Jag tittar på bilden igen. Har den som skrivbordsunderlägg på kontoret. Det är något magiskt med den. Jag kan nästan se andedräkten som ryker i kylan. Jag tänker på hur nästan plågsamt vackert det var med de glittrande iskristallerna i solen. Som miljoner som stjärnor och som ingen bild kan göra rättvis.
Men det är så svårt att förstå. Även nu. Ett år senare. Jag har svårt att förstå att du är min. Att någonstans där bakom ett sprudlande leende finns en liten del av mig. Vi delar samma historia. Ditt öde är mitt öde. Det känns som att mitt eget liv nästan är slut. Men samtidigt är det som att det är först nu jag har börjat leva. Som att jag förstår att jag finns. Att allt tidigare bara var en försmak eller en dröm. Att det är först nu jag ska testas.
Jag ser mig själv i spegeln. Jag har mörka ringar under ögonen, börjar hitta fler och fler gråa hårstrån, huden är blek och glåmig och min hållning usel. Jag hat inte klippt håret sedan i maj. Men jag är lyckligare nu än jag någonsin varit. Och det bästa är att jag känner att jag blir lyckligare och lyckligare för varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varsågod - skriv några peppande ord!