Vår nya skrivbordsplats

Här kommer en liten glimt av vad vi hittar på i vardagsrummet. Vi har flyttat ut datorn från gästrummet/kontoret/Märthas rum och liksom byggt in den i bokhyllan. Vi hade ju sedan tidigare en härlig bokvägg men den får allt dela med sig lite av ytan till den lilla lilla dataskärmen. Känns ganska bra att ha den där faktiskt men vi har en del kvar att fixa. Bland annat behöver vi skaffa en ordentlig (och snygg!) stol. Jag funderar också lite på om vi ska ha någon form av skrivbordsunderlägg eftersom det känns som att vi kommer repa bordet/skivan annars. Well well. Vi får se.

I andra delen av vardagsrummet kommer vi snart få in en ny soffa men jag tänkte att jag berättar om det i ert annat inlägg så kör vi lite före-efter-bilder. För sånt tycker jag är skitfestligt.

Anyways. Det är himla trevligt att kunna sitta bredvid fönstret samtidigt som vi sitter vid datorn. Då har vi nämligen bra utsikt över odlingslådorna och det är en typiskt fin grej.

Finbesök

Idag får besök av det här fantastiska paret. Lars och Diane.

Lars är Kristoffers barndomskompis som även agerade bestman på vårt bröllop och Di är hans bättre hälft. De bor i vanliga fall i Sydney så det ska bli kul att få bjussa på exotiska aktiviteter så som ta en tur i trädgården med barnen. Typ. Jaja. Jag är megapepp på att de kommer hit i alla fall. Sitter och planerar när vi ska kunna hälsa på dem. Ska bombardera dem med frågor om deras bröllopsplaner och insistera på att själv bli inbjuden. Förhoppningsvis gifter de sig i Australien tänker jag, så får jag en bra anledning att besöka landet.

Zucchini-burgare

Igår blev det äntligen dags att testa ett recept jag suktat över i flera dagar. Jag hittade det hos Lisa via Moa och det är jag megatacksam för. Vad är det då jag pratar om. Well. En megagod zucchini-burgare! Jag ska medge att det inte var helt lätt att måtta, eftersom recepten inte innehåller några direkta mått, men det blev gott ändå så jag antar att just den biten faktiskt inte var så viktig. Och det passar ju mig ganska bra. Hehe. Jag är i alla fall oväntat nöjd med resultatet. Och väldigt irriterad på mig själv för att jag inte fotade det medan vi fortfarande hade hamburgerbrödet framme. Istället blir det en bild på "resterna"... (svar nej, jag kommer aldrig bli en lyckad mat-bloggare, men om ni vill se hur det ska se ut så kika in hos Lisa eller Moa)

Min burgare innehöll zucchini, morot, spenat, ägg, färska kryddor från landet, vitlök (vår egen!), potatismjöl, ströbröd, spiskummin, salto och peppar. Sedan vände jag den i panko och det måste ju vara min största matupptäckt i år. Det och att burgaren skulle stekas länge i rapsoljan för att inte bli degig. Sedan serverade jag burgaren med egna tomater, picklad rödlök, avokado och sallad.

Kommer definitivt att bli en favorit i repris. Men då ska jag våga ta ut svängarna med smakerna. Och addera parmesanost för det tyckte jag saknades. Ska även luska ut en bra sås/dessing till för det kändes inte helt självklart vad som skulle passa till.

TBT Grand Canyon

Igår satt jag och funderade på vad jag skulle skriva om. Jag har en massa tankar som bubblar i skallen, men inte riktigt tid till att sätta mig och formulera dem. Så vad göra då. Well. Ett klassiskt TBT-inlägg bestämde jag mig för eftersom jag liksom gärna ville uppdatera bloggen på något sätt.

Jag scrollade igenom mitt flickr-konto och hux flux poppade den här bilden upp.

Jag står och fotar något och Kristoffer fotar mig. Vi är på semester i USA, i Grand Canyon. Vi har varit och träffat Kristoffers värdfamiljer från när han var utbytesstudent och på vägen tillbaka till Madison (via Las Vegas) passar vi på att besöka Grand Canyon bland annat.

Det var en sjukt häftig upplevelse. Det var som att stå och titta på en stor kuliss. Helt enormt och överväldigande mäktigt. Jag älskade det. Här försökte jag skriva om det. Blir alldeles varm i hjärtat av att läsa det igen.

Jag hade svinont i halsen och mitt hår var en enda stor tova. Mina skor var nyinköpta och lite stela att gå i men det är ju inte det jag minns nu, nästan 4 (!) år senare. Jag minns bara naturens mäktiga kraft och hur påtaglig den var där.

28 dagars plankning

Idag går vi in på dag 17 på min och Kristoffers 28 dagars plankningsutmaning (läs om utmaningen här till exempel). Helt sjukt faktiskt. Det är så jääääääkla tungt. Jag känner mig typ svettig och svimfärdig efteråt men samtidigt så nöjd med mig själv som håller ut. Jag profylaxandas och tänker att jag minsann har tagit mig igenom två förlossningar så lite planka ska jag väl fixa också. Tyvärr tror jag att jag har nått min gräns vad gäller hur länge jag orkar planka. 2 minuter är just nu så lång tid som jag klarar att hålla positionen utan att jag gör den fel. men jag tänker att jag får fuska lite sedan och göra upprepningar istället för sammanhängande pass. Jaja.

