Det svåraste jag gått igenom

Att bli tvåbarnsmamma kan vara det absolut svåraste jag har gått igenom. Det värsta jag upplevt. Och visst låter det fel att säga så. Så låt mig försöka förklara vad jag menar.

När jag blev mamma för 2,5 år sedan så var det utan tvekan det absolut bästa jag någonsin upplevt. Den intensiva och oändliga kärleken jag kände för Aaron tog mig med storm och jag blev skör som glas och stark som en diamant på samma gång. När jag skulle få bli mamma för andra gången var det alltså just de där två känslorna som jag förberedde mig på. Förväntade och såg fram emot. Men de kom inte. Istället kom otillräckligheten. Det skamfyllda i att känna att jag älskade mitt första barn mer än mitt andra. Jag kände mig med ens som den vidrigaste människan i hela världen. För i min värld är det föräldrarnas förbannade skyldighet att älska sina barn. Lika mycket. Och Gud nåde den förälder som får något av sina barn att tro att den är mindre älskad än syskonet. Det ska vara föräldrarnas lott att alltid svara "jag kan inte välja" på frågan om vilket barn de älskar mest.

När Märtha kom önskade att jag kunde vrida tillbaka tiden. Och tala om för Lina våren/försommaren 2015 att hon inte behövde ha bråttom med fler barn. Jag ville säga till mig själv att jag borde ha tagit vara på ensamtiden med Aaron. Fått lov att njuta av bara honom. Skämma bort honom. Överösa honom med kärlek i ett år till. Och jag berättar för alla jag känner att 2 år mellan barnen är för kort tid. Eller. Det var för kort tid för mig. Jag behövde mer tid på mig.

Nu börjar de där skamfyllda känslorna tack och lov att släppa. Och det är som att ett hål, ett svart otäckt tomrum, håller på att fyllas med ljus. När jag ser Aaron och Märtha titta på varandra och skratta. Se hur ärligt deras blickar möts. Då känns det som att det där helvetet jag gått igenom var värt något. Att det är värt allt.

"Du var min första vän" sa min lillebror i sitt tal när jag och Kristoffer gifte oss. Och när jag tittar på Märtha så känner jag att hon kommer kunna säga precis samma sak till Aaron. Han är hennes första vän. Och även om jag inte kunde ge henne den där omedelbara gränslösa kärlek som Aaron fått, så har jag kanske givit henne något ännu bättre. För hon har fått en storebror som älskar henne.