För några veckor sedan såg jag och Kristoffer en fantastiskt fin film. A brilliant young mind. En film om en autistisk pojke som har matematik som sin superkraft. Han får börja med avancerade mattematiklektioner på universitetet innan hans ens blivit tonåring och där han träffar en deprimerad lärare med MS. Tillsammans börjar de träna för att han ska få vara med i matematikolympiaden. Men egentligen är det inte en film om att träna för någon olympiad. Egentligen är det en film om kärlek. Om obesvarad kärlek. Om den gränslösa kärleken en förälder känner för sitt barn. Den där kärleken som gör att du är beredd att offra vad som helst. Kärleken som gör att du står och får förklara för den nya killen i take-away-luckan att antalet bitar måste vara ett primtal. Om kärlek till dem som inte finns. Om kärlek till det som gått förlorat. Och om rädslan för att förlora något.
Det kan vara den vackraste filmen jag någonsin sett faktiskt. Så där hjärtkramande fin, ärlig, sorglig och hoppfull på samma gång.
Se den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varsågod - skriv några peppande ord!