v 35+1

Du vet att du är jävligt gravid och när följande musikslinga får dig att fälla en tår

This time baby, I’ll be bulletproof

Alltså jag kan inte riktigt förklara hur skönt det är att jag känner mig så jäkla förberedd och försedd med verktyg som jag saknade förra gången. Och då har jag ändå inte gjort ett skit. Inte egentligen. Det är bara att jag har lurat mig själv att tro att jag är förberedd.

Nu är jag i alla fall i v.36 och plötsligt känner jag mig tung. Tidigare har jag mest känt mig otymplig, men nu. Nu känner jag att det är tungt på riktigt att röra sig. I tisdags när Göteborg upplevde säsongens första snökaos, var jag tvungen att skotta lite men fick ganska snabbt lägga ner det företaget eftersom jag blev helt matt i ryggen. När jag går i trappor håller jag mig ganska krampaktigt i ledstången. Jag ser mig nog för i snön för att inte halka och går med händerna lite lätt ut så att jag ska kunna ta emot lättare om jag trillar. Jag funderar allvarligt på om jag borde jobba så länge som till den 5 februari just eftersom jag blir så jäkla trött av så lite. Men samtidigt är det som att tröttheten sitter mest i huvudet. För jag har ju liksom inga fysiska problem som hindrar mig (nej, att gå lite långsamt räknas faktiskt inte som fysiska problem tycker jag). Ah, well. Jag vet inte. Jag får se.

Vi var på vårat andra aurorasamtal i går. Känns superbra. Den 16/2 fick vi tid till att göra en första kontroll för att se om tappen är mogen. Någonstans går jag och hoppas på att den ska vara mogen och hon som undersöker mig säger att "ja, allt ser fint ut och du är 4cm öppen så om du vill kan vi starta nu". Då skulle bebisen få födelsedatum 16/2-16 och det är ju så där härligt snyggt och symmetriskt. Bra att lägga fokus på sådana väsentligheter...

Det har känts så fint att att gå på de här aurorasamtalen. Karin som vi träffade har skrivit in en massa bra saker i protokollet som personalen lätt kommer kunna ta del av. (Typ att vi i första hand ska ha en erfaren barnmorska, att jag är nålrädd, och andra småsaker) Och även om förlossningen startar spontant så känns det som att vi har tagit några aktiva beslut för att minimera risken för förra gångens kaos. 

Min enda farhåga nu är att jag ska uppleva allt som "för medicinskt". Jag vill liksom inte känna att jag är en patient. Jag vill känna att jag ska föda barn. Det är lite svårt att beskriva men det känns viktigt för mig att jag kan vara mer med i processen den här gången. Och snart är det dags. Tänk vad häftigt det ska bli!