga ben. Tänka att jag borde träna. Tänka att var det inte egentligen bättre förr. När en förälder var hemma och den andra jobbade. Tänka att jag längtar till semestern när det inte finns några tåg att passa utan bara tid för varandra.