Två veckor kvar

Om två veckor börjar jag jobba igen. Det känns faktiskt helt sjukt. Och jag tycker inte att jag är det minsta förberedd på det. Visst ska det bli lite skoj att komma tillbaka och sätta tänderna i något spännande projekt, träffa mina härliga kollegor och kanske luncha med någon kompis i stan medan vi pratar om hur det är att börja jobba igen. Men mest känns det läskigt. Läskigt för att jag är rädd. Jag är rädd för att jag kommer att missa så mycket i Aarons utveckling. Jag är rädd för att plötligt inte känna mig lika behövd. Jag är rädd för att alla de där små spontana skratten och mysstunderna som vi har tillsammans ska försvinna. 

Och så är jag lite rädd över hur det ska gå med amningen. Min tanke är att jag drastiskt ska minska ner på amningen till typ två gånger om dagen. Morgon och kväll. Före jag går till jobbet och sedan när jag kommer hem från jobbet. Men jag vet inte. Vi kanske blir tvugna att sluta helt. Trots att det faktiskt är en av de bästa sakerna jag vet. För tillfället överkompenserar jag istället amningen och ammar ofta och länge när Aaron vill. Jag låter honom somna vid bröstet trots att jag vet att det är en dum idé. När han vaknar på natten ammar vi direkt och jag bryr mig inte ens om att försöka söva honom på något annat sätt. Det är liksom som att jag försöker njuta extra mycket medan den här tiden fortfarande varar. Medan vi fortfarande har det här alldeles speciella bandet som aldrig någonsin kommer tillbaka. 

Usch. Helt sentimental är jag. Och emellanåt kryper sig en elak liten tanke in i skallen på mig att jag är missunnsam som vill ha Aaron för mig själv. Att jag liksom ställer mig i vägen för Aarons och Kristoffers mysiga stunder ihop. 

Jaja. Förhoppningsvis kommer jag att läsa det här om någon månad eller två och skratta åt mig själv. Skratta åt att all den där ångesten jag kände var helt i onödan.