Appråpå ett jävligt tungt ämne så drömde jag inatt om en vän till Kristoffer vars flickvän brutalt slets bort från honom alldeles nyligen. Eller. Egentligen drömde jag om henne. Hon var precis lika sprudlade och full av energi som jag minns henne och hon förklarade lugnt att hon kommit tillbaka under en dag för att hon visste att han och alla andra inte var beredda på att hon skulle lämna dem än. Det var sorgligt och vi grät nästan i hela drömmen men samtidigt var det så verkligt, vackert och trösterikt. De hade hela livet tillsammans framför sig, hade precis köpt hus och börjat göra upp många roliga planer för framtiden. Men livet är oberäkneligt och döden obarmhärtig. Det gör mig ledsen och förbannad och rädd när jag tänker på det. Samtidigt försöker jag finna tröst i de ord som en av mina favoritförfattare så klokt uttryckt det.
You think the dead we love ever truly leave us?
Och nej, det tror jag inte. Inte för en enda sekund tror jag det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varsågod - skriv några peppande ord!