Utanför Netto där vi bor brukar det sitta en kvinna med pappersmugg och tigga. Hon har gjort det sedan vi kom hem från USA. Det gör mig alltid illa till mods att se någon av alla dessa människor. Jag vet aldrig riktigt hur jag ska bete mig. Borde jag ge pengar? Borde jag stanna och prata med dem. Be dem att berätta om varför de sitter där de sitter? Fråga om det är något annat än pengar de behöver? Jag vet inte. Det slutar alltid med att jag skamset ser ner i marken eller demonstrativt tittar bort när jag går förbi. Som om jag inte ser dem. Som om de vore osynliga.
10 kr tror jag att jag har gett henne. 10kr totalt alltså. På sex månader har jag gått förbi henne nästan varje dag. Det märkliga är att efter jag gav henne de där 10 kronorna har jag börjat heja, eller i alla fall försöka le mot henne när jag går förbi. Men jag har inte gett henne några mer pengar. Det beror väl bara delvis på att jag nästan aldrig har kontanter på mig. Den där gången hon fick 10kr var det för att jag hade handlat på netto och fick lite växel.
En vecka var hon försvunnen och en annan kvinna satt där i hennes plats. I fantasin målade jag upp många scenarior över vad som hade hänt med henne. Sedan satt hon plötsligt där igen och jag kände en märklig blandning av lugn och vemod. På något sätt kändes det som att allt blev "som vanligt igen" och det var skönt att se att hon verkade må bra. Eller ja. Må som innan i alla fall. Samtidigt gick något sönder lite inom mig. För inget hade ju förändrats. Hon har det lika illa nu som innan. Och på 10 ynka kronor lär hon inte komma till något bättre ställe heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varsågod - skriv några peppande ord!