Förutom att det är jobbigt som fan så är det ganska kul. Kul att känna att vi gör något. Och att vi gör något tillsammans. Det kan jag sakna lite. Den där tiden vi hade ihop före barn när vi kunde träna tillsammans. Det hände visserligen bara under en väldigt väldigt kort period men det kändes energigivande. För mig var det perfekt att träna (springa) med Kristoffer eftersom han är så peppande och säger precis vad jag behöver höra. Vi kunde springa i ett tempo som var vila för honom och lagom fort för mig. Ofta när vi sprungit klart vår gemensamma runda kunde han ta ett varv till i högre tempo. Eller så såg han våra passa som sina lite lättare dagar.

Annars föredrar jag att springa själv. Och ofta vill ja springa utan musik i öronen. Bara fokusera på andningen och att sätta ner ett ben framför det andra. Tävla mot mig själv liksom. Och inte behöva anpassa mitt tempo efter någon annan.

Märtha 6 månader

Märtha mitt hjärta, min fina Hermine. Så brukar jag säga till dig. Jag har inte riktigt något tillräckligt bra som rimmar på Britt än. Men jag jobbar på det

Idag blir du sex månader stor. Min lilla lilla. De senaste dagarna har du fått upp en väldig fart och du kan nästan krypa, eller i alla fall kräla dit du vill ta dig. Jag har börjat oroa mig för att du inte ligger still i vår säng så därför har bullar jag upp med extra kuddar mot kanten. Igår trillade du ur sängen och sedan följde en hel dag med att du fick en massa skit på dig. Aaron tappade av misstag sina hörselskydd på dig bland annat. Min stackars lilla älskling. Det är inte lätt alltid. Tur att det faktiskt gick bra även om jag hade hjärtat i halsgropen lite väl många gånger.

Du är glad för det mesta men jag kan ändå inte kalla dig nöjd. För du kräver lite mer omsorg än de lätträknade stunder då du har min, Kristoffers eller Aarons odelade uppmärksamhet. Och när du inte får den där uppmärksamheten, så låter du världen veta det. Såklart. Att vara själv är ju bland det värsta du vet och allt för ofta smärtar mitt hjärta av att du tvingas ligga och skrika för att jag helt enkelt bara har en uppsättning händer. Händer som ofta är upptagna med Aaron. Kära lilla gaphals.

Du biter mig i brösten nästan varje gång vi ammar nu och det är ett otyg jag hoppas du ville sluta med snarast. Jag vill ju nämligen på att vi ska kunna fortsätta amma ett bra tag till men det är inte så skoj att behöva parera hugg. Tack och lov har du inte fått några tänder än i alla fall. Samtidigt gör det mig lite full i skratt just eftersom du skiner upp i världens illmarigaste lilla leende när jag säger till dig att "du får inte bita din mamma!" Kanske borde jag vara lite allvarligare på rösten. Men det är svårt att vara det mot en liten bebis.

Nappen är populär. Som leksak. Att använda den som en napp, en pascifier, är i den mening den är avsedd för är dock ganska löjligt. I stället för att bli lugn och somna när du har den i munnen så blir du snarare yvigare med rörelserna och om du är bara en gnutta missnöjd så gör nappen dig fly förbannad.

Jag undrar så vem du ska bli. Hur din personlighet ska utvecklas. Någonstans tror jag att du kommer  bli väldigt olik Aaron men jag hoppas att det inte ska hindra er två från att bli bästa vänner. Jag fantiserar om vad ni kommer att bråka om. Hur ni kommer trösta varandra. Hur ni kommer gadda ihop er emot mig och Kristoffer. Du "pratar" ju redan nu ganska mycket, gör pruttljud med munnen och "svarar" oss så jag tänker mig att du kommer bli som Aaron och snacka omkull oss. Tänk bara vad du kommer berätta för oss sedan.

Bröllopslördag

I lördags var vi på bröllop. På Nääs Slott vid Lerum. Superfint! Vi har inte varit på bröllop på ett år och flera av kompisarna som var på bröllopet har vi heller inte träffat sedan dess. Det känns lite trist för det är väldigt roligt när vi ses. Men vi, jag och Kristoffer mest, är dåliga på att ta tag i det där lilla projektet att träffa folk. Livet kommer liksom emellan och lediga helger spenderas mest med huset eller med att träffa vår släkt.

Det var första gången jag var borta från Märtha och det var en ren pina - för brösten. Till skillnad från första gången jag lämnade Aaron så var jag helt lugn rent mentalt den här gången. Men satan vad ont det gör att inte å amma på nästan tolv timmar när jag är van att amma varje 2-4:e timme. Det var några kompisar som hade sina pyttesmå bebisar med och vi skojade om jag jag kunde låna dem eftersom min bröstpump var trasig. Men det kändes liksom inte helt okej att för någon att låta det bli mer än ett skämt.


Anyways. Jag hamnade vid ett festligt bord och vi skrattade oss igenom sittningen. När det blev dags att bryta upp agerade jag lite fylletaxi, tog några korta varv på dansgolvet och sedan körde vi hem (typ 30-40min) för att avlösa de stackars barnvakterna (Kristoffers föräldrar). De är inte typen som klagar men de hade ju inte haft en lugn och harmonisk kväll direkt. "Nu vet jag hur det är för de som har kolikbebisar", sa Kristoffers mamma. Stackarna. Och stackars Märtha.

Mamma ska aldrig lämna dig igen, viskade jag till henne idag, halvt på skämt halvt på alvar.