Sex månader

Ett halvår har gått sedan du kom till oss. Jag kan fortfarande känna hur hjärtat liksom hoppar över ett slag när jag inser med full kraft att du finns på riktigt. Att du inte bara är något som min livliga fantasi har ljugit ihop. När du skrattar och ler mot mig tänker jag att jag måste ha varit en alldeles otroligt fin person i ett tidigare liv för att få bli belönad så i detta.

När dina stora blå ögon är fokuserade på mina fingrar, en leksak eller bara en kökshanduk, din panna är tydligt koncentrerad och dina läppar formar ordlöst en tanke. Då blir jag så förundrad och imponerad av livet. Av nyfikenheten som bor i dig. Att du tycker att nästan allt är spännande, nytt och roligt. (Ja, kanske inte ljudet från den nya mixern då...) Tänk vad underbart ljuvligt det måste få vara att upptäcka världen för första gången. Hur det kittlar i nacken när någon pussar där, den lite syrliga smaken av apelsinjuice på tungan, att få komma upp ur badet och mysa i en fluffig handduk. Och sedan, när saker och ting börjar bli bekant, kunna se fram emot dem. Veta att strax, alldeles strax, kommer det pirra till i kroppen för att någon blåser pruttljud på din mage. Att kunna förutse den känslan, se fram emot den och nästan hålla andan av förväntning inför det som komma skall. Tänk vad häftigt.

Allt känns så mäktigt. Ibland är det de små sakerna som plötsligt gör mig påmind om hur lyckligt lottad jag är. Och ibland är det de stora. Ingenting är förutsägbart, tråkigt eller tröttsamt med dig. Till och med de nätter då jag kan räkna de sammanlagda timmarna sömn på en hand så finns det alltid ljusglimtar så bländande vackra att de suddar ut även de mörkaste ringarna under ögonen. (Och dessutom börjar jag bli ganska bra på photoshop.)

Jag älskar dig villkorslöst.