söndag 13 oktober 2013

30+0

Ibland kan jag börja oroa mig för att saker och ting är för bra. Tanken slår mig att eftersom det finns så mycket orättvisa i världen så verkar det osannolikt att jag inte skulle drabbas. Vaknade t.ex. i natt och låg och läste Emmas vackra och sorgliga ord om sitt missfall. Jag kände en otrolig tacksamhet över att veta att min egen lilla akrobat faktiskt lever och frodas. Men så fort jag tänkt tanken slog det mig hur enkelt den lyckan och glädje skulle kunna tas ifrån mig. Den insikten gjorde, och gör mig fortfarande, helt kall inombords. Jag undrar om det är så alla föräldrar känner resten av livet, fast mångdubblat.
Ely - 20121125 - 30
Samtidigt är jag inte den som går omkring och oroar mig dagarna i ändan. Jag är ju faktiskt en ganska optimistisk och glad filur som gärna förtränger jobbiga saker och gläds åt det lilla. Just nu tänker jag muntra upp mig med en uppfriskande morgonpromenad i Slottskogen där den sprakande färgprakten alltid gör mig på bättre humör. Och sedan ska jag förhoppningsvis åka iväg och kolla på en Stokke Sleepi så att det lilla Jesusbarnet får något vettigt att sova i. (Redan såld - såklart, för det galet låga priset liksom...) Och kanske svänger jag även förbi en möbelbutik i jakt efter en annan soffa till vardagsrummet. Det är ju ändå ett ganska trevligt söndagsnöje att se fram emot.

2 kommentarer:

  1. Å så tänker jag också ofta, just att man är så tacksam över allt man har, och samtidigt är man livrädd att förlora det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är en märklig balansgång. Tack och lov så är det oftast känslan av tacksamhet som väger tyngst.

      Radera

Varsågod - skriv några peppande ord!