Nu har det gått lite mer än två veckor sedan Märtha kom till världen. Jag borde vara helt ofattbart lycklig. Men jag känner mig bara som ett tomt skal. Och det gör mig så otroligt ledsen. Jag kämpar med anknytningen. Försöker få mig själv att börja känna den där översvallande kärleken.
Jag slås av hur olika de här post-förlossningssituationerna är. Med Aaron hade jag ont och oroade mig över amningen men var ändå kolossalt lycklig. Den här gången gråter jag för allt annat känns det som. För att jag är olycklig trots att allt är bra med Märtha och med min kropp. Jag är olycklig för att jag saknar Aaron. Olycklig för att jag inte älskar vår dotter så som hon förtjänar att bli älskad. Olycklig för att jag är olycklig. Jag kan börja gråta av allt och ingenting.
Det är vidrigt. Men. Jag tänker inte ha det så här. Och jag tänker inte bara gå omkring och hoppas att det blir bättre. (Det är ju mycket möjligt att det faktiskt blir bättre med tiden men jag tänker inte chansa.) Därför träffade jag och Kristoffer en läkare (genom BVC) idag som också sjukskrev mig på 50%. Och vi/jag har fått en remiss till en psykolog som jag förhoppningsvis får träffa väldigt snart. Det är skitläskigt men känns också väldigt bra. Jag är inte ensam och jag kommer att få hjälp. För min och hennes skull har jag bett om hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varsågod - skriv några peppande ord!