Himmel och helvete

Något av det bästa jag vet med amningen (förutom att den över huvud taget fungerar) är när Aaron precis har ätit färdigt. Det kanske låter paradoxalt. Men känslan när jag ser hans varma, röda och mjölkfuktiga ansikte är helt enkelt underbar. Han brukar gäspa med sina stora fylliga läppar, grymta lite och sträcka ut sina små armar över huvudet när jag lyfter upp honom på bröstet så att han ska få rapa. Alldeles nöjd och avslappnad i hela kroppen. I det ögonblicket är det som att all kärlek jag känner för honom blir helt komprimerad till just den stunden. 

(Första gången vi lyckades amma helt utan amningsnapp. Jag vet inte om det syns men jag var så otroligt lycklig just då. Dagen efter vände allt och vi hamnade i en ordentligt mörk nedåtgående spiral. Känns som en väldigt representativ bild över hur fint det kan vara.)

Samtidigt. Lika underbart som det är när han mår bra. Lika hemskt är det när han mår dåligt. Bilresorna till och från lördagens dop var tex ett rent helvete. Han grät nästan hela vägen hem och det fanns inget vi kunde göra. Tillslut var vi tvugna att stanna och ta av honom lite kläder eftersom han hade skrikit sig genomsvettig. Fy fan vad vidrig jag kände mig då. Att inte kunna göra något för sitt barn som mår dåligt. Att se den där lilla kroppen skaka av gråt. Usch och fy.