Jag har våndats mycket över namnvalet. (Det gör jag till viss del fortfarande. Men det går lättare när jag kan kalla dig mini, mini-Märtha, skruttan, min Mine eller något annat.) Och jag och Kristoffer förbannar oss själva för att vi upprepade samma jobbiga situation som vi gick igenom med Aarons namn. Om vi någonsin skulle råka bli gravida igen så kommer vi tveklöst spika namnet innan förlossningen. Och absolut inte under de första två veckorna efter förlossningen då hormonerna dansar cancan i kroppen.
Det har varit en kämpig tid. För mig. Ändå har du varit ett ganska lätt barn. Äter och sover bra. Gillar att åka bil ibland och ibland är det det värsta du vet. Det känns som att du egentligen är en ganska glad liten filur men att du liksom inte riktigt får chansen att visa det. Och jag vill att du ska förstå att det inte är på grund av dig det är kämpigt. Är rädd för att du senare i livet ska tro att du inte var efterlängtad när det är oceaner bort från sanningen. För tänk vad vi har väntat på dig!
Det är roligt att se att du börjar upptäcka världen. Uppskattar när jag gör massage på benen och fötterna. Men du vill för allt i världen inte att vi ska hålla på att ta av eller på några kläder. Jag och Kristoffer svär över varför så många bebisklänningar har knappar på ryggen och väljer en omlottbody med strumpbyxor i stället.
Vare dag funderar jag på vilken ögonfärg du ska få i slutändan. Just nu är ögonen mörka och jag anar brunt under det blå. Men det skulle ju kunna vara en grön nyans som skymtar också.
Du har ett leende som kan få även de kyligaste av hjärtan att smälta. Men när du skriker ditt hesa skrik skär det rakt in i själen på mig för att jag inte kan trösta.
Jag skulle vilja överösa dig med vackra ord om kärlek. Men mitt hjärta räcker inte riktigt till. För du förtjänar tusenfalt av vad jag kan ge.
Mitt fina lilla barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varsågod - skriv några peppande ord!