Depp

Om jag hade trott att den där nedåtgående spiralen jag befinner mig i på något magiskt sätt skulle upphöra så misstog jag mig gravt. Hur är det ens möjligt att känna sig misslyckad på precis alla sätt? Jobbmässigt är det som att allt jag rör vid går åt helvete. Saker jag gjorde för flera år sedan kommer tillbaka och hånar mig grovt samtidigt som nya projekt blir mer och mer komplicerade. På hemmafronten blir jag ständigt påmind om exakt hur lite tid jag lägger på att hålla ordning på räkningar, försäkringar och andra viktiga papper. Påminnelseavgifter hopar sig på saker jag trott att jag betalat och brevlådan tycks alltid full med allt annat än roliga kort.

Det här veckan, min sista som tjugo-någonting, har jag ägnat all min energi åt allt annat än mig själv och det känns pinsamt och småsint att erkänna att det faktiskt tär på mig. Jag skulle vilja vara lite egoistisk. Gå på stan i en halvtimma. Träffa en kompis eller bara ta ett långt bad i lugn och ro.

Och så vill jag fira min födelsedag. Jag vet att jag har sagt att jag inte ville det men det är ju uppenbarligen en lögn. Jag vill att folk grattar mig. Så att jag får känna mig lite bortskämd och omtyckt. 

Usch vilket deppigt inlägg det här blev. Men så är ju livet ibland. Vi avslutar med något lite bättre. En bild på en person som symboliserar något som jag faktiskt är jävligt bra på. Nämligen att vara mamma till den här lilla underbara varelsen. Jag må suga på allt annat just nu. Men att vara Aarons mamma - det är jag faktiskt bäst på!